test: Audio-Technica AT-ART9

Många billiga skivspelare säljs med en enkel pickup från Audio-Technica. Men den här pickupen har bara namnet gemensamt med dem, den är gjord för betydligt mer kostsamma skivspelare och befinner sig rent tekniskt i Formel 1-klassen.

De kallar den för AT-ART9 och den har en liten speciell konstruktion. Alla pickuper har en magnet och spole som grundkonstruktion, den här är en Moving Coil-pickup (”rörlig spole”) med separata spolar för varje kanal och en neodym-magnet monterad i ett hus av gjuten aluminium och hårdplast.

Pickupen ger ifrån sig en utgångsspänning på 0,5 mV, vilket passar fint till alla phono-steg (RIAA) med MC-ingång.

Den har samma inre dämpning som den enastående (och billigare) AT-OC9/III, med samma typ av boron-nålarm, Audio-Technicas Line Contact-slipning och magnetkonstruktion – som kommer från den dubbelt så dyra AT50NV.

Pickupen levereras med mässingsskruvar och runda muttrar. De måste träs på från undersidan när pickupen ska monteras, vilket milt sagt kräver fingerfärdigheter för att lyckas med. Gängor rakt in i huset är definitivt att föredra.

Det är värt att nämna att den vertikala spårningsvinkeln ska vara 23 grader, vilket i vissa fall kräver justering av tonarmshöjden. Det är inte alla skivspelare som har det, så kolla innan du beställer en ART9.

Precisionsinstrument

Det finns för övrigt en ART7 också, som är en variant med låga 0,12 mV som utspänning (mindre spolar och lägre massa). Om den låter bättre vågar vi inte säga, men ART9 låter åtminstone helt fantastiskt.

Den ger mer djup till inspelningar med piano, som Radka Toneffs Fairytales och Keith Jarretts Köln-konsert, och behärskar komplexiteten i Billy Cobhams Quadrant till fulländning. Den dynamiska kontrasten är bättre än i någon pickup jag har hört för under 10 000 kronor, och transientresponsen är blixtsnabb. Kören i Lacrimosa från Mozarts Requiem låter inte bara mäktig, den får en grandios skala med enorma mängder djup.

I Dire Straits Love Over Gold är gitarrklangen fyllig på samma gång som man tydligt hör detaljer när fingrarna plockar på strängarna. Mozart-inspelningen med Trrondheimsolistene från 2L klingar mer naturligt här än med en AT-OC9/III eller en Ortofon Quintet Black S.

Bas återges med stenhård kontroll, den låter mer stram än fet, men kan verkligen trycka till när det behövs. Vilket Billy Cobhams och Pick Withers trummor tjänade mycket på.

Slutsats

AT-ART9 är kanske den bästa pickupen i sin klass om man vill ha mer djup, öppenhet och dynamik från LP-skivorna. Den gör egentligen ingenting fel – även om den är besvärlig att montera – och lyfter ljudet från de flesta skivspelare jag kan komma på. Audio Technica-pickupen är mer än tillräckligt bra för att matchas med highend-skivspelare och är ett riktigt fynd bland all MC-pickuper i premiumklassen.

 

Läs också: Test av Ortofon Quintet Black S