Recension: Baby Fever

Just nu ser det mörkt ut när det gäller produktionen av nya danska TV-serier och filmer signerade Netflix. Och det är synd, för det har kommit mycket bra ur det samarbetet – även om Baby Fever definitivt inte är en av höjdpunkterna.

Nyligen kunde vi på Viaplay se Pia Tjelta som fertilitetsläkare i dramat Made in Oslo. Netflix har gjort en mer komisk vinkling på samma koncept.

Romantiska komedier anses vara en amerikansk paradgren, men även i Norden har det vuxit fram en betydande mängd, något mer jordnära, serier och filmer i den genren. Baby Fever (eller Skruk som den heter på danska) handlar om fertilitetsläkaren Nanas (Josephine Park, Doggystyle) vardag.

 

Nana jobbar på en av Köpenhamns främsta fertilitetskliniker, hon är singel, arbetsnarkoman, barnlös och närmar sig 40. När hon inser att hon bara har ett litet fönster på ungefär sex månader kvar att bli gravid på så blir hon desperat.

Under en hejdundrande fylla på kontoret (!), tillsammans med receptionisten Olivia, bestämmer hon sig för att ta en kreativ ”genväg”. Nana vet att hennes ungdomskärlek Mathias (Simon Sears) nyligen har donerat spermier, och när hon är på väg att låsa spermabanken får hon för sig att stjäla en dos av hans ”simmare” och inseminera sig själv. Låt förvecklingarna börja!

Serieskapare (och regissörer) är Amalie N. Fick och Nikolaj Feifer, och de försöker aldrig framställa Baby Fever som något annat än den är: en lättsam och synnerligen lättsmält, romantisk komedi som inte har några andra ambitioner än att underhålla den brokiga skaran av Netflix-abonnenter i knappt tre timmar.

Tyvärr har de gjort det för enkelt för sig. Visserligen förväntar vi oss inte att en lättsam romantisk komedi ska vara nydanande eller oerhört originell, men här skulle man ha tagit ett par extra vändor med karaktärsutvecklingen och hyfsat till manuset. Vi är övertygade om att serien hade fungerat bättre som en långfilm på strax under två timmar.

Josephine Park är definitivt seriens starkaste kort (med Charlotte Munck som ofrivillig sidekick), hon gör en stabil och livsbejakande tolkning av den lätt frustrerade, ständigt ljugande men till synes framgångsrika arbetsnarkomanen. En karaktär som har många likheter med huvudrollen i en annan Netflix-serie, norska Home for Christmas. I den norska serien möter vi (snart) medelålders Johanne som desperat letar efter en varaktig partner samtidigt som hon vimsar runt charmigt och krånglar till förvecklingarna mer och mer.

Nana fattar också många konstiga beslut, flera av dem lite väl konstruerade och inte särskilt subtila. Hennes klienter är inte heller särskilt konventionella utan lagom småknasiga och inskrivna i manus för att skapa komik och dramaturgiska framsteg. Ibland kul och småunderhållande, men det är för långt mellan de stora skratten. Nanas desperata partnerjakt känns inte heller helt hundra och ofta tror vi inte på hennes strapatser och beslut.

Baby Fever har blivit en smått underhållande, och helt ofarlig, liten feelgood-serie som du med fördel kan binge-titta på en regnig sommarkväll. Serien är uppenbarligen producerad med hjärtat på rätt ställe, förvänta dig bara inte att glädjen ska sitta i lika länge som en graviditet – den här glömmer du nog ganska så fort. 3 starka stjärnor.

Serien hade premiär den 8 juni och recensionen är baserad på samtliga avsnitt.