TEST: Shure Aonic 40

När Shure lanserade sina första brusreducerande hörlurar, Aonic 50, var jag mer än förtjust. De hade superljud och en möjlighet att ställa in EQ i appen, plus en fantastisk passform. Brusreduceringen var bara halvbra, men gjorde jobbet. Shure hade helt enkelt prickat rätt direkt på första försöket!

Den största bristen var att det inte gick att fälla ihop dem. De kunde inte använda någon röststyrning heller, fast personligen bryr jag mig inte så mycket om sådant.

Somliga tyckte nog att Aonic 50 var för dyra, vid lanseringen kostade de nämligen 4 400 kronor. Och även om de gjorde mycket rätt så drog det ner betyget att de inte gick att snabbladda.

Med nya Aonic 40 har Shure åtgärdat flera av dessa saker, så hörlurarna verkar faktiskt vara mer kompletta än sin storebror. De går att vika ihop och de är mer kompakta. Har du en snabbladdare med USB-C får du dessutom fem timmars uppspelning efter femton minuters laddning. Inte illa! Precis som sin storebror stöder Aonic 40 flerpunktsanslutning till två enheter samtidigt.

För att få ner storleken har högtalarelementen krympt från 50 till 40 millimeter. Å andra sidan har batteritiden förlängts från 20 till 25 timmar.

Aonic 50 vänder sig till hifi-intresserade genom att ha Sonys LDAC-kodek, som ger bäst ljudkvalitet via Bluetooth, men Aonic 40 nöjer sig med aptX HD. Helt okej.

Passform och användning

Medan Aonic 50 sitter som en dröm runt öronen tycker jag att Aonic 40 klämmer lite. Det märks särskilt när jag tar på mig läsglasögonen, det kan lätt bli lite obekvämt. Öronkuddarna är både tunnare och hårdare än på storebror. En annan sak jag märker är att basåtergivningen blir lidande med glasögon, eftersom kuddarna inte tätar lika bra. Om du har glasögon skulle jag därför rekommendera att gå upp till Aonic 50, eller leta efter något annat.

När det gäller användarvänlighet har hörlurarna knappar i stället för en svepfunktion. Och eftersom flera av knapparna har olika funktioner beroende på hur många gånger de trycks ner eller hur länge de hålls inne finns det en lång lista i appen (ShurePlus Play) som beskriver hur du styr de olika funktionerna. Personligen tycker jag att det är bökigt med allsköns funktioner på hörlurarna och använder därför nästan bara mobilen för att styra det mesta.

Brusreducering

Brusreducering och omgivningsljud kan ställas in i flera steg, personligen föredrar jag att ha båda på max när de används. Ljudet från spelad musik är inte våldsamt annorlunda med båda funktionerna avstängda än med dem påslagna. Men som vanligt låter musiken mer dynamisk och bättre kontrollerad med dem avstängda.

Under testandet hände det att appen tappade kontakten med hörlurarna, framför allt om jag rörde mig bortom telefonens täckning och kom sedan tillbaka. Bluetooth-anslutningen hittade rätt och musiken spelade, men appen hittade inte hörlurarna så jag kunde inte göra några inställningar.

Samtalskvalitet

Använder du de här lurarna för mobilsamtal och digitala möten kan mottagaren höra dig alldeles utmärkt. Min röst kom fram till andra änden tydligare och klarare än med exempelvis Sony WH-1000XM4 – Shure hamnar ganska långt upp på listan här!

Så låter Shure Aonic 40

Aonic 40 låter väldigt rent och fint, musiken kommer fram på ett trovärdigt sätt. Här finns ingen överdriven bas och den som finns där är välkontrollerad och följer rytmerna väl.

Father John Mistys gitarr klingar ut rent i countryballaden Goodbye Mr Blue, speciellt i övertonregistret sjunger det fint i banden. Basgitarren är inte den allra fetaste men låter naturtrogen och äkta. Father Johns röst är också tydlig, det saknas bara lite volym i mellanregistret jämfört med storebror.

Cody Frys orkesterversion av Eleanor Rigby återges med fin luft i fiolerna och det går inte att klaga på basgången. Återigen hade jag gott kunnat tänka mig lite mer mellanregister, för att få lite mer aggressiva blåsinstrument och för att få fram Frys röst bättre.

Tonkontroller

Som tur är har appen en equalizer. Med både förinställda klangbalanser och en 4-bands parametrisk EQ. Det låter kanske inte särskilt avancerat, men det går att ställa in fyra valfria frekvenser i hela frekvensregistret och att ställa in bandbredden (Q-värdet) från 0,8 och upp till 4 oktaver. Du kan med andra ord välja hur brett frekvensområde som ska justeras.

Jag är ganska nöjd med ljudet innan jag justerar, men det blir ännu bättre med en liten vända med EQ:n. För att få fram lite mer mellanregister och dessutom mjuka upp s-ljud lite. Vissa inspelningar har lite hårda cymbaler och sibilanter, de blir värre om man höjer mellanregistret utan att kompensera någon annanstans. I detta fall det skarpa området kring 6 kHz. Och eftersom vi redan håller på och pillar på ljudet så höjer jag basen lite, bara för att få lite roligare på jobbet.

Jag slutar på följande EQ-inställningar:

1 (low shelf): 100 Hz, +3 dB, 0,8 oktaver
2 (parametrisk): 1 000 Hz, +4 dB, 4 oktaver
3 (parametrisk): 6 300 Hz, –3 dB, 1 oktav
4 (high shelf): 10 000 Hz, +3 dB, 3 oktaver

Och titta, nu sitter det! Nu är plötsligt Father John Mistys röst betydligt mer framträdande i ljudbilden, samtidigt som gitarrkroppen har en tydligare klangstruktur.

Den skitiga, elektroniska industri-inspirerade låten Die For You med Valorant och med gästsång av Grabbitz låter stenhårt, med både sången långt fram och en djup bas, och arpeggio som borrar sig in i hörselgången på skönaste sätt. Det här är fett!

Tro mig, med de toninställningar jag har angett här kan jag inte få det bättre i den här prisklassen. Det är en sann fröjd att lyssna på musiken nu. Den är klar, dynamisk och dramatisk. Det låter inte alls skarpt, men ändå väldigt detaljerat och distinkt. Nu ligger inte storebror långt före!

Konkurrenter

I den här prisklassen saknar inte Aonic 40 konkurrens. Du kan få JBL Tour One att låta nästan lika bra med EQ:n, men de låter inte å andra sidan inte speciellt bra utan rätt inställningar. Om du ogillar EQ-inställningar låter Aonic 40 mycket bättre. JBL-lurarna kan däremot fungera bättre ihop med glasögon eftersom de har mjukare kuddar.

Yamaha YH-E700A har ett tuffare ljud, även om somliga nog kommer att tycka att basen är lite väl överdriven (inte jag). Men Yamaha har sämre brusreducering än Shure, och du kan inte finjustera ljudet på dem.

Sony WH-1000XM4 har funnits på marknaden ett tag vid det här laget och har därför gått ner i pris, till ungefär där man hittar Aonic 40. Sony-lurarna är överlägsna på brusreducering, men jag har inte lyckats få dem att låta lika bra som Aonic 40.

Shure Aonic 40: Slutsats

Shures billigaste brusreducerande hörlurar har en del förbättringar jämfört med toppmodellen, bland annat går de att fälla ihop och kan äntligen snabbladdas.

Användarvänligheten är bra men passformen lider en smula av lite hårda kuddar. De hade gärna fått vara antingen tjockare eller mjukare. De som bär glasögon kommer också att märka att basen läcker.

Har du inte glasögon är det bara att njuta av ljudkvaliteten i Aonic 40. De låter bra direkt när du packar upp dem och du kan få dem att låta ännu bättre med EQ:n i appen.

Brusreduceringen är helt okej, samtalskvaliteten också.