Kritaperioden lät mer av pip och kvittrande än av vrål

Glöm allt om det dånande vrålet du känner från filmduken. Nya, överraskande fynd tyder på att ljudbilden under Kritaperioden var en komplex blandning av mekaniska ljud och komplexa, fågelliknande toner. Förr i tiden var de härskande mer vokalt sofistikerade än vi trodde.

Vår uppfattning om det förflutna formas ofta av de dramatiska bilder vi får serverade i biografmörkret. Särskilt ljudet av dinosaurier är inpräntat i vårt medvetande som ett öronbedövande vrål. Men ju djupare vetenskapen gräver, desto tydligare framträder en annan bild – en bild av en värld vars ljudbild var mycket mer varierad och märklig än någon fiktion har kunnat föreställa sig.

En förfinad stämma från det förflutna

Den senaste upptäckten kommer från ett 163 miljoner år gammalt och ovanligt välbevarat fossil som hittats i Kina. Varelsen, som döpts till Pulaosaurus qinglong, var med sina 72 centimeter inte någon jätte. Den stora upptäckten ligger i dess hals.

Fossilet innehåller en förstenad strupe som är förvånansvärt fågelaktig i sin struktur. Till skillnad från de enkla broskstrukturerna hos moderna reptiler hade Pulaosaurus delikata och flexibla ben i strupen. Enligt forskarna betyder det att den kunde producera mer komplexa och varierade ljud än enkla väsande eller grymtande ljud – möjligen något som liknade fågelliknande pip och kvittrande.

Det mest tankeväckande är att Pulaosaurus, precis som den tidigare upptäckta pansardinosaurien Pinacosaurus, inte tillhör den gren av dinosaurier som direkt utvecklades till fåglar. Att två så olika arter oberoende av varandra utvecklade denna förmåga till nyanserad vokal-kommunikation tyder på att förmågan att pipa kanske var utbredd. Ursprunget till fågelsång kan alltså ligga gömd hos varelser som levde för över 230 miljoner år sedan.

Den oavsiktliga, mekaniska klangen

Men inte alla i Kritaperioden var utrustade med ett så raffinerat instrument. En annan, minst lika överraskande upptäckt pekar på en helt annan approach till ljudproduktion. Upptäckten av en liten, bepansrad dinosaurie i Sydamerika, Jakapil kaniukura, har avslöjat en unik käkstruktur som var utformad för att mosa sega växter genom att gnida underkäkarna mot varandra.

Denna metod var utan tvekan effektiv, men också bullrig. Forskare tror att det konstanta, mekaniska gnisslandet från måltiden kan ha fungerat som en sekundär kommunikationsform – en oavsiktlig, men troligen ganska användbar, bieffekt. Fenomenet kallas stridulation och är samma sak som när en gräshoppa eller syrsa gnider benen mot vingarna för att skapa sin karakteristiska sång.

Vi står alltså inför en bild av ett förhistoriskt ljudlandskap som är långt mer komplext än vi hittills har antagit. Å ena sidan har vi den medvetna, fågelliknande sången från varelser som Pulaosaurus. Å andra sidan har vi det konstanta, omgivande bakgrundsljudet från dinosaurier som bokstavligen förde oväsen när de åt.

Källa: Gizmodo