TEST: Hegel V10

De sa att de inte skulle göra det, men sedan gjorde de det ändå. Kanske var det för att det inte bara var vi som tjatade på Hegel att de skulle göra ett phonosteg. Så att de bara gav efter för trycket. Eller så insåg Bent Holter att allt tjat kanske innebar att det fanns ett behov av ett phonosteg med Hegel-logga.

Det var nästan vad som hände.

Anders Ertzeid på Hegel berättade att de insåg att det fanns en efterfrågan på ett phonosteg, eftersom det var ett återkommande tema hos återförsäljarna – och, som han tillade: ”Och särskilt våra egna anställda i världens största land: Utlandet.”

Så de tänkte att det här fixar vi, det är ju jätteenkelt att bygga. Men så hände det som ofta händer: ”Men tänk om vi gör lite mer så här och gör det mer som ett highend-phonosteg” – och så fortsatte det.

Bent Holter blev helt uppslukad av projektet och resultatet ser du här: V10, Hegels första phonosteg, rikt utrustat med anpassningar för MC- och MM-pickuper.

Muspiano

Hegel har valt att använda en låda av halv storlek, mer än så behövs absolut inte. Om man öppnar ett phonosteg från en annan tillverkare så finns det mycket luft under topplocket, men här är det tätt packat.

Bent Holter och hans gäng har valt en symmetrisk kretskonstruktion där till och med den separata strömförsörjningen har två kablar, en för varje kanal. De kopplas in på undersidan och matar en E-kärnetransformator på insidan. Och på baksidan finns både balanserade och obalanserade utgångar med fast utspänning.

Och ett ”muspiano”, som Anders Ertzeid kallar det. Små dip-switchar som används för att välja gain, anpassa lastmotstånd och kapacitans och sätta på och stänga av det subsoniska filtret (–3 dB vid 20 Hz). Den enda knappen på V10 är strömbrytaren på fronten.

Kablarna från skivspelaren kopplas till MC- eller MM-ingångarna på baksidan och jorden sätts fast med skruven. Glöm bara inte att justera ovan nämnda parametrar först. De pyttesmå omkopplarna sitter spegelvända för varje kanal (jag sa ju att allt var symmetriskt) och man måste använda en liten skruvmejsel för att knäppa över dem i rätt läge.

På undersidan finns ett tryckt schema som visar hur omkopplarna ska stå, beroende på pickupens elektriska egenskaper.

Dip-dip

Rent idealiskt är det bättre att göra impedans-, kapacitans- och gain-inställningarna med brytare eller potentiometrar på fronten av ett phonosteg, men det kostar mer och ger inte bättre ljud, bara bättre bekvämlighet. Om man inte håller på och byter pickup ofta är dip-switchar en enkel och bra lösning.

Man kan ställa in lastmotståndet för MC-pickuper mellan 33 och 550 ohm, MM-pickupers kapacitans kan ställas in i sju steg från 100 till 457 pF och 47 kohm. Och gain ända upp till 72 dB – plus 5, 10 och 12 dB (MC via XLR) – kan även de mest spänningssvaga MC-pickuperna få tillräckligt med förstärkning.

Låg brusnivå

Hegel säger att de har valt diskreta JFET-transistorer som ska vara extra brusdämpande. Hela fyra stycken sådana sitter parallellt på MC-delen för att dämpa så mycket brus som möjligt.

Bipolära transistorer har valts till förstärkarsteget, separerat från transformatorn genom det öppna mellanrummet som syns från undersidan.

I normal driftstemperatur säger Hegel att bruset är så lågt som -84 dB med en MM-pickup och -81 dB med en MC-pickup. Det är bättre än normalt för phonosteg i den här klassen, och det hörs.

Ljudet

Man får vrida upp volymen tämligen högt för att det ska susa i högtalarna när V10 är inkopplad. Men då hörs ett svag högfrekvent susande (white noise), som många andra phonosteg också har. Inte Electrocompaniet ECP-2, men där har susandet lägre frekvens.

Inget av dem är lika tyst som Rega Aura MC, men det (som bara går att använda med MC) kostar nästan fyra gånger mer.

De här tre har för övrigt en fördel mot många andra, de har balanserade utgångar vilket ger lite mindre brus och lite mer gain.

Just det här har Hegel V10 hinkvis av. Föga överraskande påminner klangen om Hegels förstärkare. Stramt, detaljerat, dynamiskt och med mäktigt potent bas. Ljudbilden öppnar sig mer med V10 än med ett enkelt phonosteg av typen man ofta hittar inbyggt i förstärkare.

Man märker djupet i basen bättre här än med exempelvis Rega Aria, och basen är tätare än med ECP-2, men inte lika avgrundsdjup och dynamisk som med Rega Aria MC. Men trummorna i Dire Straits Private Investigations får ändå en mäktig dynamik och man känner suget från bastrumman i magen.

Det som Hegel V10 är bäst på är den svarta, tysta bakgrunden som målas upp bakom artisterna och den neutrala klangen som släpper igenom detaljer så bra. Radka Toneffs delikata röst behandlas med finess och har vackert djup och värme, på samma gång som pianot är djupt och klangrikt. Längre uppe i frekvens är transienter lite mer dämpade än vid låga frekvenser, och Mark Knopflers gitarr låter exceptionellt kraftfull, men de högsta tonerna klingar inte lika länge som med Rega Aria MC.

Skillnaderna är inte stora, man måste lyssna aktivt för att höra dem, de ramlar inte ner i knät på en, men de finns där ändå.

Slutsats

Man kan alltid undra varför det har tagit Hegel nästan 30 år att komma med ett phonosteg. V10 är ett välgjort och lyckat första försök som ger mer mersmak (V20, Bent?) och ett måste för alla vinylsamlare som älskar ljudet av en Hegel-förstärkare. Alla kanske inte gillar ”muspianot” på baksidan och somliga kanske har en mer romantisk inställning till hur vinyl ska låta. Men för de som vill ha ett öppet, dynamiskt, neutralt och framför allt brusfritt ljud från LP-skivorna är Hegel V10 så bra det kan bli i den här klassen.