: Canon EOS 1D mk III

I klassen för de snabbaste proffskamerorna har det länge handlat om Canon eller Nikon. Kameramodellerna med ”1” i beteckningen har slagits om yrkesfotografernas pengar i 40 år. Vilket kan handla om stora summor eftersom de flesta proffs köper fler än ett kamerahus, flera olika objektiv och mycket mer tillbehör än vad amatörerna gör. Eftersom priserna ligger på höga nivåer blir det fort hundratusen kronor för ett kamerahus och ett par tillhörande objektiv. En fenomenal investering, oavsett om fotografen betalar ur egen ficka eller om arbetsgivaren står för arbetsredskapen.
Av denna anledning är det inte så konstigt att utvecklingen i proffssegmentet handlar om högre prestanda för varje ny generation kameror. Bildsensor, bildprocessor, hastighet och ljuskänslighet är viktigt för bildernas tekniska kvalitet. Kamerahuset ska självfallet vara i det närmaste bepansrat, skyddat mot väder och vind, plus vara användarvänligt även med handskar på om väderförhållandena är kärva. Sådant kostar pengar, men resultatet blir därefter också.
Nikon var först, inte bara med den första digitala proffskameran (om man bortser från Kodak DCS520/Canon D2000), utan också ett år före Canons första EOS 1D. Sedan dess, 1999, har det händ vansinnigt mycket med den tekniska kvaliteten. Canons senaste 1D, mk IV, är tillsammans med Nikon D3s de enda spegelreflexerna hittills som klarar så mycket som ISO 102 400. Det är en extrem ljuskänslighet och gör det möjligt att ta handhållna bilder som går att använda i ljusförhållanden som tidigare skulle ha givit noll resultat. Rädslan för bildstörningar på så extrema ISO-värden är dock inte obefogad med någon av de båda proffskamerorna, men det finns skillnader som är inte oväsentliga mellan Nikon D3s och Canon EOS 1D mk IV.
 
Stor bildsensor
Betydelsen av en stor bildsensor – eller bildyta – hade inte varit så kritisk om det inte vore för antalet pixlar som krävs för så hög ljuskänslighet som ISO 102 400. Vilket innebär att man ökar strömstyrkan till sensorerna för att göra dem mer ljuskänsliga. Nikon D3s var den första kameran som klarade ISO 102 400. Den har en bildsensor på 24 x 36 mm – alltså samma som 35-mm-film – som rymmer 12 megapixlar. Vilket ger ett pixelavstånd på 8,45 µm.
EOS 1D mk IV har en något mindre bildsensor, 18,6 x 28 mm (APS-H-format), vilket ger en faktor 1,3x. När man monterar ett objektiv med 100 mm brännvidd motsvarar det 130 mm i 35-mm-format eftersom bildytan är mindre. När 16 megapixlar fördelas på Canons sensor är pixelavståndet 5,7 µm. Så små avstånd mellan pixlarna ökar risken för bildstörningar på höga ISO-värden. Men Canon har ökat ljusgenomströmningen på färgfiltret, och minskat avståndet mellan mikrolinserna, framför varje pixel för att minska brusrisken.
 
HD-video i 1080p
För somliga är Canons implementering av 1080p-video (full-HD) i kameran en fördel jämfört med 720p/50 i Nikon D3s. Videofilerna kan lagras med antingen 25 eller 24 bildramar i sekunden med full 1080p-kvalitet, eller med 50 bildramar i sekunden och 720p-kvalitet. Sekvenserna kan vara upp till 29 minuter och 59 sekunder långa. Med en begränsning av filstorleken på 4 GB.
Filmläget aktiveras först i inställningsmenyn, man trycker på SET-knappen i mitten av navigeringsratten på baksidan för att aktivera live-view med kontinuerlig skärmvisning. Sedan startar och stoppar man filmningen med FEL-knappen bredvid utlösarknappen.
Det går inte att använda autofokus när man filmar, så man får fokusera innan man trycker på FEL-knappen – om man inte har kameran på en videorigg i en stabil miljö och kan fokusera manuellt utan att det syns på filmen (riggen undviker de små kamerarörelser som manuell fokusering annars alltid medför).
Kamerahusets mikrofoningång innebär att man kan lagra stereoljud med hjälp av en extern mikrofon.
EOS 1D mk IV kan också användas tillsammans med Canons trådlösa wi-fi-sändare WFT-E2 II som fästs på sidan av kamerahuset och som inte bara gör det möjligt att överföra bilder konstant utan också innebär att kameran kan fjärrstyras från en bärbar dator.
 
Användning
En kamera som slutar fungera är värdelös. Därför har Canon byggt huset av en stark magnesiumlegering och förseglat det med 76 gummipackningar för att hålla ute damm, smuts och vatten. Kamerahuset är relativt stort och tungt och har ett generöst tilltaget litiumjonbatteri i botten. Som höjer vikten till 1,2 kilo, utan optik. Ett stort handgrepp på sidan och ett i underkant ser till att man alltid håller kameran stadigt, även om man har monterat fast stor och tung optik. Bara Canons (och andras) objektiv med vanlig EF-bajonettfattning passar. EF-S-objektiven till bland annat EOS 550D och 50D kan inte sättas på EOS 1D mk IV.
Även de som inte är uppvuxna med en EOS-kamera kommer snabbt att finna sig till rätta med en EOS 1D mk IV i handen. Alla inställningar görs med en kombination av knapptryckningar och vridningar på någon av rattarna – en sitter på framsidan och en på baksidan. På så sätt slipper man att en av funktionsrattarna ändrar läge så att man helt plötsligt ställer in slutartidsautomatik när man egentligen vill justera bländarautomatiken.
Menystrukturen är den bästa som finns i någon spegelreflex: mycket överskådlig, snabb att hitta i samt på svenska. Knappar och rattar har fått en överhalning sedan mk III-föregångaren och har nu ett mer markerat motstånd. Det är en fördel om man har stumma och kalla händer eller när man har handskar på sig.
Det finns två kortplatser, en för Compact Flash- och en för SD/SDHC-minneskort, och man kan lagra säkerhetskopior på den ena kortet. Eller lagra råfiler på det ena och JPEG-filer på det andra – eller stillbilder på ett och video på det andra. Vilket man än väljer så är det en klar fördel om man har snabba minneskort som klarar av hög data- och lagringshastighet
Autofokussystemet bygger på 45 fokussensorer med 39 kryssensorer och är snabbare och mer exakt än i föregångaren EOS 1D mk III. Fokussensorerna går att välja, antingen i grupper eller individuellt och man kan låta kameran styra hur sensorerna väljs själv.
 
Bildkvalitet
Många proffskameror lagrar JPEG-filer som smått orättvist behandlade bildfiler eftersom den gängse uppfattningen är att yrkesfotografer ändå bara tar RAW-bilder som sedan efterbehandlas. Men Canon har tänkt annorlunda med EOS 1D mk IV, för kamerans JPEG-bearbetning håller hög klass. Filerna är faktiskt så bra att det går alldeles utmärkt att spara JPEG-bilder, som ju är snabbare och tar mindre plats, i synnerhet om man inte ska efterbehandla bilderna på annat sätt än att göra grundläggande justering och beskäring.
Men trots en CMOS-bildsensor som klarar hela ISO 102400 finns det gränser för hur kul det är att använda de allra högsta ljuskänsligheterna. Upplösningen är mycket fin upp till ISO 12800 och bruset är knappt märkbart förrän man passerar 6400. Alltså mer än bra nog för de flesta, men jämfört med Nikon D3s kan man se att kornstörningarna är mer framträdande i bildfilerna från EOS 1D mk IV vid ISO 6400. Från och med ISO 12800 är skillnaden stor i Nikons favör och D3s brus vid ISO 25600 påminner om mängden störningar man får med EOS 1D vid ISO 12800. Medan Nikon-kameran levererar brukbara råfiler, fast med begränsad användbarhet, vid ISO 102400, är bildfilerna från Canon-kameran helt oanvändbara och har extrema färg- och kornstörningar. I värsta fall kan man använda ISO 51200, men om man inte tål brus bör man hålla sig under ISO 25600. Och det hjälper inte mycket att vrida upp brusreduktionen, för då drunknar detaljer.
Skillnaden mellan ISO 12800 och 25 600 märks också i detaljeringen. Både upplösning och detaljer försvinner nämligen med höga ISO-värden. Detsamma gör färgerna, som suddas ut, medan de är synnerligen korrekta och väl mättade på lägre ISO-värden. Bildsensorn har utmärkt dynamik och mycket fin svärta utan att man riskerar att högdagrar bränner ut i bilderna. Bildfilerna är knivskarpa och har otroligt hög upplösning och detaljnivå. Testet utfördes med Canons enastående objektiv EF 100 mm f2,8 Macro IS och Canons 23–70 mm f2,8L som matchar EOS 1D mk IV perfekt.
Kamerans CMOS-bildsensor med 1920 x 1080-video ger en väldig hög videokvalitet i full-HD. Färger och upplösning tillhör toppklassen, mycket bättre och mer naturligt återgivet än vad en HD-videokamera förmår prestera. Problemet med så kallad ”rolling shutter”, där vertikala linjer kan synas som svagt diagonala när man panorerar fort, är inte kritiskt. Men man bör ändå inte panorera för hastigt eftersom 25 eller 24 bildramar i sekunder lätt gör bilden hackig om kamerarörelserna är för stora.
 

Tekniska data
 

Bildstorlek
4896 x 3264

Sensorstorlek
27,9 x 18,6 mm

Bildformat
RAW, JPEG, MOV

Färgrymd
sRGB, Adobe RGB

Känslighet
ISO 100–12800 (50–102400)

Seriefoto
10 bilder/s (121 JPEG, 28 RAW)

Video
1920x1080p, 30/25/24

Slutartider
30–1/8000 s

Sökare
Optisk 0,76x (100% täckning)

Blixt
E-TTL II-blixtsko

Anslutning
USB 2.0 Hi-speed/HDMI-C

Batteri
Litiumjon, 1500 bilder

Mått (B x H x D)
156 x 156 x 80 mm

Vikt
1180 g utan batteri

 

Extrema kameror kräver extrema minneskort
Canon EOS 1D mk IV stöder Compact Flash-minneskort med UDMA6-protokoll. Vilket betyder att man kan använda minneskort som har hög kapacitet och skrivhastighet. Kameran testades med ett av SanDisks nya Extreme Pro-kort som klarar skrivhastigheter på upp till 90 MB/s och finns med 32 och 64 MB lagringskapacitet. Inte ens när vi körde full bildhastighet (10 bilder/s) och lagring av både RAW- och JPEG-filer samtidigt hickade minneskortet en enda gång.
Observera att kameran stöder SD och SDHC , men inte SDXC som klarar ännu högre lagringskapacitet.