: Buchardt Audio S300

Det har gått undan för danska Buchardt Audio. Sedan märket debuterade på Hi-Fi & Surround-mässan i Köpenhamn i oktober har både lovord och beställningar strömmat in. Mads Buchard, som är tillverkarens enda anställde, har haft det kämpigt.

I januari testade vi – som första medium – Buchardt Audios första modell, S200. Och vi var milt sagt imponerade över hur mycket kvalitet som hade lyckats proppas in i de oerhört små och billiga lådorna. I synnerhet basen fick oss att tappa hakan.

Nu är även den större S300 klar för leverans. Den demonstrerades som prototyp på mässan men eftersom högtalarna byggs i Indonesien och det måste beställas tämligen många åt gången så fanns det inte tillräckligt med pengar för att släppa båda modellerna på marknaden samtidigt.

Finish och placering
Vid första anblicken ser Buchardt S300 ut precis som S200. En minimalistiskt konstruerad tvåvägskonstruktion i svart eller vit sidenmatt lack. Kabinettet är dock ett par centimeter större åt alla håll och basen är 6 tum stor medan S200 hade ett 5-tumselement. Tygfronten täcker inte hela baffeln utan är formad som runda tygplattor som precis täcker diskant och bas/mellanregister och som hålls fast av osynliga magneter.

På baksidan syns däremot skillnader. I stället för ett slavsystem är S300 en basreflexkonstruktion. Slavbasarna i den mindre S200-modellen behövdes för att få den att gå djupt nog i basen, men i det större kabinettet ger enligt Mads Buchardt slavprincipen inte samma fördelar, så där sitter i stället en basreflexport. Högtalaren anges ha en nedre frekvensgräns på 33 Hz (–3 dB). Högtalarterminalerna är rejäla bananskruvar som klarar tjocka kablar.

Ljudet
Buchardt S200 överraskade med en basåtergivning som vi bara har upplevt från ytterst få småhögtalare (kabinettvolymen är mindre än 8 liter). S300 gör inte på något sämre ifrån sig, men det är inte heller lika överraskande eftersom kabinetten är nästan dubbelt så stora. Det finns naturliga gränser för hur mycket luft ett 6-tums baselement kan flytta i de nedersta oktaverna, men en subbas behöver inte vara nästa sak du skaffar till anläggningen. Ställda på stativ och med en halvmeter till bakväggen svarar S300 med en stor och upplöst ljudbild där även mycket små detaljer kommer med.

Många föredrar tvåvägshögtalare eftersom de två elementen och den enda delningsfrekvensen innebär färre problematiska övergångar att ta hänsyn till. I gengäld är utmaningen desto större att få bara två element att täcka hela det hörbara registret.

Samarbetet fungerar ändå riktigt bra i S300. Övergången mellan de två elementen är fullkomligt mjuk och högtalaren målar upp ett otroligt snyggt stereoperspektiv som sträcker sig långt utanför båda högtalarna – och faktiskt en bra bit längs sidoväggarna.

I ett väldämpat vardagsrum på 25 kvadratmeter kan man spela fullt ut och riktigt högt utan att högtalarna tappar kontrollen. S300 är ingen diskotekshögtalare men hänger med fint när det kommer en låt som kräver en extra vridning på volymkontrollen. Till och med mitt favorit-stresstest, ”Pestilance and Plague” från Judas Priests ”Nostradamus”, gick att spela med fullt ös utan att elgitarrer och körer flöt ihop. Att S300 är avslöjande bekräftas också av att många av dem redan används i ljudstudior.

Slutsats
Comeback är en svår konst, i synnerhet efter en så perfekt start som S200. Men S300 är en tredjedel större, en tredjedel dyrare – och en tredjedel bättre. Storleken gör att den inte chockerar lika mycket, men som trofast och oerhört exakt musikåtergivare får den säkert många anhängare. Och kan stå i större vardagsrum.