Recension: Atlas

Just nu toppar Jennifer Lopez senaste ”mästerverk” de globala Netflix-listorna – men det finns det absolut ingen (vettig) anledning till.

Det är få filmrecensenter som skulle sätta J.Lo:s namn högst upp på listan över vår tids främsta karaktärsskådespelare, däremot har sångerskan faktiskt levererat ett par riktigt stabila rolltolkningar på vita duken. I filmer som Hustlers och Out of Sight visade Lopez vilka kvaliteter hon faktiskt har som skådespelerska. Flera av hennes romantiska komedier har också varit sevärda – om än smått lättglömda.

Med den enfaldige testosteronmannen Brad Peyton (San Andreas, Rampage) vid rodret, och Lopez som producent, har de kokat ihop en intetsägande, smaklös och ointressant AI-soppa, ”kryddad” med meningslös dialog och generisk CGI-action.

 

Ungefär trettio år in i framtiden står världen inför en förödande katastrof. Människoliknande AI-robotar har blivit så intelligenta och egenrådiga att de har tagit framtiden i egna händer. Roboten Harlan (Simu Liu), som tror att mänskligheten skulle förgöra sig själv och hela planeten, har hackat sin egen kod och beslutat att robotarna måste ta över jorden.

Men då har han inte tagit med den handlingskraftiga AI-experten Atlas Shepherd (Lopez) i beräkningen. Låt action-fadäsen börja!

Atlas är nästan två timmar lång, men redan efter en kvart börjar vi sträcka oss efter mobilen, titta på klockan och kolla om det inte finns någon tvätt som behöver hängas – för det här är helt enkelt outhärdligt tråkigt.

Filmen stjäl skamlöst idéer, handling och actionscener från en hel rad sci-fi-/actionklassiker, den försöker sig aldrig på originalitet eller engagemang och har inte heller någon enda ny idé.

Bortsett från det fruktansvärda kriget i Ukraina, räntehöjningar och stigande priser har de flesta människor knappt pratat om något annat än AI när de har träffats under det senaste året. Med amerikanska halvgalna miljardärer i förarsätet verkar det som om maskiner som är mycket smartare än mänskligheten snart är redo att ta över hela showen.

Och om de inte gör det finns det en fascinerande debatt om hur autonoma de kan bli, och om äkta känslor och ”själ” är något som en beräknande, algoritmstyrd maskin kan få.

Atlas hoppar elegant över allt som är fascinerande med AI och insisterar på att servera oss en helt generisk, helt platt actionfest där stora maskiner slår ihjäl varandra samtidigt som explosionerna detonerar runt öronen på dem. Allt ackompanjerat av helt ointressanta karaktärer, banal dialog och platt skådespeleri.

En guldfisk hade gjort oss mer fängslade än vad Harlan och den naiva, godhjärtade Atlas lyckas åstadkomma. När sedan det desperata försöket att blåsa liv i karaktärerna genom att introducera en ”emotionell” bakgrundshistoria som misslyckas kapitalt, så säger vi tack och hej.

Lägg därtill en platt spänningskurva och en platt dramaturgi – och vips! serverar Netflix oss årets första kalkon. 1 stjärna till denna trista, ointressanta sci-fi-soppa.

Atlas hade global Netflix-premiär den 24 maj – men skona dig själv från två timmars lidande och håll dig undan!