Recension: The Madison, säsong 1

Den extremt produktive skaparen av serien Yellowstone, Taylor Sheridan, är inte känd för att vara subtil, elegant eller återhållsam. Varken i sina starkt dramatiserade historier eller sina färgstarka karaktärsgallerier.

Med den neo-western-aktiga såpoperan Yellowstone tog han dock streamingvärlden med storm, och har sedan dess producerat en imponerande rad framgångsrika serier, bland annat Tulsa King, Landman, 1883, 1923, Lioness och Mayor of Kingstown.

Efter Kevin Costners avhopp från moderserien och ständiga nya tillkännagivanden om spin-offs, prequels och uppföljare till cowboysåpan började vi ana oråd – något som bekräftades vid lanseringen av action-eländet Marshals: A Yellowstone Story för några veckor sedan.

Den serien var så halvhjärtad och dålig att Sheridan inte ens brydde sig om att varken regissera eller skriva manus – det är helt uppenbart att Paramount försöker pressa ut varje droppe de kan ur Sheridans stora serieuniversum. Och när vi besökte SXSW-konferensen i Austin för ett par veckor sedan satt det affischer för The Madison uppklistrade över hela staden (och SXSW-appen).

Men den här bombastiska dramaserien kommer tyvärr inte att lyfta Sheridan tillbaka till gamla seriehöjder.

 

Till skillnad från vad som meddelades först är The Madison inte en uppföljare till Yellowstone. Serien utspelar sig dock i nutid och i samma miljö som Yellowstone, men med helt nya karaktärer som inte heller har någon familjerelation till Dutton-klanen. Kanske får vi se några crossover-karaktärer under seriens gång …

Vi får lära känna den stenrika familjen Clyburn, med pappa Preston (Kurt Russell) som har gjort stor succé på Wall Street. Men han avskyr egentligen tillvaron på plastiga Manhattan och kan knappt vänta tills han får åka tillbaka till sin fristad, där själen finner ro: Madison-dalen i pittoreska Montana.

Så ofta som möjligt tar han en paus från den hektiska finansvärlden i New York och besöker sin bror på en liten lantlig ranch i ödemarken (inte långt från Yellowstone-ranchen), där Paul Clyburn (Matthew Fox, Lost) bor i all sin ensamhet – utan vare sig el, vatten eller avlopp.

Men hur mycket Prestons fru sedan 40 år, Stacy (Michelle Pfeiffer), än älskar honom så har hon aldrig satt sin fot på den ”gudsförgätna platsen utan vatten och avlopp”. Inte heller hans två bortskämda och uttråkade woke-döttrar har någonsin besökt sin pappas paradis. Men så tvingar helt plötsligt en tragedi familjen att göra en radikal förändring av livet, inklusive val av bostad och framtidsplaner.

Men i stället för att familjen försonas och tillsammans bearbetar sorgen eskalerar den ofrivilliga vistelsen i Montana och avslöjar splittring inom familjen, blottar skilda värderingar och vad som egentligen betyder något i livet. Stacy slits mellan bottenlös sorg och tärande fördömande – både gentemot sina barn, men också mot sina egna felaktiga val i livet.

Allt ligger till rätta för en djupt dramatisk och mellanmänsklig serie som utforskar olikheter, oförenliga värderingar och själva uppfattningen av livet – men tyvärr slösar Sheridan bort möjligheten genom att välja uppenbart simpla och svartvita konflikter, fördummande stereotyper mellan stad och landsbygd och ändlösa klichéer.

Hela familjen anländer till den rustika ranchmiljön klädda i designkläder, med väskor och skor från Gucchi, och verkar aldrig ha sett ett levande djur, en hage eller en solnedgång förut – för solen går väl inte ner på Manhattan? Vi kan köpa att de aldrig har använt ett utedass förut, men det är långt därifrån till att inte ens förstå konceptet.

Vi får inpräntade i oss att storstaden är kall, cynisk och förfärlig, medan livet på landet är rena paradiset och det enda som är ”äkta” liv. Ibland tippar det över och blir ofrivilligt komiskt, och när man nästan vägrar att äta en söt hjort eller ta ordet ”indian-taco” i sin mun, då tappar du oss tyvärr, Sheridan.

Vi förstår vart du vill komma, men vi kan verkligen inte förstå varför det ska målas med så bred pensel! Vi blir nästan förnärmade över hur serieskaparen fördummar sin publik.

 

Att detta manus kommer från samma man som en gång skrev Wind River är faktiskt lite chockerande – för i The Madison hemfaller Sheridan sig åt övertydliga, simpla stereotyper och pinsamma klyschor som radar upp sig som pärlor på ett kladdigt snöre. Vi skriver upp det här som misstag på grund av överansträngning och hoppas att Sheridan i framtiden fokuserar mer på kvalitet än kvantitet.

Synd, för The Madison innehåller en mängd äkta och känslomässiga scener – som både är välskrivna och medryckande. Samtliga av dem är dock ögonblick där briljanta Pfeiffer och Russell får glänsa på egen hand. Dialogen och det varma samspelet mellan stjärnorna sitter som det ska och känns både äkta och genuint. Men sammantaget räcker detta inte till mer än 3 starka stjärnor – detta är en serie som kunde ha varit så mycket bättre.

Streaming-premiären är på SkyShowtime i morgon (den 27 mars), med nya avsnitt varje vecka. Recensionen bygger på det de två första avsnitten (av sex) – och ja, det kommer en andra säsong.