TEST: A-HA A-35 Heritage

Om jag säger A-HA är det inte det minsta konstigt om tankarna går till det norska bandet som slog igenom med dunder och brak 1985 med megahiten Take On Me och som skrev titellåten till James Bond-filmen The Living Daylights 1987. Men om jag säger att A-HA också har högtalare räknar jag med att jag bidrar till total förvirring. För vem i hela friden har någonsin hört talas om högtalare från A-HA?

Svaret är ett svenskt-norskt samarbete mellan Per Anders Annerstedt och Odd Rune Hegge. De presenterade sin första högtalare 2021, golvmodellen A2, och inte långt efter det visade de upp ett par kompakta högtalare som jag tyckte mig känna igen.

Vid första anblicken kunde jag inte riktigt placera vilken modell jag tänkte på, men när en i duon bakom högtalaren, Odd Rune Hegge, berättade att jag tittade på en modern version av Dynaco A-35 från sjuttiotalet så gick det upp ett ljus för mig. Sjuttiotalet var länge sedan, så jag var tvungen att googla för att friska upp minnet. Originalet skapades av David Hafler, som är lite av en legend i hifi-branschen. A-35 var en av fyra modeller i en serie som Dynaco lanserade på sjuttiotalet. Den är nästan identisk med den något mindre A-25, eftersom båda använder en 26-centimeters bas från SEAS och en 35-millimeters SEAS-diskant.

Men medan A-25 har ett basreflexkabinett är A-35 helt sluten. Hafler kallade det för Dual Chamber Aperiodic och principen är egentligen ganska enkel. Bashögtalaren sitter i en sluten kammare, med en tvärgående platta i mitten som har en 8 cm bred öppning mot resten av högtalarens inre.

Baselementet är väldämpat och det finns även dämpmaterial i öppningen mellan de två kamrarna. Tanken är att dämpningsventilen, som man skulle kunna kalla den, släpper ut lägre frekvenser till den andra av de två kamrarna för att sträcka ut basåtergivningen.

Fördelen med ett slutet kabinett är att basresponsen kan uppfattas som mer kontrollerad, nackdelen kan vara att den blir lite för laid back. Men eftersom A-35 Heritage har ett relativt stort kabinett med en 10-tums bas på fronten kompenserar den till viss del för den typiska basresponsen i ett slutet kabinett.

A-HA A-35 Heritage

A-HAs version av A-35 är nästan identisk med David Haflers original. En 26-centimeters bas från SEAS kombineras med en 35-millimeters diskantdome, också från SEAS, i en (mycket) kort hornladdning. Delningsfrekvensen är 1250 Hz och själva filtret är ett enkelt seriellt delningsfilter som har utvecklats för den moderna versionen av SEAS i Norge.

Enligt gänget bakom högtalaren har de gjort vissa förändringar till det bättre jämfört med originalet. Målet har varit att skapa en högtalare som är effektiv och lätt att driva och som får fram transienter och dynamisk kontrast i så hög grad som möjligt.

Mätningarna som Per Anders Annerstedt har gjort med Klippel-systemet hos SEAS ser mycket lovande ut. Det är ingen tvekan om att Haflers originaldesign är väl bibehållen i nya A-35 Heritage, eftersom mätningarna faktiskt liknar originalhögtalarnas.

Man kan lätt hävda att A-35 Heritage är en ganska stor högtalare. Fysiskt sett är den större än de flesta stativhögtalare. Den har en ganska bred frontbaffel på 32 cm och diskanten är ovanligt placerad långt ner på mitten av kabinettet. Avsaknaden av en basreflexport kommer naturligtvis att beröva högtalaren möjligheten att förstärka lägre frekvenser med extra energi genom en basport.

A-35 Heritage är helt passiv, men den har två kabelterminaler på baksidan och kan levereras som en aktiv högtalare. Eftersom både Hegge och Ahrnstedt har varit Linn-importörer i flera årtionden har deras kontakt med Linn i Skottland lett till ett samarbete kring aktiv drift med digitala delningsfilter. A-35 Heritage stöds faktiskt av Linns Space Optimization, som är en avancerad kalibrering av högtalarna efter rummet de står i.

Installation

Vårt passiva par ställdes på ett par solida Atacama-stativ och kopplades till en ganska varierad blandning av förstärkare. Merparten av testet gjordes med Yamahas briljanta A-S3200, en av de bättre integrerade högtalarna vi har haft på besök de senaste åren. Men eftersom A-HA hävdar att känsligheten är 96 dB var det lockande att prova med en förstärkare som levererade betydligt lägre effekt än de Yamaha-, Hegel- och Denon-förstärkare vi hade till vårt förfogande.

Det dök upp två små effektförstärkare från ett litet företag som sysslar med handbyggda rörförstärkare på beställning. Oslo Vacuum kallar de sig och förstärkaren vi provade tillsammans med A-35 Heritage var en liten klass A-förstärkare med 300B-rör.

Det visade sig fungera alldeles utmärkt. Den varma klangen från rören passade högtalarna väl och även om effekten inte gav samma kontroll eller dynamiska kontrast som med exempelvis Yamaha-förstärkaren, var det en intressant bekantskap tillsammans med A-35 Heritage.

Det är fullt möjligt att 96 dB är en optimistisk specifikation, för så våldsamt mycket tryck gick inte att få ut ur högtalarna när jag ville spela högt.

A-35 Heritage har en del för- och nackdelar som man bör vara medveten om innan man tar med sig ett par hem och kopplar in dem i anläggningen. Så låt oss ta dem, i den ordningen.

Lyssning: A-HA A-35 Heritage

Det är något nästan monitor-aktigt med Heritage-versionen av A-35. Först undrade jag vart basen hade tagit vägen, men en placering lite närmare bakväggen besvarade den frågan till stor del. Om Heritage-högtalarna ska karaktäriseras som något måste det vara att de levererar en avslappnat neutral klangbalans – somliga kommer säkerligen att tycka att den är för avslappnad eftersom det finns mer dynamiskt stänk på andra ställen, för ungefär samma pengar.

Jan Gunnar Hoffs smekande toner från trioalbumet Polarity låter underbart mjuka och samtidigt levande. Här finns det något som de här högtalarna lyckas med som inte är så vanligt för stativare: en realistisk skala där bastrummor och piano får en storlek och närvaro i lyssningsrummet som man tror på.

Musiken återges med en nästan legato-mjukhet, och här måste jag skynda mig att berömma SEAS-diskantens fina fokus och naturliga upplösning. Det är verkligen ett utmärkt diskantelement som, även om konstruktionen inte nödvändigtvis är särskilt exotisk, gör ett enastående jobb med att få fram övertoner och klanger i det övre registret.

Linjära

Högtalarna verkar väldigt linjära från SEAS-diskanten och en bra bit nedåt, innan frekvensresponsen sjunker betydligt under 80–90 Hz. Och då har vi kommit fram till konstruktionens nackdelar.

Det vore fel att säga att återgivningen är avslappnad, för med tillräckligt med kraft bakom baselementet sparkar det ifrån sig fint och den dynamiska kontrasten är bra – om än inte lysande.

Man hör klockrent hur kontrabasen är inspelad på 2L-albumet med Jan Gunnar Hoff-ensemblen – tight, fokuserad och definierad – men högtalarna lyckas inte få fram tillräckligt av djupet, alltså de djupaste tonerna från instrumentet, och de gör det inte heller med samma uppenbara auktoritet som ett par Dynaudio Contour 20i har i basen.

Högtalarnas aningen avslappnade sätt att presentera musiken är mycket behagligt, nästan beroendeframkallande. Men de kan med fördel kopplas ihop med en subwoofer som hjälper till med bristen på djupbasrespons.

Välbalanserade

Balansen kan inte sägas vara tunn, men det är något med den avrundade basåtergivningen som flyttar mellanregistret lite längre fram i ljudbilden. Detta är en stor fördel, särskilt med röster, som i Ezra Collectives Dance, No One’s Watching eller den välbekanta klangen i Kari Bremnes sångröst i Spor (2015-versionen).

Samma sak gäller med klassisk musik, som opera eller körverk.

I likhet med återgivningen av Kari Bremnes sång låter inspelningen av Bizets Carmen (Abbado, Berganza, Domingo på Deutsche Grammophon) praktfullt med Heritage-högtalarna. Den neutrala klangen får en antydan till värme i mellanregistret och sångrösten är oerhört välfokuserad, det gäller även körstämmorna i Carmen-inspelningen.

Men den avslappnade djupbasresponsen gör inte rytmen i vare sig Ezra Collective eller Kari Bremnes Spor någon tjänst. Det märks inte så tydligt på Carmen-inspelningen och på nyutgåvorna av Bill Evans inspelning från Kongsberg jazzfestival 1970 bryr jag mig inte. Det beror helt enkelt på att i sådana inspelningar gör inte högtalarna något fel, de varken lägger till eller tar bort något väsentligt – bortsett från det jag redan nämnt om djupbasen. I stället blir man sittande och bara njuter av musiken. Och då kommer högtalarna i andra hand.

Alternativa högtalare

Eftersom det inte finns några högtalare med liknande konstruktionsprincip som A-35 Heritage måste vi titta på lite mer konventionella högtalare med basreflex. Ovan nämnda Dynaudio Contour 20i är en ännu bättre fokuserad och bättre balanserad högtalare, som också kan spela högre med mer tyngd i basen. Den kostar också lite mindre än A-35 Heritage.

Det gör även MoFi SourcePoint 10. Som precis som A-35 Heritage är en relativt stor stativhögtalare. Här sitter det ett 10-tums koaxialelement i en basreflexkonstruktion som sprutar dynamik som ett fyrverkeri på speed. På samma gång är SourcePoint balanserad, energisk och går djupare med mer auktoritet i basen.

Högtalare som Bowers & Wilkins 705 S3 Signature och Audiovectors R1-serie är också värda att nämna i sammanhanget. De har lite olika egenskaper, men är alla utmärkta högtalare i en liknande eller lägre prisklass som A-35 Heritage.

Slutsats

Den ständiga nylanseringen av klassiska produkter från svunna tider har gett oss en del fantastiska ljudupplevelser. I de flesta fall är den nya utgåvan en betydligt bättre version av originalet, se till exempel vad JBL, Klipsch och NAD har gjort med sina återuppståndna klassiker. Detta gäller många andra tillverkare också, som har släppt nya versioner av produkter från kataloger vi har kastat bort för länge sedan. Men få hade väl kunnat tro att Dynacos A-35 från sjuttiotalet skulle återuppstå i en modern version. A-35 Heritage är i grunden trogen David Haflers recept, även om den inte följer det till punkt och pricka är högtalaren så lik originalet att den nästan skulle kunna kallas Dynaco A-35. Det gör den inte, i stället har Annerstedt och Hegge gjort en moderniserad version av originalet som har helt obestridliga egenskaper – som jag är säker på att många kommer att uppskatta mycket. Man behöver inte ha ägt eller beundrat Haflers konstruktion för att uppskatta ljudet från A-HA A-35 Heritage. Och om man är medveten om de begränsningar som högtalaren naturligtvis har kan man få mycket glädje av den svensk-norska versionen.