Optoma HD91

Modern teknik

Att aldrig behöva byta lampa är bara en av fördelarna med LED-tekniken. Men Optoma HD91 har sina nackdelar också.
Ljud & Bild tycker
Tack vare tre LED-lampor har inte HD91 regnbågseffekten som andra DLP-projektorer har. Lampans livslängd är dessutom i princip lika lång som projektorns. Bilden är skarp och har bra kontrast.
Sekundärfärgerna blir aldrig riktigt korrekta och färgrymden är för stor för att projektorn ska gå att kalibrera helt och hållet. Dessutom bränner detaljer ut i högdagrar.
Specifikationer
  • DLP med 3 LED-lampor
  • 3D med RF
  • 1920 x 1080p-upplösning
  • Max 500 000:1 kontrast
  • 1 000 Lumen
  • Avstånd till 100 tum: 3,3–6,4 m
  • Pris: 35 000 kr
  • Optoma.eu
forfatter

HD91 har en lampteknik som så småningom kan visa sig vara banbrytande. Detta är en projektor med DLP-teknik men i stället för en vanlig, vit projektorlampa har den tre LED-lampor som lyser rött, grönt och blått. På så sätt slipper den ha färghjulet som sitter i andra 1-chips DLP-projektorer, och därmed den fruktade ”regnbågseffekten” som kan uppstå i scener med hög kontrast.

Där andra projektorer ökar kontrastförhållandet med en så kallad dynamisk iris – en mekanisk slutare som öppnas och stängs i takt med mängden ljus i bilden – utnyttjar Optoma helt enkelt själva lampan. En LED-lampa reagerar nämligen otroligt mycket snabbare än vanliga projektorlampor och klarar alltså ljusförändringen på egen hand.

LED-tekniken förbrukar mindre energi också, HD91 drar mindre än hälften av vad Epson TW9200 och Sony HW55 gör, vilket minskar värmeutvecklingen på insidan och förlänger komponenternas livslängd samtidigt som fläkten kan snurra försiktigare. För att inte tala om lampans livslängd, som påstås vara 20 000 timmar med full lampstyrka, vilket kan jämföras med 3 000– 4 000 timmar för Epson och Sony.

Optoma använder sig av så kallad PureMotion-teknik för att interpolera bilden och göra rörelser mjukare, detta fungerar även i 3D.

Optoma_3D-briller

Användning
Det första som slår oss när projektorn ska ställas in är hur svårt det är att hitta hjulen som styr linsvinklingen (lens shift). Till slut var vi tvungna att ta till bruksanvisningen för att hitta de små rattarna längst ner till vänster under fronten.

Menysystemet är överskådligt men projektorn svarar trögt på kommandon från den lilla fjärrkontrollen. Dessutom försvinner bilden i två sekunder varje gång man hoppar en rad i menyn. Irriterande.

Fjärrkontrollen har ingen tillbaka-knapp, i stället hoppar man tillbaka till föregående meny med meny-knappen.

Fläktljudet har ingen hög ljudnivå men det finns ett svagt högfrekvent brum som ligger ovanpå, och det hörs.

Direkt ur kartongen
Utan inställning alls är bilden ganska så bra i Reference-läge. Det tycks dra en smula mot grönt, bilden är överdrivet skarp vilket skapar onaturliga konturer. Man ser det speciellt tydligt i ett svart rutmönster mot grå bakgrund, då dyker det upp vita kanter som inte ska finnas där. Skärpan måste sänkas en aning. Färgbalansen ser hyfsat bra ut direkt ur kartongen, och med dynamisk svärta i första läget är det fin stuns i skuggor, utan att det går ut över högdagrar för mycket. Ljusstyrkan kunde nog ha varit ännu bättre, men i ett mörkt rum går det riktigt bra.

Så småningom blir det uppenbart att det är något konstigt med färgerna. Först och främst är sekundärfärgerna rosa och turkos lite skeva. Det vill säga, rosa ser nästan rött ut och turkos drar mot blått, så att ett grönaktigt hav ser blåare ut än det ska.

Kalibrering
En del kan fixas med kalibrering. Men färg-rymden är för stor för vad projektorn har utrymme för att kunna kalibrera.

– Färgrymden är helt oacceptabel, hävdar Gorm bestämt. Projektorn är inte heller linjär när man sänker ljusstyrkan.

För när man sänker ljusstyrkan för att den inte ska bränna ut i vitt, blir blått undermättat så att himlen blir gråare. Projektorn klipper också av det vitaste i gråskalan helt tvärt, så att detaljer bränner ut i högdagrar. Till exempel saknar det vita i moln helt och hållet nyanser, och en ljusring runt solen blir ett med solen, vilket gör att den helt sonika ser mycket större ut än den ska.

HD91 visar sig vara väldigt svår att kalibrera. Till exempel går den från att ha 10 procent för mycket grönt till att ha 5 procent för lite med en enda knapptryckning.

– Färgspektrat är brett, men fel gentemot filmstandarden. Färgerna är övermättade. Man ska ha en möjlighet att kunna ställa in efter BT-709 (färgstandarden för HDTV). Annars får du inte se det som regissören och postproduction-teamet har tänkt sig att du ska se, säger Gorm.

Optoma_HD91_SaturationSweep
Här är det främst färgkanalernas ljusstyrka som förstör färgrymden. Avvikelserna är så markanta att projektorns kalibreringssystem inte har tillräckligt ”headroom” för att korrigera. Vi tappar dessutom välbehövlig ljusstyrka när vi försöker rätta till de våldsamma avvikelserna.

Bildkvalitet, kalibrerad
Så småningom, efter omfattande kalibrering, är Gorm tämligen nöjd. Helt korrekt har han inte lyckats få projektorn, rent objektivt, men efter att ha sett en del material tycker jag ändå att bildkvaliteten är mycket god. Bilden är skarp och det är bra kontrast mellan skuggor och högdagrar, vilket ger en bra djupkänsla även i vanlig 2D. Filmen ”Prometheus”, med alla sina mörka scener, ger en oerhört fin filmkänsla genom Optoma HD91. Jämfört med Epson och Sony finns det lite grönstick i bilden, men det är inget jag lägger märke till om de inte står sida vid sida.

Optomas bild är skarpare än Epsons, och svart är svartare – eftersom jag inte helt förstår mig på Epsons mekanik för dynamisk svärta och insisterar på att låta bli den. Optoma-projektorn fungerar när man har dynamisk svärta inställd på den försiktigaste nivån, även om man får leva med att den ibland tappar lite detaljnivå i både skuggor och högdagrar. När vetenskapsmännen är nere i det mörka tunnelsystemet i ”Prometheus” är bilden mer intensiv än hos Epson, även om detaljerna i de mörka grottväggarna inte är lika synliga.

Slutsats
Direkt ur kartongen har Optoma HD91 en skarp bild. Färgbalansen är inte helt optimal, den drar sig svagt mot grönt. Fast det går att leva med. Rent subjektivt är bildkvaliteten hög. Men det finns en del att tjäna på kalibrering. Helt exakt går det dock inte att få den. HD91 har för stor färgrymd för att det ska gå att kalibrera den, och färgbalansen är inte jämn med alla lampstyrkor. Och det gör att färgåtergivningen kan ändra sig med ljusstyrkan. Personligen lägger jag inte speciellt mycket märke till det, men i den här prisklassen är kraven högre.

Detta är en projektor som sammanfattningsvis står sig mycket bra, framför allt när det gäller skarpa bilder med bra djupkänsla. LED-tekniken innebär att man aldrig behöver byta lampa, och komponenterna på insidan av projektorn utsätts inte för lika mycket värme. Detta är en intressant teknik som demonstreras på ett bra sätt av Optoma HD91. Frågan är bara om den inte behöver ett par generationer till på nacken innan den är helt mogen för de mest inbitna finsmakarna.

 

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Redan prenumerant?

Också i detta test:

Epson EH-TW9200W

Ett tryggt val

Detta är testets enda projektor som kan lagra kalibreringen i ett minne. Tryggt för den som har klåfingriga barn eller som gillar att knappa runt för det vilda.

TW9200W är en av de bästa på att återge rörelser. Detaljnivån i skuggor är bra och Epson-projektorn är ljusstark och fin. Den har dessutom mycket överskådliga menyer. Trådlös HDMI.
Färgtemperaturen är smått ojämn på filmduken, och går aldrig att kalibrera helt rätt. Bilden är inte skarpast i klassen. Den automatiska svärtan påverkar färgtemperaturen och bör alltså stängas av – vilket leder till lite ljusare skuggor.

Sony VPL-HW55ES

Kungen av bio

Här är projektorn för dig som vill ha de absolut tyngsta hemmabioupplevelserna. Mycket bättre bild än så här är svårt att få.

Till och med direkt ur kartongen har Sony-projektorn en klassledande bildkvalitet. Bilden är en smula för skarp och övermättad, men efter kalibrering är den helt tipptopp. Svartaste svart och vitaste vitt smäller till med hög kontrast och stor detaljering. Sagolik färgbalans i kombination med knivskarp bild.
Menysystemet hade kunnat vara ännu mer intuitivt. 3D-interpolering finns bara med bildmaterial som har 24 bildramar/s. 3D-glasögon har bara IR-signaler (RF-system finns dock som tillbehör).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Geir Gråbein Nordby

(f. 1978): Journalist. Gråbein har aldrig haft något annat heltidsjobb än på Ljud & Bild. Å andra sidan har han varit här nästan halva sitt liv, ända sedan 2001 när han skickade en jobbansökan till fel adress (han ville egentligen till en inspelningsstudio med samma namn). Gråbeins expertis är främst inom hifi, hörlurar och hemmabio, men det händer att han glimtar till med andra kvaliteter också.