: PMC Twenty 24

Ett konkret basfundament är avgörande för hur verklighetstrogen musiken låter. Med bra bas känns det när bastrumman hamrar dig i magen och när kyrkorgeln får luften omkring dig att dallra. Du vill ju att artisten, oavsett om det är Diana Krall eller Dr Dre, ska kännas fysiskt närvarande i rummet. Men basen får inte ta överhanden, eller bli så ojämn och mullrande att den förstör resten av ljudbilden. Det vet alla som varit på en bra eller dålig rockkonsert.

Hemma i vardagsrummet är det upp till bland annat högtalarna att återskapa den magiska känslan av ”live”. Och precis som en duktig ljudtekniker måste vara noggrann med alla sina nivåer måste högtalarkonstruktörer leta efter den perfekta balansen mellan bas, mellanregister och diskant, plus hålla ordning på många andra parametrar som spridning, timing och inte minst dynamik. Kanske inte är så konstigt att det finns lika många högtalarkonstruktioner som det finns vägar till Rom?

Twenty 24
I samband med sitt 20-årsjubileum lanserade PMC Twenty Series-högtalarna där de försökte få samma ofärgade och välbalanserade ljud som PMC:s stora modeller är så berömda för, men till priser som man inte behöver tömma både hushållskontot och reservmadrassen för att ha råd med. För att lyckats med de har de använt sig av lite andra metoder än de flesta andra tillverkare.

Den största modellen i serien, Twenty 24, ser ut som en ganska vanlig golvhögtalare men bakom dess sobra yttre döljer sig flera smarta lösningar. Kabinett lutar 5 grader bakåt så att diskanten och baselementet hamnar i linje med varandra rent akustiskt. På så sätt träffar höga och låga frekvenser örat samtidigt, vilket förbättrar timingen i hela registret.

Det mest unika med högtalaren är dock transmissionslinjen, som har blivit PMC:s varumärke. En transmissionslinje är kort och gott en kanal som ger baselementet ett motstånd att jobba med, och ger samma effekt som ett mycket större kabinett, med dramatiskt förbättrad djupbas och lägre förvrängning. PMC har ägnat många år åt att fullända den här tekniken och är i dag en av få som tillverkar transmissionslinjehögtalare för hemmabruk.

Ljudkvalitet
De som förväntar sig ett hövligt ”brittiskt” ljud får sig en överraskning när de lyssnar på Twenty 24. Det finns nämligen inget som kan kallas tråkigt eller försiktigt med de här högtalarna. De har en stram och energisk spelstil med ett ytterst tydligt fokus. Här framstår artisterna som människor av kött och blod, placerade mitt mellan högtalarna, där ljudet ”kommer ut” ordentligt, med utmärkt kropp, fundament och auktoritet i rösterna.

Det märks omedelbart att Twenty 24 har en väldigt bra sammanhållning i hela frekvensregistret, och övergången mellan bas, mellanregister och diskant verkar i det närmaste sömlös. Timingen är felfri och gör det enkelt att följa musiken.

Samtidigt slår det mig att PMC har träffat mitt i prick när det gäller klangbalans. Högtalarna är varken för tunna eller för feta, och även om diskanten är ganska så ivrig känns den inte vass eller obehaglig. Mellanregistret är varmt och fylligt och basen sträcker sig djupt, utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Balansen är snudd på perfekt.

Twenty-högtalarna är verkligen i sitt esse med klassiskt musik, men de bangar inte för att rocka lite heller. I Metallicas ”One” har gitarren en otroligt rik klang och när bastrumman sätter igång är det svårt att hålla fötterna stilla!

Ändå är det rösterna jag återkommer till som det mest positiva med Twenty 24. De besitter ett par helt speciella kvaliteter i mellanregistret som är sällsynta att hitta i högtalare under 50 000 kronor. Ljusa kvinnoröster är otroligt fräscha och direkta utan att svida i öronen, och ändå finns det en rejäl pondus när mörka röster som Johnny Cash och Mark Knopfler ändrar scenen.

Jag vågar faktiskt påstå att Twenty 24 nosar på High End-klassen, även om de inte riktigt håller samma klass som lyxhögtalare som Wilson Sophia – eller för den sakens skull PMC:s större modeller med dedikerade mellanregisterelement.

Ljudbilden är inte den största jag har hört när det gäller fysisk storlek, men är ändå oerhört precis, instrumentens placeringar tydligt åtskilda och ljudet släpps fritt från högtalarna i stället för att låta instängt.

Exakt bas
En transmissionslinje medför naturligtvis höga förväntningar på basåtergivningen. Tack vare den långa kanalen på insidan kan Twenty 24 återge bastoner ända ned till 30 Hz, vilket är imponerande för en högtalare av den här storleken. Ändå snackar vi mer om kvalitet än kvantitet. Basen är linjär, stram och korrekt som bara den, fast inte speciellt slagkraftig. Du kan inte räkna med samma ”slam”-effekt som du får med en rejäl subbas. Borta är också den typiska ”partypuckeln” med förstärkt nivå kring 50–60 Hz, som är vanlig i högtalare nu för tiden. Det som återstår är en otroligt stram och exakt bas som alltid är med på noterna och som spelar musik med engagerande rytm och driv.

Placering och förstärkare
Den framåtriktade porten gör PMC-högtalarna mer lättmöblerade än många högtalare med bakåtriktad basreflex. Jag upptäckte att de utan problem kan stå 30–40 cm från bakväggen och ändå ha en bra balans, fast jag fick ännu mer djup och perspektiv i ljudbilden om jag drog ut dem 50–60 cm från bakväggen, riktade dem rakt framåt och hade ett bra avstånd till sidoväggarna. Då fick jag en prydlig ljudbild som bredde ut sig långt bortom högtalarna.

Twenty 24 behöver inte många watt för att spela högt, men jag tycker att de precis som de flesta andra högtalare behöver en bra förstärkare för att visa sig från sin bästa sida. Det finns inga genvägar, Twenty 24 bör matchas med en förstärkare av motsvarande prisklass. Om du vill använda dem i hemmabion – tillsammans med exempelvis Twenty-centerkanalen, som också har en transmissionslinje! – bör du nog snegla i riktning mot de största receivrarna, eller allra helst en kombination med separata delar.

Och så lite smolk i glädjebägaren. Designmässigt är inte Twenty 24 det fräschaste jag har skådat, och det finns absolut högtalare där ute som har ett mer modernt utseende, till exempel R-serien från KEF. Jag tycker också att 24-modellen verkar lite storvuxen, och har en misstanke om att den mer kompakta 23-modellen passar bättre till konceptet PMC har valt. Det finns nämligen många högtalare av samma storlek som Twenty 24 som kan skryta med en väl så häftig och djup bas. Till exempel Linn Majik Isobarik, som med sina dubbla tandemkopplade åttatummare ger ifrån sig rikliga mängder djupbas – fast utan samma magi i mellanregistret som PMC har.

Slutsats
PMC Twenty 24 är en högtalare med ett ganska så anonymt utseende, men en desto mer imponerande ljudkvalitet. Konstruktionen med transmissionslinje har en djup, stram och taktfast bas som är med på noterna vilket slags musik du än utmanar den med. Ändå är det i mellanregistret som Twenty 24 har sin största styrka. Det är varmt, fylligt och har en realism som det nästan går att ta på. Det räcker för att PMC Twenty 24 ska hamna på vår lista över högtalare som vi absolut rekommenderar att du ska ta en närmare titt på.

ATL – Advanced Transmission Line
För att lyckas med en fyllig och exakt basåtergivning använder sig högtalartillverkarna av flera olika principer. Det vanligaste receptet är att göra ett stort kabinett, fylla det med ett eller flera baselement och sätta i en basreflexport som hjälper till i det lägre frekvensregistret.Transmissionslinjen är en annan metod. Den kan enklast beskrivas som en ”labyrint” som börjar vid baselementets baksida och sedan löper runt i en kanal i kabinettet och mynnar ut längst ned på baffeln. På insidan av transmissionslinjen är väggarna täckta med ett speciellt dämpmaterial som absorberar de högre basfrekvenserna och släpper ut de lägre genom mynningen på fronten. Genom att experimentera med tunnelns längd och mängden dämpmaterial har PMC lyckats få fram en mycket jämn basåtergivning utan fula pucklar i frekvensgången. I praktiken absorberas alla ljud över 80 Hz från baksidan av elementet, vilket ger en dramatisk reducerad förvrängning i mellanbasen och mellanregistret.

En positiv bieffekt av transmissionslinjen är att de extra väggarna på insidan bidrar till att göra kabinettet extra styvt. Det bekräftas också av ”knacktestet”: var vi än knackar med knogarna på Twenty 24 så känns allting oerhört styvt och dött.