Piega TC 30X

Slipad konstnär

Tid och rum glömmer man fort när själen väcks till av hänförande musikupplevelser. I detta fall beror de på sublim ingenjörskonst.

Sedan urminnes tider har högtalare haft samma teknik. Elaka tungor hävdar att det inte sker någon förnyelse längre, utan att alla bara gör egna varianter av samma tema. Ungefär som när en musiker spelar nya versioner av samma stycke hela tiden. Eftersom det går tretton ivriga högtalarmärken på dussinet är det inte så lätt att hitta prinsen bland alla grodor.

Än värre är det när utseendet bedrar. När det som faktiskt ser ut att vara en prins i själva verket är en förklädd groda. Det är något vi i vår yrkeskår stöter på ofta. Lyckligtvis finns det undantag, och det är dem vi letar med ljus och lykta efter.

Schweiziska Piega har vi testat tidigare, även om det var ett tag sedan vi hörde något från Horgen i Schweiz. Men här är en synnerligen attraktiv historia. TC 30X är en riktigt smal och lättmöblerad golvhögtalare som är byggd helt och hållet i aluminium. En exklusiv och unik högtalare med oklanderlig byggkvalitet. Piega TC 30X är nästan en karbonkopia av de större och en halv gång dyrare TC 70X, som de delar teknik med – ända från basen och upp till det unika C2-koaxialelementet som handbyggs i Schweiz.

TC 30X kostar 73 000 kronor paret och hamnar därmed i celebert sällskap med Sonus faber Cremona M, B&W 803D, DALI Helicon 800 MkII och Dynaudio Contour S5.4 – högtalare vi redan har testat och som har det gemensamt att de alla har synnerligen påkostade kabinett och element.

Till exempel B&W-högtalarnas diamantdiskant, Cremona-högtalarnas lamellimmade träkabinett och DALI-högtalarnas band- och superdiskant. Sådant är små och stora saker som höjer priset, men som också höjer ljudkvaliteten. Och en liten Piega med samma diskant som de större låter som en god idé för en utmanare i den här prisklassen.

Swiss Made
Precis som alla Piegas högtalare är TC 30X byggd av aluminium från topp till tå. Det 111 cm höga och rundade kabinettet är dämpat på insidan för att resonanser ska elimineras. De två 15-cm MOM-baselementen med dubbla magneter sitter i en speciell kammare för att öka basregistrets räckvidd. På papperet sträcker sig högtalarna ned till 34 Hz. Mellanregister och diskant återges av Piegas handbyggda, supersnabba bandelement, koaxialelementet C2. Som spelar både diskant och mellanregister på samma membranyta och är helt unikt i högtalarbranschen – och en Piega-uppfinning som de bygger själva hemma i Horgen

Kristallporten
I tidigare tester av Piega har vi fallit för frestelsen att kalla högtalarna för hybrider eftersom de kombinerar det unika koaxialelementet med normala element med membran och talspolar. Det senare kan också vara problematiskt eftersom baselementens massa behöver kraftiga motorer för att hänga med bandelementens reaktionsförmåga. Det betyder att stora spolar och kraftiga dubbelmagneter ställer höga krav på ström och effekt för att man ska få fart på musiken. Och TC 30X är inget undantag.

För att driva högtalarna på ett tillfredsställande sätt räcker det knappast med små rörförstärkare. Fast de stora Marantz-monoeffektförstärkarna och den stora MA7000 från McIntosh hade föga oväntat inga som helst problem med att driva högtalarna med full kontroll. Men TC 30X vaknar inte till liv ordentligt förrän du har vridit upp volymen ett par snäpp. Muzak-volym och en kopp Oolong-te i ena handen och en god bok i den andra är en särdeles dålig idé.

Då tappar man inte bara drivet i musiken, utan mycket av inspelningarnas basnivå. Den stenhårda liveplattan med John Scofield Trio (The Blue Note NYC, 2003) känns blodfattig tills högtalarna kommer upp i varv. Fast då lyfter basen sig betydlig i ljudbilden, med en perfekt sammanhållning, uppifrån och ned. Steve Swallows elbas låter som om den kommer från något ställe under parketten och ruskar tag om ändan ordentligt när den stora McIntosh-förstärkaren leker med de små MOM-basarna. Bill Stewarts trummor saknar lite av den intensitet och kraft som exempelvis Sonus faber Cremona M eller B&W 803D kan få till, men från övre mellanregistret och uppåt är det som ett race mellan två sportbilar och en Formel 1-bil. Piega högtalarnas gudomliga koaxialelement ger lyssnaren en djupdykning i fantastiska klangfärger. Som de två andra inte riktigt får fram i samma höga grad.

På pianoinspelningarna från Mirror Canon med Tor Espen Aspaas (Lindberg Lyd, 2008) är inte bara klangen från det stora pianot kristallklart återgivet, jag hör till och med trafik utifrån och andra ljud som lätt drunknar när inspelningen spelas på högtalare som inte har samma förmåga att blottlägga musiken. Även om pianoklangen är oantastligt ren och klar så saknas det lite dynamisk potens i den allra lägsta oktaven. Vilket märks av och till eftersom högtalarna i övrigt har en överväldigande dynamik. De små basarna är blixtsnabba och ytterst exakta, de hänger med det ultrasnabba koaxialelementet mycket fint, även om de inte lyckas släppa loss i samma höga grad.

När Bod Dylan sjunger ”The Man In The Long Black Coat” (SACD, Oh Mercy, 1989), och gitarrtonerna vandrar mellan högtalarna, hör man enkelt hur härligt friskt och levande dessa högtalare kan spela. Då skapas ett superstabilt, nästan tredimensionellt rum där tonerna från röster känns så äkta att man ryser. Hänförd kan jag konstatera att John Lee Hookers ”Early One Morning” (Jealous, Virgin 1968) låter mer levande än på länge, men Bachs orgelverk saknar den extra dimension som välter in hela kyrkorgeln i mitt vardagsrum.

Pianostyckena som Leif Ove Andsnes samlat på Horizon (EMI, 2006) saknar däremot ingenting. Inspelningarna är ganska så kalla, nästan svala och utan klang, men Piega-högtalarna lyckas på något magiskt sätt ge dem en vitamininjektion. Här hör jag en enastående dynamisk kontrast och klangnyanser jag nästan aldrig brukar höra. Vilket jag tror vi kan tacka det ovanligt lyckade bandelementet för. Högtalarna känns som tveeggade svärd eftersom de å enda sidan kan skapa stora upplevelser av gråtrista inspelningar och ge dem värme, en fylligare klang och ett friskare fokus. Å andra sidan saknar de den stora rock’n’roll-faktorn. Så man får bestämma sig för vad som är viktigast och provlyssna på TC 30X innan man väljer.

Slutsats
Piegas kompakta golvhögtalare kan ett par magiska trick som ingen annan kan. Men det kostar. Smalare kabinett är lättare att möblera med än stora högtalare, men får inte samma hjälp av en stor kabinettvolym. Därför kräver TC 30X mycket av förstärkaren, som bör ha gott om stabil kraft för att sparka igång den. Då öppnas porten till ett magiskt universum av klangfärger och detaljer som du måste gräva djupt i plånboken för att hitta maken till.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.