Dynaudio Special Twenty-Five

Avskedskonserten

Stora band och artister brukar ha en avskedskonsert, där trogna fans samlas en sista gång för att höra det bästa från en lång karriär.
Ljud & Bild tycker
Superhomogent ljud. Gnistrande detaljrikedom. Överväldigande dynamik. Riklig djupbas.
Sista chansen.
Specifikationer
  • Tvåvägs stativhögtalare
  • 28-mm Esotar2-diskant
  • 200-mm MSP-baselement
  • Omfång: 35–25 000 Hz
  • Mått: 22 x 42 x 35 cm
forfatter

Men sedan brukar det hända något som gör att den sista konserten förvandlas till den näst sista, och plötsligt står artisterna på scen igen. Till stort jubel och behörig rapportering från press och media.

Stort jubel vore kanske att ta i, men för de av oss som minns Dynaudio Special Twenty-Five med viss affektion är det glädjande att högtalarna dyker upp igen långt efter att de försvunnit från marknaden.

Det handlar om en sista upplaga av klassikern som markerade Dynaudios 25-årsjubileum 2002. De byggs bara i 1 000 par, och bara i masurbjörk, men med samma påkostade element och delningsfilter som gav dem ära och berömmelse. Även i denna publikation.

Special Twenty-Five har absolut varit tåliga mot tidens tand och ett återhörande bekräftar att detta fortfarande är en av de allra bästa stativhögtalarna som någonsin byggts. Åtminstone av de som undertecknad har lyssnat på – och det har hunnit bli ett par stycken vid det här laget.

Dynaudio skapade ett bra recept på framgång 2002. Högtalarna är nämligen osedvanligt gediget konstruerade, med lager av sammanpressade fiberplattor som är uppemot 30 mm tjocka. Allt för att minimera resonanser. Special Twenty-Five är också försedda med ett väldigt enkelt delningsfilter, med små förluster och bara 6 dB per oktavs delning mellan de båda påkostade elementen vid 2 400 Hz. Fördelen med bara 6 dB:s branthet är måttfulla fasförskjutningar samt en oerhört linjär respons.

De 42 cm höga högtalarna är bestyckade med Dynaudios Esotar2-diskant, med flätat 28-mm membran av rent silke, samt ett 8-tums baselement som lånats från Dynaudios toppmodell Evidence Master (som kostar 950 000 kronor).

Kabinettet har en basreflexport på baksidan och enligt Dynaudio sträcker sig ljudet ned till 35 Hz. Vilket är mer än nog för att skapa en trovärdig återgivning av stora instrument som konsertflyglar, trummor, kontrabasar och till och med kyrkorglar.

I själva verket känns det som om Special Twenty-Five går ännu djupare i basregistret. Få andra småhögtalare lyckas med konststycket att skapa en illusion av att man lyssnar på en fullvuxen golvhögtalare. Sonus faber Extrema är en, Wilson Audio Duette en annan, men den förstnämnde tillverkas inte längre och den senare kostar mycket, mycket mer.

Kristallklart
I testet använde vi oss av flera förstärkare, från en billig receiver ända upp till Mark Levinsons 200-wattare No 532H. Och de grundläggande intrycken var desamma: detta är en uppseendeväckande öppen, ärlig och sprudlande högtalare. En musikförmedlare av rang. Man bör prova sig fram med placeringen, låta skumgummipluggarna ligga kvar i kartongen och behålla basportarna på baksidan öppna. Flytta högtalarna sakta närmare bakväggen tills balansen mellan bas och mellanregister harmonierar. Då undviker man att få en för blöt och svampig bas men tjänar lite extra tyngd i ljudet.

Ett par solida stativ är inte att förakta heller. Special Twenty-Five är förhållandevis stora och kan behöva ett stabilt fundament med en tillräckligt stor topplatta för att de ska stå stadigt. Till exempel Dynaudio Stand 4 eller Apollo AZ5.

Klangbalansen är snörrät och superneutral. Special Twenty-Five påminner mycket om Dynaudio Confidence C4, som vi testade i decembernumret. Antonios Forciones gitarr i ”Tears of Joy” gör musiken levande och har en blixtsnabb och explosiv dynamik. Allt är i fullständig harmoni och bastonerna får den nödvändiga fyllighet som krävs för att det ska skapas ett verklighetstroget fundament som grogrund för musiken.

Stereoperspektivet sitter som fastspikat på väggen men ljudbilden är djup nog för att klassiska inspelningar ska återges med korrekt skala. Beethovens välkända violinkonsert med Anne-Sophie Mutter och Berliner Philharmoniker, under ledning av Herbert von Karajan, är inte världens bästa inspelning rent tekniskt, men solofiolen sitter som utskuren i glas framför den mäktiga orkestern. Under öppningen – Allegro ma non troppo – kryper gåshuden upp för ryggen när Mutter sätter igång. Varenda liten nyans i orkesterns spel är frapperande tydlig. Man känner storleken, skalan och musiken i magen när orkestern spelar starkt.

Högtalarna har inga hörbara betoningar men undantagsvis kan det hända att diskanten kan bli lite väl energisk, utan att den tappar greppet bara därför. Personligen skulle jag vilja ha lite mer tyngd i mellanbasen, men det är hårklyverier. Dynaudio-högtalarna lyckas nämligen med något som inte så många andra i den här storleksklassen gör: de låter mycket större än de är, inte bara för att de sträcker sig relativt djupt ned i basregistret, utan för att de bättre än de flesta har en förmåga att få fram minsta lilla klangnyans med varsam precision. Det silkeslent mjuka, nästan legato-aktiga, sättet att återge röster, särskilt kvinnoröster, gör att Special Twenty-Five är det perfekta instrumentet för opera.

Fast lika gärna Johnny Cash. Om man inte blir berörd av ”Ain’t No Grave” eller ”Redemption Day” är man antingen döv eller död. Hans klangrika röst spritter av liv, och när man sätter på Neil Youngs ”Le Noise” så vibrerar rummet av levande musik.

Farväl
Special Twenty-Five går till historien som en av de bästa stativhögtalarna någonsin. Man kan alltid hoppas att Dynaudio inser att de ska fira 35 år också och gör en Special Thirty-Five som är lika bra. Och då kanske med en uppdaterad design. Annars får man se till att lägga beslag på ett av de 1 000 par av Special Twenty-Five som byggs, innan de tar slut. Det kan ta ett tag innan ens Dynaudio bygger något som är bättre för de här pengarna.

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.