Är tillbaka i verkligheten efter ett par ljuvliga dagar på Sweden Rock.
Vädret var faktiskt helt ok nästan alla dagar, det regnade visserligen lite på fredagen men då hamnade jag i ett förtält till en husvagn tillsammans med ett gott gäng som riggat upp en projektor och visade gamla musikvideos från 80- och 90-talet. Att det skulle behövas ett stativ eller liknande hade de inte tänkt på när de packade så lösningen fick bli silvertejp – helt underbart och så typiskt SRF!
Första bandet jag lyssnade på var Danko Jones som var brutalt grymma! Jag hade ingen aning om att de bara var tre personer – häftigt ..
Headlinen på fredagen var Twisted Sister och jag ber verkligen Dee Snider tusen gånger om ursäkt för att jag tvivlade på dig – du äger! Dee levererade med hull och hår och jag imponerades stort av hans röst, kraft och kondis.
Att en man på snart 60 år klarar av att rusa runt på scenen, ligga på rygg på golvet och rulla runt samtidigt som han sjunger är respekt. Och borta var de töntiga scenkostymerna (tackar för det)…
Du som brukar följa mina äventyr och läsa mina texter vet att Lynyrd Skynyrd ligger mig extra varmt om hjärtat och snacka om att jag var enormt förväntansfull över att höra hur de levererade live.
De levererade – jag lovar! Och när de sjöng Skynyrd Nation visste min glädje inga gränser och jag hade ståpäls över hela kroppen – Kärlek!
Gotthard gjorde en fantastisk spelning och när den nye sångaren, Nic Maeder ställde sig ensam på scenen och sjöng en låt till Steve Lees ära visste ljublet inga gränser. Känslorna svallade och tårarna trillade längs kinderna, inge bara på de inbitna Gotthard-fansen. Det var en magisk stund …
Detta lever jag på länge och nu laddar jag upp inför Hasslöfestivalen! Ses vi där eller?
//Å