Recension: Harlan Coben’s Lazarus

Amerikanen Harlan Coben är en av vår tids mest produktiva och framgångsrika kriminalförfattare. Den 63-årige New Jersey-bon har redan 38 kriminalromaner i bagaget, där hans mest kända karaktär är detektiv-vigilanten Myron Bolitar.

2018 skrev Coban ett stort avtal med Netflix, som ska filmatisera 14 av hans romaner till serier/filmer. Den första var den mer än lyckade The Stranger (2020).

Med originalserien Lazarus tar han plats under Jeff Bezos mäktiga vingar och lanserar sin första Prime Video-serie. Men låt oss för Guds skull hoppas att framtida produktioner håller en helt annan kvalitetsnivå än den här konstruerade spöksoppan.

Visst skriver Coben gripande och spännande kriminalhistorier – definitivt inte Pulitzer-material, men enkel kiosk-spänning som man kan masskonsumera på tåget/tunnelbanan/flyget. Mestadels helt okej och underhållande krim, med charmiga karaktärer och trovärdig handling – men skrivet med en ”enkel” penna och glömd dagen efter.

Med Lazarus försöker han sig på ett fristående originalmanus skrivet för TV, tillsammans med Danny Brocklehurst. Även denna serie har de valt har utspelas i modern tid i Storbritannien.

Vad producenterna hade för hållhake på karaktärsskådespelaren Bill Nighy (Love Actually, Notes on a Scandal) för att få honom att tacka ja till rollen vet vi inte – men vi antar att legendaren vrider sig i plågor över slutresultatet (eller skrattar hela vägen till banken…).

Psykiatern Joel ”Laz” Lazarus (Sam Claflin) är mitt i en session med en ökänd seriemördare när hans far (Nighy) ringer. Laz svarar inte och efter sessionen får han ett chockerande meddelande från sin syster, Jenna (Alexandra Roach), om att hans far har begått självmord.

Som om detta inte vore traumatiserande nog för den hårt prövade familjen så kämpar de fortfarande med efterdyningarna av mordet på deras syster för 25 år sedan. Mördaren greps aldrig och familjemedlemmarna har ständigt klandrat varandra.

Efter självmordet besöker Laz sin fars kontor i jakt på svar på det oförklarliga som hänt. Vad han hittar är en ström av hans fars avlidna (!) klienter som kontaktar honom!

Visst kan en touch av övernaturliga element fungera fint i en krimthriller, och det är inte heller spökena som får hela serien att vackla. Den misslyckas nämligen på alla håll och kanter.

Hela serien, från handlingen och strukturen, de karikerade karaktärerna, de ”chockerande” avslöjandena och dramaturgin, vacklar på lerfötter. Den lyckas inte heller engagera eller kännas ens i närheten av trovärdig.

Coben hamnar snett redan från början. Genom att döpa protagonisten efter mannen från Johannesevangeliet, som Jesus uppväckte fyra dagar efter hans död, har han lagt ribban på ett svulstigt och föga subtilt sätt.

Karaktärerna fattar gång på gång märkliga (och oförklarliga) beslut, det ständiga tjatet om ogrundad självömkan är irriterande, dramaturgin haltar och resultatet av klippningen känns mest som ett grovt utkast. Det hjälper inte heller att dialogen känns stackato och konstlad, majoriteten av karaktärerna är (ofrivilligt) teatrala och actionscenerna är som hämtade direkt ur en billig B-film. Både biljakter och slagsmål påminner om vad vi såg i lågbudgetfilmer för 20–30 år sedan.

Psykolog-pappans svulstiga, noir-aktiga kontor är handlingens kärna, som allt (ständigt) återvänder till. Där är all katalogisering analog, sekreteraren är ”märklig” och hela kontoret ser otroligt (billigt) AI-genererat ut.

När den långsökta handlingen sedan undermineras av genomgående dåliga skådespelarprestationer, toppat av en pinsamt överspelande Sam Claflin, som uppenbarligen har fått instruktioner att skrika(!) ut alla sina repliker, tappar vi intresset redan halvvägs in i serien. I hopp om en antydan till förbättring ser vi färdigt alla sex avsnitt, men det blir faktiskt bara värre och värre.

Kriminalgåtan är inte alls fängslande och Coben famlar i blindo efter sätt att avsluta det absurda hörn han målat in sig i. Fåniga biroller dyker upp och försvinner som hemorrojder på ett band, och de många mordgåtorna blir mer och mer parodiska. Det enda positiva vi hittar är en sedvanligt illmarig Nighy, samt ett välfungerande musikspår. Men sammantaget räcker det inte till mer än ynka 2 stjärnor till Coben & co.

Harlan Coben’s Lazarus har global streamingpremiär den 22 oktober. Och nej, du bör absolut inte kasta bort nästan fem timmar (om du kan hålla dig vaken) av ditt dyrbara liv på den här smörjan!

Är det bra, modern krim du letar efter så rekommenderar vi Task (HBO Max), Mayor of Kingstown (SkyShowtime), Black Rabbit (Netflix) och Dept. Q (Netflix). För mer traditionell krim har Prime Video bland annat den förträffliga Bosch-serien.