Recension: Post Mortem – Ingen dör i Skarnes, säsong 1

Harald Zwart är (tillsammans med Rønning/Sandberg och Morten Tyldum) de norska regissörer som har lyckats bäst i Hollywood. Med filmer som One Night at McCool’s, Agent Cody Banks, The Pink Panther 2 och The Karate Kid har killen från Fredrikstad satt Norge och Norden på den internationella filmkartan.

Med Post Mortem återvänder han, på uppdrag av Netflix, till sitt ursprungsland – och det visar sig minsann inte alls vara någon dum idé!

 

Lokalt innehåll

Netflix fortsätter sin genomtänkta strategi att förse sina tittare med lokalproducerat kvalitetsinnehåll – ett viktigt inslag i den intensiva kampen om abonnenter på en ständigt växande strömningsmarknad.

Post Mortem är det andra lokala samarbetsprojekt mellan Zwarts produktionsbolag Motion Blur och strömningsjätten Netflix, det första projektet var den något oförlösta filmen Kadaver. Den här gången har de en mycket bättre historia.

Blodtörstig kamp på landsbygden

Efter ett manus från Petter Holmsen (som även är medregissör) följer vi den något olycksaliga familjen Hallangen som driver en mycket liten, konkurshotad begravningsbyrå i den norska staden Skarnes.

Skarnes ligger bara en dryg timme nordost om Oslo, nära den svenska gränsen och med Kongsvinger som närmaste stora stad. Med knappt 2 500 invånare är det svårt för ett litet företag att få räkenskaperna att gå på plus. Trots få dödsfall (”Ingen dör i Skarnes”) råder det en svår kamp om lik-jobben mellan Hallangen Begravelsesbyrå och de stora kedjorna i Kongsvinger.

”Tyvärr” är bristen på lik utbredd, och när det någon sällsynt gång kommer ett samtal från polisen eller sjukvården om ett dödsfall så är det som om sonen Odd (Elias H. Sørensen) och pappan Arvid (Terje Strømdahl) korkar upp champagnen av ren glädje.

Reaktionen är dock en smula dämpad när det är deras egen syster/dotter Live de måste plocka upp, stendöd, ute på ett vindpinat fält.

På den tredje dagen…

Enligt legenden och myten stod självaste Jesus upp från de döda på den tredje dagen – men Live Hallangen (Kathrine T. Johansen) tar inte lika god tid på sig, redan dagen efter sin död vaknar hon med ett förskräckligt ryck när obducenten sätter skalpellen i bröstet på henne.

Och voilà!, som genom ett trollslag är likstelheten försvunnen och läkaren hittar inget fel på hennes allmäntillstånd. Men Lives pappa anar oråd, han vet mer än han vill erkänna och ser bekymrad vissa tendenser han känner igen från sin avlidna fru.

Själv har Live plötsligt fått problem att sova på natten, skärpta sinnen, starkare fysisk styrka och en omättlig törst på nytt blod.

Byfånar

Rent ytligt finns det flera likheter mellan Post Mortem och den fantastiska HBO-serien Welcome to Utmark, men medan Utmark är ett mer personfokuserat mellanmänskligt drama, som utspelas på landsbygden med många ”udda” karaktärer, är Post Mortem ljusare, mer lättsam och uppsluppen.

Den morbida humorn är definitivt av det mörka slaget, men på samma gång är den skämtsam och varmt infernalisk.

Visst är temat vampyrer, och det finns också ett antal blodtörstiga scener som inte är något för svaga själar, men i hjärtat av Post Mortem finns en härlig, ironisk och mörk morbid humor. Det är mer en situationskomedi, där skådespelarna krånglar till allt mer för sig, än en gastkramande thriller.

Den gör inte heller narr av ”enfaldiga” personer (byfånar?) på landsbygden, utan skrattar med dem.

Den lokala poliskåren, som består av smått naiva Reinert och cyniska/ambivalenta Judith, drömmer om att någon dag äntligen få lösa ett riktigt kriminalfall – allra helst ett mordmysterium. Då faller ”drömfallet” ner i knät på dem, i form av Live Hallangens lik. Men när liken börjar hopa sig får de plötsligt mer än de klarar.

Lekfullt manus och drivande bra skådespeleri

Holmsens manus är lekfullt, lätt intrikat och elegant djärvt. På samma gång kan det överraska, gång på gång.

Dialogen sitter, för det mesta, som gjuten och vi charmas av den hopplösa familjen, med den stackars sonen som bara vill ha sin fars erkännande men som uppenbarligen inte lyckas med någonting i livet.

När sonen ska driva företaget på egen hand kommer alla hans misslyckade förmågor, och den inneboende osäkerheten, fram. Elias H. Sørensen är ett fynd som den småklantige, konfliktskygge och tveksamme, korpulente mannen – som uppenbarligen har ett hjärta av guld. Han gör Post Mortems starkaste och mest trovärdiga skådespelarprestation. Den morbida glädjen (varvat med en dos skam) som Odd visar varje gång ett lik dyker upp är en fröjd att beskåda.

Systern Live bor fortfarande hemma, är singel och arbetar skift på det lokala sjukhuset – samtidigt som stans polis drömmer om ett liv med henne. Men Live är en oväntat komplex person.

Terje Strømdahl framstår som i överkant teatralisk, medan Kathrine T. Johansen verkligen växer med rollen. Till en början lite irriterande naiv, men hennes stil passar karaktären som hand i handske. Tyvärr får vi se alldeles för lite av Robert Skjærstad.

Foto (Jon G. Espevold) är exceptionellt sansat, nära och konstnärligt. Espevold får naturen, åkrarna, bron och samhället att framstå som både magiska, attraktiva och läskiga. Scenografi och rekvisita är ett kapitel för sig: här ligger tonvikten på detaljerna. En visuell prestation!

Zwart har stenhård koll på dramaturgin, och bortsett från ett par onödiga andningspauser är säsongen praktiskt taget befriad från döda (!) stunder.

Allt toppas av ett fängslande musikspår, som ofta står i skarp kontrast till handlingen. Bravo! 5 stjärnor till en serie som garanterat kommer att locka till sig tittare i andra länder än hemlandet Norge.