Recension: Tore, säsong 1

Netflix verkar ha specialiserat sig på ungdomssegmentet i sina nordiska serieproduktioner. Inget fel med det, streamingjätten har levererat gedigna serier som Störst av allt. Men vi önskar att Netflix skulle tillåta lite mer bredd i sin nordiska portfölj.

Regissören av den nya ungdomsserien Tore är norskan Erika Calmeyer. Hon ligger också bakom succéserien Young Royals, om den unge homosexuelle prinsen, som nu är inne på sin andra säsong. Och temat för de båda serierna ligger inte långt ifrån varandra.

I Tore möter vi den högst osäkre unge mannen Tore (William Spetz, Filip och Mona), som trots sina 27 år fortfarande bor hemma hos pappa Bosse (Peter Harber). När han förlorar sin pappa i en tragikomisk olycka tvingas den introverte Tore att ta kontroll över sitt eget liv – något som bekymrar honom oerhört.

Hans enda umgängeskrets är vännen Linn (Sanna Sundqvist) och kollegorna på begravningsbyrån där han jobbar som assistent. Livet blir inte lättare när han kommer över ett dokument som visar att hans far planerade att avskeda honom, och dessutom nyligen hade bett honom att flytta ut för att stå på egna ben. Tores svar på problem och utmaningar är att begrava huvudet så långt ner i sanden som möjligt.

Den homosexuelle, okysste oskulden (och nykteristen) tar sin tillflykt till nattklubbens mörker, sprit, droger och tillfälligt sex (eller snarare försök till tillfälligt sex). Men tomheten och saknaden han känner efter sin far kan i längden inte fyllas med distraktioner och av att stänga ute känslorna.

Den kanske mest störande aspekten av serien är hur otroligt omogen, naiv och orealistisk Tore framställs. Ibland verkar det som om han har varit inlåst i en källare de senaste 15 åren, för att sedan oförhappandes släppas ut i vida världen.

Sådant kan bli bra komik, men serien är inte trovärdig eller oförutsägbar, och när huvudpersonen insisterar så hårt på att inte lära sig av sina misstag och fel, får vi följa med på en tre timmar lång resa där huvudpersonen nästan står helt stilla i sin utveckling.

Han blir nästan våldtagen av en kärlekskrank Viggo, men återupptar strax efteråt kontakten som om ingenting hade hänt. Och trots att han vet att förhållandet är lätt destruktivt fortsätter de. Personen han verkligen bryr sig om, Linn, förebrår han och mobbar.

Detta är visserligen inte en helt främmande motreaktion på förlust och ensamhet, men trots sina många charmiga scener går serien väldigt på repeat.

Spetz gör en bra roll som den komplicerade Tore, och Sundqvist imponerar som den enda ”normala” i gruppen. Och visst, det finns flera fängslande och lätt humoristiska scener som vi låter oss förföras av, men vi kommer liksom aldrig framåt.

Tyvärr har seriens skapare/manusförfattare också fallit för frestelsen att krydda berättelsen med klichéer och stereotyper. Naturligtvis är blomsterahandlaren homosexuell och transorna han umgås med är överdrivna divor. Lätt att tycka om, men också lite simpelt och transparent. Spetz har också lite svårt att bestämma sig för om han ska fokusera på drama eller lätt dramakomedi, vilket berättelsen lider av.

Nej, Tore är som en diffus sommarflört, charmig och lätt fascinerande till en början, men bortglömd så fort man vänder ryggen till. 3 helt medelmåttiga stjärnor.

Säsong 1 av Tore hade premiär på Netflix den 27 oktober. Recensionen är baserad på alla avsnitt.