: San Andreas

Vi har tappat räkningen på hur många gånger vi har sett Golden Gate-bron mosas i småbitar av jordbävningar, tsunamier och monster. Även denna gång är det spektakulärt att titta på, men det är som med det flesta man är med om ”varje dag”, nästan ren rutin. När historien dessutom inte tillför de enorma effekterna någonting så finns inte mycket filmupplevelse kvar.

San Andreas innehåller alla tänkbara klyschor från katastroffilmsgenren: Skild familj, ny styvfar (som visar sig vara en skitstövel), familj med ett tragiskt förflutet, barn som hamnar i fara (vilket gör att föräldrarna kommer närmare varandra),”elaka” personer som får vad de förtjänar – plus massdöd och förstörelse som avslutas med töntiga oneliners som: ”Now we rebuild!”

Räddningsarbetaren Ray (Dwayne Johson) får en helvetisk dag på jobbet när århundradets jordbävning håller på att ödelägga det mesta av Kaliforniens kust. Sedan får vi vara med om närmare två timmar med otroliga specialeffekter när byggnader rasar som korthus runtomkring The Rock och hans helikopter som ständigt hinner lyfta sig (och familjen) i säkerhet i sista sekunden. Problemet är bara att effekterna inte längre kan bära en film på egen hand, och i San Andreas möter vi så ointressanta, irriterande och tomma människor att vi faktiskt inte bryr oss en enda sekund om de överlever eller inte. Två stjärnor.

Har du investerat 150 000 kronor i en hemmabio så ska du naturligtvis köpa den här filmen, fast bara för det otroliga ljudspåret i Dolby Atmos – här får subwoofern verkligen slita. Bildkvaliteten är däremot en direkt besvikelse, med matta färger och mycket pixlar och brus. Bonusmaterialet innehåller kommentatorsspår, borttagna scener och fem olika minidokumentärer.