Oavsett vilken kategori du tillhör är det precis som vanligt helt upp till dig om du vill läsa och ta del av det jag skriver eller inte.
Skälet till min tystnad har inte varit att jag inte haft några tankar, åsikter eller känslor om saker. För det kan jag lova att jag har haft. Anledningen är helt enkelt att jag stängt av för egen överlevnad.
Mitt i mitt hörlurstest, som kommer i Ljud & Bild nummer 12 lämnade min mamma hastigt detta jordeliv. Det var som att gå ut ifrån ett rum och släcka lampan, så fort gick det. Jag tyckte att de nästan fyra månader som det tog mellan det vi fick reda på att pappa var sjuk till det han somnade in var hastigt, men inser nu att det var oceaner av tid. Jag blev arg på mamma som gjorde såhär mitt i ett av mina test, jag hade ju faktiskt en deadline att hålla – hur f-n kunde hon gå och dö just nu? Och helt utan förvarning?
I två dagar efter hennes bortgång låg jag i fosterställning och bara grät. Grät över mamma, grät över pappa och grät över att jag nu var utan de två människor på jorden som faktiskt känner mig allra bäst. Sedan tog den mer praktiska Åsa över. Begravningen planerades med blommor, kista och musik. Lägenheten sades upp och post, räkningar och diverse andra småsaker skulle lösas. Jag gjorde listor, ringde samtal och stängde ute alla känslor. Jag var i chock och sov som en stock om nätterna.
Därefter kom dagar av testande av hörlurar och skrivande. Full fokus på uppgiften. Åtta lurar testades lugnt och metodiskt och texten lämnades till korrläsning, visserligen i absolut sista minuten, men ändå… Så när testet väl var lämnat rasade allt. Kärleken hittade mig sittande i ett hörn på köksgolvet en dag när han kom hem från jobbet, fullständigt lamslagen av sorg och förtvivlan. Alla dämningar hade öppnats, spänningarna efter testet hade släppt och jag blev tvungen att kapitulera. Jag kunde varken sova eller äta. Sorgen ser till att den får den plats den behöver, det går inte att forcera och det är bara att gilla läget.
I drygt en vecka stängde jag av livet. Jag meddelade min chef och kollegor att jag ”inte fanns” och gick in i min bubbla. Säkert missade jag många ”viktiga” jobb-mejl under denna tid men hur viktigt är det egentligen när livet väljer att dra undan mattan under fötterna?
Nu är jag tillbaka igen och har på något sätt hittat ett sätt att försöka hantera att jag förlorat båda mina föräldrar inom loppet av två år. Jag kommer fortsätta dela med mig av mina åsikter och tankar i stort och smått. Precis som vanligt kommer det ibland röra sig om teknik, ljud eller bild och ibland om själva livet. För på samma sätt som livet inte är så mycket utan just teknik, ljud och bild så är ju inte heller teknik, ljud eller bild något utan livet …
Njut av varje dag och var rädd om dig själv, dina nära och kära!
//Å