Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

Klassiker

Satte en ny standard för djupbas

Brittisk-amerikanska IMF utnyttjade den sällsynta transmissionsledningsprincipen för att skaka lyssnarna i deras grundvalar.

Av / 2023-04-29 - 12:00
Satte en ny standard för djupbas

IMF Reference Standard Professional Monitor MK IV.

Namnet är nästan lika imponerande som högtalarna. Och på 1970- och 80-talen var IMF ett av märkena som en ung hifi-entusiast bara kunde drömma om. Och inget imponerade mer än när hjärtslagen i första låten på Pink Floyds Dark Side of the Moon spelades på de meterhöga fyrvägshögtalarna. Så djup, kraftfull och inte minst ren bas hade ingen hört förut.

Referenshögtalarna byggdes enligt en exotisk princip som kallas transmission line – eller ”transmissionslinje” på svenska. De ovala KEF B139-baselementen var monterade i ena änden av en 2,5 meter lång tunnel som slingrade sig genom kabinettet för att så småningom mynna ut i två öppningar längst ned på fronten. Tunneln var fodrad med en blandning av skumgummi och fårull. Och det var den här konstruktionen som gav högtalarna den mycket speciella basåtergivningen som fick både tonårspojkar och rutinerade hifi-veteraner att tappa hakan.

Läs också QUAD ESL 63 – klassikern vi aldrig glömmer I högtalarnas Hall of Fame finns det en som borde stå för sig själv. I ett eget rum, inkopplad till en liten rörförstärkare. Som spelar Ella Fitzgerald eller Arthur Rubinstein. Folk skulle bli helt hänförda av ljudet.

IMF Reference Standard Professional Monitor MK IV var en fyrvägshögtalare. Den övre basen och mellanregistret togs om hand av ett KEF B110-baselement med polystyrenmembran, som också satt i en kort transmissionslinje. Diskantregistret delades mellan en KEF T27-dome och en Coles-superdiskant. Allihop var bra element, men det var djupbasen som gjorde IMF:erna till stjärnor.

Nyanserad bas

I en basreflexhögtalare ger porten också ett tillskott till djupbasen, men porten arbetar bara i ett relativt smalt frekvensområde – ofta mindre än en oktav. I bästa fall betyder det att baselementet fortfarande ska täcka större delen av basregistret på egen hand. Och i värsta fall leder det till ”one note bass”, där högtalaren spelar massor av bas, men ljudet är onyanserat.

I transmissionslinjehögtalare ger porten ett tillskott i ett mycket bredare område, vilket ger både starkare och mer nyanserad bas, eftersom inte väldigt specifika frekvenser förstärks. Och det är dessutom möjligt att få ett baselement att gå djupare än i andra kabinettyper, eftersom vikten av luftpelaren i tunneln ökar membranmassan och sänker resonansfrekvensen.

 

Så komplicerat är det inuti i en IMF Reference Standard Professional Monitor. (Illustration från IMF:s broschyr)

IMF var inte först med att konstruera högtalare med transmissionslinje. Principen beskrevs av A.R. Bailey redan 1965 i en artikel i tidningen Wireless World. Men IMF var först med att kommersialisera transmissionslinjehögtalare. Det skedde genom ett brittisk-amerikanskt samarbete, lett av hifi-importören Irwing M. Fried i New York. Högtalarna konstruerades i England av ett företag som fick sitt namn av Frieds initialer, IMF, och såldes på den amerikanska marknaden. Men även här i Europa gick det att köpa IMF. Flaggskeppet var Reference Standard Professional Monitor, men det fanns mindre och billigare modeller som byggde på samma princip.

Framgången varade i ungefär ett decennium. Men högtalarna var svåra och därmed dyra att bygga, och i början av 80-talet övergav Fried transmissionslinjen till förmån för mer traditionella högtalare, byggda under namnet Fried. Engelska IMF Electronics bytte namn till TDL Electronics, men fortsatte under 80- och 90-talen att bygga transmissionslinjehögtalare. Företaget finns fortfarande kvar, men de nuvarande modellerna är vanliga basreflexhögtalare.

Läs också Linn Sondek LP12 - klassikern vi inte glömmer Grammofonen framför alla är skotsk, introducerades 1972 och tillverkas fortfarande.

Svår princip

Kostnaderna för att åstadkomma den djupa, exakta basen i ett transmissionslinjekabinett är flera. För det första kräver en flera meter lång, vikt tunnel ett stort kabinett. Det är komplicerat att bygga rent tekniskt och avstämningen med exakta mängder dämpningsmaterial är också krävande. Slutligen har transmissionslinjehögtalare en tendens att vara extremt ineffektiva.

Sköna, förlorade watt

Det sistnämnda är egentligen inte principens fel, men ett baselement som ska återge väldigt djupa frekvenser linjärt måste antingen ha ett väldigt stort membran – vilket skulle innebära ett ännu mer gigantiskt kabinett – eller en väldigt lång slaglängd. Och baselement med lång linjär slaglängd måste ha en lång talspole, varav endast en liten del befinner sig i talspolens magnetgap, vilket innebär att en stor del av förstärkareffekten går till spillo.

KEF B139, som användes i många klassiska transmissionslinjehögtalare, är ett utmärkt exempel på detta. Och eftersom det elementet dessutom har en relativt blygsam magnet behövs en kraftfull förstärkare för att driva högtalaren. IMF Reference Standard Professional Monitor Mk IV är specificerad för en känslighet på 80 dB! Det krävs alltså fyrtio watt för att nå ett standardljudtryck på 96 dB på en meters avstånd!

Läs också Debuten orsakade rabalder Dahlquist DQ-10 var banbrytande på alla sätt när den lanserades 1972. Många av idéerna låg ett decennium före konkurrenterna.

Moderna arvtagare

Av dessa skäl har de stora, dyra och synnerligen ineffektiva transmissionslinjehögtalare aldrig fått den stora utbredning som de har rätt till ljudmässigt. Och principen var – med några exotiska undantag – i stort sett bortglömd i decennier. Tack vare effektivare högtalarelement (och krav på den allra djupaste oktaven) har vi de senaste åren lyckligtvis sett exempel på nya transmissionslinjehögtalare som både är mindre i storlek och mindre effektkrävande. Kerr Acoustics och PMC Twenty är exempel på moderna transmissionslinjehögtalare.

Ska jag köpa ett par?

Även om det har gått fyra decennier sedan de gick ur produktion är IMF Reference Standard Professional Monitor MK IV inte omöjliga att få tag på. Högtalarna såldes i ganska stort antal, så det finns fortfarande många i omlopp. Ett par i hyfsat skick kostar mellan 10 000 och 20 000 kronor. Och kan man nöja sig med hemmaversionen TLS-80 kan man ha tur och hitta dem för ungefär hälften. Det är en chans att få återgivning av hög kvalitet till ett riktigt rimligt pris.

Tänk dock på att det kan dölja sig obehagliga överraskningar inuti kabinettet. Varken skum eller fårull är oförstörbara material och om dämpmaterialet har rubbats eller försämrats förändrar det återgivningen drastiskt.

 

John Hvidlykke
(f. 1964): Journalist. John har arbetat för Ljud & Bild sedan 2013. Han skriver om hifi, högtalare, datorer, spel och teknikhistoria. John har ägnat sig åt teknikjournalistik sedan 1982(!) och har arbetat för många olika tidskrifter i olika roller, bland annat GEAR, High Fidelity, Computer för alla, Illustrerad vetenskap, Ny elektronik, PC World och Privat Computer. Han har också skrivit många böcker och utbildningsprogram om IT.

1 reaktion på ”Satte en ny standard för djupbas”

  1. Hej! Stridbeck i Göteborg konstruerade ett par transmissionline som inte får glömmas bort, jag byggde själv ett par av hans konstruktion 1980, de var helt fantastiska, en bas som var outstanding.
    Dubbla 19 mm spånplattor i ytterhöljet.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Vill du läsa hela artikeln?

Med LB+ Total får du tillgång till ALLT innehåll på Ljud & Bild och LB Home

Redan prenumerant? Logga inn.

Vill du ha tillgång till enbart Ljud & Bild eller LB Home?

Klicka här för att beställa Ljud & Bild

Klicka här för att beställa LB Home

Bärbara högtalare du kan ta med dig när du reser bort

5 tips: Så låter din soundbar bäst

En ganska ovanlig högtalare

Ljud & Bild
Rulla till toppen