TEST: Elipson Planet L Performance

Franska Elipson har rötter som går ända tillbaka till 1938 och en historia som växlar mellan banbrytande akustisk forskning och nästan skulptural design. Under ledning av ingenjören Joseph Léon blev Elipson kända på 1950-talet för att tänka utanför boxen – bokstavligt talat. De tog patent på runda reflektorer 1953 och levererade samma år den karaktäristiska BS50-modellen till ljusshowen på Château de Chambort. Elipsons forskning om sfäriska former var en skarp kontrast till andra tillverkares fyrkantiga lådor.

Planet-serien lanserades 2010 men är nu vidareutvecklad med den nya toppmodellen Planet L Performance. Den klotrunda BS50-formen är bevarad, och det finns goda skäl till det. För även om man kan njuta av enbart utseendet på den ikoniska formen så finns det faktiskt något mycket smartare bakom designen än att bara sticka ut i inredningen i vardagsrummet. För det gäller som sagt att tänka utanför boxen – även rent ljudmässigt.

Fler framgångshistorier med runda högtalare

Visste du att vanliga fyrkantiga högtalare innebär en hel del problem för ljudåtergivningen? Skarpa kanter orsakar nämligen diffraktion – ljudvågor som bryts och skapar förvrängning. Tänk på det som små ekon som grumlar till ljudet. Den runda formen eliminerar kanterna och låter i stället ljudet flöda fritt och ostört.

Elipson är inte ensamma om att utforska alternativa kabinettformer. Franska Devialet har haft stor framgång med sina ovala Phantom-högtalare och amerikanska Anthony Gallo är kända för sina sfäriska konstruktioner. Den sistnämndas Reference 3.5 med runda kabinett till mellanregister och diskant är faktiskt en av de bästa golvhögtalarna jag någonsin har hört.

Formen är dock inte helt befriad från utmaningar. På insidan kan den symmetriska formen skapa sina egna problem. Ljudvågor som studsar runt inuti klotet kan bilda stående vågor som färgar ljudet. Elipson har därför varit tvungna att vara minst lika smarta med högtalarnas insida som utsida.

Planet L Performance: bättre på alla sätt

Planet L Performance bygger vidare på den ursprungliga Planet L, den största modellen i Planet-serien. Den nya versionen tål mer kraft från förstärkaren så att den kan spela med högre volym. Den har fått bättre element och mer raffinerade komponenter, bland annat ett uppgraderat koaxialelement.

Mellanregisterbasen är uppgraderad med ett nytt 16-centimeters cellulosamembran, specialbehandlat för att kontrollera resonanser. Diskanten, som sitter i mitten av mellanregistret för att ge optimal spridning, är en 1-tums silkesdome med en stark neodymmagnet i en vågledare för en jämnare och mer linjär återgivning av höga frekvenser.

På insidan av högtalaren hittar vi ett uppgraderat delningsfilter för renare frekvensfördelning och mindre förvrängning. Det interna kablaget är också uppgraderat till tjockare syrefria kopparledare för bättre signalöverföring.

Effekttåligheten har ökats från 60 till 100 watt RMS och den rekommenderade förstärkareffekten är nu 30–120 watt. Detta gör högtalarna mer flexibla när det gäller förstärkarval och ger större dynamiska resurser.

Ljudet från ett sfäriskt kabinett

Placerade inte långt från väggen i testrummet avslöjar Planet L Performance snabbt sina kvaliteter. Särskilt sångröster låter helt fantastiska. Auroras silkeslena stämma i You Can’t Run From Yourself får en nästan magisk känsla – den svävar i en exakt punkt mitt i rummet, omgiven av naturlig rumsklang. Det är så det ska låta, men det är ändå sällsynt att höra så tydligt. I den här prisklassen har de flesta högtalare diffraktioner som färgar mellanregistret och försvagar både mikrodynamiken och illusionen av rymd.

Alex Warrens stora röst i Eternity presenteras med samma öppenhet – obeslöjat och direkt, men varmt och fylligt på samma gång. All musik återges med en slående renhet som imponerar.

Bas med karaktär

Basen är definitivt tightare och mer kontrollerad än i originalhögtalaren. På papperet går frekvensåtergivningen bara 2 Hz djupare, men energifördelningen är mer övertygande. Basreflexporten är avstämd till 50 Hz, vilket ger tydlig förstärkning i just det djupa basregistret.

Detta val får hörbara konsekvenser. Inspelningar med mycket energi runt 50 Hz – som Billie Eilishs Bad Guy – får en imponerande fyllig och fysisk bas. Men musik där basen är centrerad över 60–70 Hz eller under 40 Hz kan verka tunnare. Ozzy Osbournes Ultimate Sin från 80-talet saknar därför lite punch och tyngd.

Placeringen nära bakväggen förstärker den här effekten. I motsats till ett slutet kabinett, som rullar av tidigare men jämnare, har Elipson prioriterat basenergi och känslighet framför absolut linjaritet. Det är en vanlig kompromiss i basreflexkonstruktioner, men värd att tänka på när man väljer placering och musikmaterial.

Dynamiska utmaningar

Om jag måste peka ut någon svaghet så måste det vara dynamiken. På mikronivå är högtalarna utmärkta – på låg till måttlig volym skapar de en illusion om att musikerna står i rummet. Diana Kralls piano och Chet Bakers trumpet låter förbluffande naturliga. Men om man höjer till ”ganska högt” (85–90 dB) börjar ljudet plattas till. Transienter förlorar sin precision och presentationen blir mindre engagerande.

Detta är dock inget stort problem för de allra flesta. Vardagslyssning görs sällan på hög volym och på normala ljudnivåer är de här högtalarna helt enkelt lysande.

Rekommenderad förstärkare

I testet har Lyngdorf TDAI-1120 fungerat utmärkt med sin neutrala och raffinerade återgivning. Trots blygsamma 2 x 60 watt har den fin kontroll. Om du vill ha mer kraft utan rumskorrektion är Hegel H120 ett ännu bättre val.

Högtalarna svarar också på starkare förstärkare och är tillräckligt bra för att få fram nyanserna i mer påkostad elektronik. I samma prisklass är NAD C 379 värd en närmare titt. Om du vill ha en komplett streaminglösning kan du överväga Marantz Stereo 70s, Yamaha A-S701 eller Bluesound Powernode. Elipsons egen Music Center Connect HD kan också vara ett alternativ, även om jag inte har testat den.

Konkurrenter

I den här prisklassen finns det förvånansvärt få högtalare – på stativ eller golv – som kombinerar ett lika omfattande mellan- och diskant register med ett solitt basfundament.

DALI Menuet SE kostar ungefär lika mycket och är riktigt bra. Men den har mindre bas än Planet L Performance och inte samma sömlösa övergång från mellanregister till diskant. Elipsons koaxiala konstruktion gör att allt ljud verkar som om det kommer från en punkt – just för att det gör det.

Bowers & Wilkins 707 S3 har fantastiskt ljud och stereoperspektiv, men kräver mer av förstärkaren på grund av bara 84 dB i känslighet. Det gör snabbt totalpriset högre. Jag tycker också att Planet L Performance har bättre basåtergivning.

KEF Q Concerto Meta har samma fördel med koaxialt mellan- och diskantregister som ger knivskarpt fokus i ljudbilden, och har dessutom ett separat baselement för bättre dynamik. Men Elipsons generösa känslighet på 90 dB och 8 ohms impedans gör dem enklare att driva med billigare förstärkare, jämfört med KEFs 85 dB och 4 ohm.

Sammantaget är Planet L Performance ett imponerande paket som erbjuder exceptionellt mycket ljudkvalitet för pengarna!

Slutsats

Elipson Planet L Performance är en betydande uppgradering från standardversionen, med förbättringar på alla områden som ger hörbara resultat. Den svävande, fokuserade och oförvrängda återgivningen av röster och instrument är helt enkelt imponerande.

Den höga känsligheten på 90 dB gör dem lätta att driva, medan den förbättrade effekthanteringen ger större flexibilitet i valet av förstärkare. Även om dynamiken planar ut en smula på hög volym, och basåtergivningen i rummet varierar med musikmaterialet, är det petitesser med tanke på allt som fungerar bra.

För den som vill ha högtalare med en distinkt, tidlös design och en öppen, luftig ljudkaraktär är Planet L Performance helt enkelt strålande.