Recension: Young Sherlock, säsong 1

Det var inte så många år sedan den säregne regissören Guy Ritchie serverade oss den ärkebrittiska mästerdetektiven Sherlock Holmes i en riktigt underhållande moderniserad version. En torrt humoristisk Robert Downey Jr. briljerade som den eleganta detektiven från Baker Street, med ett skarpt sinne för komplexa ekvationer och slutledning.

Nu har Ritchie, tillsammans med serieskaparen Matthew Parkhill (Deep State), slagit sina påsar ihop med Prime Video och kokat ihop en serie om Holmes halsbrytande ungdomsår. Resultatet är tyvärr högst ojämnt.

Mellan 1887 och 1915 skrev den skotske läkaren sir Arthur Conan Doyle fyra romaner om Sherlock Holmes och hans sansade partner Dr Watson. Men även om gode sir Doyle inte direkt vänder sig i sin grav över den nya serien Young Sherlock, så ger den honom förmodligen sura uppstötningar där han ligger sex fot under jord.

 

Tidsenlig förflyttas vi till London på 1870-talet. Där växer Sherlock upp med sin bror Mycroft (Max Irons), systern Beatrice, en frånvarande pappa (Joseph Fiennes, The Handmaid’s Tale) och en alltmer instabil mamma, Cordelia (Natascha McElhone).

När vi först möter den unge Sherlock (Hero Fiennes Tiffin) är han en 19-årig rebell som ständigt hamnar på kant med lagen – uppenbarligen eftersom han ”experimenterar”, är nyfiken och vill ha mental stimulans. Men med en avliden syster, en frånvarande pappa och en mamma på mentalsjukhus bestämmer sig hans äldre bror för att få ordning på ynglingen. Färden går till anrika Oxford University, men inte för att studera. I stället ska Sherlock lära sig att vara ödmjuk och att uppföra sig korrekt. Resan mot självupptäckt börjar med att den unge Holmes arbetar som städare och allt-i-allo för de ärevördiga professorerna.

Självklart dröjer det inte många dagar förrän ett mysterium måste lösas – och hans unika förmågor kommer till användning.

En kinesisk prinsessa, Gulan (Zine Tseng), är på väg till Oxford. Hon har med sig ett par ovärderliga skrifter och ska träffa professor Bucephalus Hodge (Colin Firth, The King’s Speech). Skriftrullen stjäls från universitetsbiblioteket och Holmes och hans gode vän James Moriarty (Dónal Finn) tar sig an fallet. Spänningen stiger när en efter en av de framstående professorerna mördas brutalt – och polisen misstänker (naturligtvis) Sherlock.

Det blir en lång jakt på sanningen, mördaren (eller mörderskan?) och en kamp för att undvika lagens långa arm. Längs vägen får vi flera djupa inblickar i Sherlocks traumatiska förflutna, avstickare till den brittiska landsbygden, massmord på bybor i Kina och till och med en glimt av den franska revolutionen och en skattjakt i rena rama Indiana Jones-stil i Istanbul.

Alla de särpräglade, karaktäristiska kännetecknen hos Ritchie är tydligt närvarande. Här är det halsbrytande korsklippning, återkommande slow motion-slagsmål och hopp i handling och tid. Bortsett från ett par hårresande dåliga CGI-effekter ser Young Sherlock elegant och tidstrogen ut. Huvudproblemet är att serien vill – och gapar över – alldeles för mycket, samtidigt som den kastar sitt historiska ursprung överbord.

Den unge Holmes är en lättsam besserwisser som saknar pondus och förmåga att göra kritiska slutledningar. Här snubblar han och Moriarty praktiskt taget över lösningarna på mysterierna, samtidigt som de skämtsamt ger varandra high fives och beter sig som om de vore med i en actionkomedi från 1990-talet. Vart tog den subtila elegansen och intelligensen som genomsyrar Doyles romaner vägen? I Doyles version var den visserligen vuxne Holmes smått klumpig i sociala sammanhang, men han var också kylig och brutalt rationell, med en mästerhjärna som malde som ett mekaniskt urverk.

Serien är genomgående ofokuserad och rusar ständigt vidare till nästa miljö, scen och karaktär. Varken mysteriet eller rollfigurerna får tid att andas eller utvecklas, och med en haltande dramaturgi upplevs flera stora skådespelare (som Colin Firth och Joseph Fiennes) som bortkastade talanger. Den enda karaktären som faktiskt genomgår en fascinerande utveckling är Hodges lojala assistent, Edie (Holly Cattle).

Vi har inte mycket negativt att säga om unge Hero Fiennes Tiffins (ja, brorson till Joseph Fiennes) rolltolkning, men manuset (författat av Matthew Parkhill och Peter Harness) har bestämt sig för att ”modernisera” Holmes så mycket att själva essensen av karaktären har försvunnit. Detta är uppenbart en serie som är skriven i streamingens tidsålder och som vänder sig till en ung publik – men vi hade förväntat oss mer finess, klurighet och intrikat spänning än vad Parkhill och en otyglad Ritchie bjuder på här. 3 stjärnor.