Recension: Fair Play

Den brittiska skådespelerskan Phoebe Dynevor (28) fick sitt internationella genombrott som den giftasmogna och dygdiga Daphne i megasuccén Bridgerton.

I den nya Netflix-filmen Fair Play visar hon upp en helt annan sida – och talang.

Den amerikanska regissören Chloe Domont är förmodligen mest känd för den testosteronstinna serien Ballers, med ”Mr Macho” Dwayne Johnson i huvudrollen. I sin långfilmsdebut vänder hon elegant upp och ner på den traditionella könsdynamiken och presenterar en intensiv, nervkittlande och bitvis obehaglig thriller.

 

Det unga, attraktiva paret Emily (Dynevor) och Luke (Alden Ehrenreich, Solo: A Star Wars Story) lever livets glada dagar i en tjusig lägenhet på Manhattan. De är fortfarande vansinnigt förälskade, lekfulla och tända på varandra – men det finns en liten hake. Ingen av deras kollegor vet att de är ett par.

Båda arbetar som kända hedgefondförvaltare på ett prestigefyllt investmentbolag, som leds av den ärkedryga, sexistiska skitstöveln Campbell (Eddie Marsan). Det råder totalförbud mot att dejta kollegor, så de håller sitt förhållande hemligt.

Vilket fungerar fint – tills en av dem blir befordrad …

Efter att en portföljförvaltare brutalt får sparken (det märks att Domont även har regisserat ett par Billions-avsnitt) viskas det i korridorerna om att Luke ska bli befordrad, en befordran som paret nästan redan har korkat upp champagnen för. När det visar sig att Campbell i stället väljer Emily råkar det lyckliga paret ut för en berg- och dalbana av känslor, irrationalitet, maktbegär och förnedrande emaskulering.

På ytan håller Luke god min, men inombords stormar hans känslor. Han kan inte komma över att Emily tar ”hans” jobb och är övertygad om att hon antingen har legat sig till jobbet och/eller har blivit könskvoterad.

Sakta men säkert försämras relationen och får mer och mer grus i maskineriet. Ju mer framgångsrik Emily visar sig vara, desto mer vill han trampa på, skada och förnedra kvinnan i sitt liv. Det underlättar inte heller för stressen att bröllopsplanerna är nära förestående och familjen skriker efter ett datum.

Domont har skrivit en modern, smart och nervpirrande thriller som Netflix marknadsför som en ”erotisk thriller”. Det är en knepig genre att börja med, och en som snabbt slutar med pinsamma klichéer och omotiverad nakenhet – precis som det var med Netflix Obsession tidigare i år. Men låt dig inte luras av billiga marknadsföringstrick, Fair Play är egentligen inte en erotisk thriller utan en intelligent thriller om det mänskliga psyket och om hur en person kan förändras helt om den känner sig (rättmätigt eller felaktigt) förfördelad.

Somliga skulle kanske kalla filmen för ”woke” eller manshatande, men då missar de poängen. Luke är bara en stackars man, osäker på sig själv och sina känslor, som inte klarar av att se sin partner sola sig i glansen. Hans reaktion på hennes framgång är irrationell och förkastlig, men säkert också något smått rationellt igenkännbar för många. Vem har inte någon gång känt sig ”förbjudet” avundsjuk?

Dumonts manus väver en elegant thriller kring paret, deras farliga dans och ständigt nedåtgående spiral mot infernot. Som svar på Lukes bedrövliga beteende går Emily åt motsatta hållet och blir mer och mer ”en av grabbarna”. Sedan är dödsdansen i full gång och bortom all kontroll.

Dynover gör en fenomenal roll som den komplexa Emily. En småstadstjej som kommer från relativt enkla förhållanden, men som målmedvetet har arbetat sig upp, använt sitt intellekt och inte drar sig för att spela på männens villkor för att komma dit hon vill. Hon är också öppen med att det inte precis är någon ideell organisation hon arbetar för, men det är något hon kan leva med.

Ehrenreich matchar henne väl och får fram ett brett spektrum av känslor, från brinnande kärlek, beundran och lust – till uppslukande hat. Hans lömska leende kan tolkas åt båda håll, och han lindar ibland sin flickvän runt sitt lillfinger.

Visserligen brukar Marsan bli typecastad som skitstövel, men det finns en bra anledning till det: han briljerar i sådana roller och vi äcklas av hans beteende och livsstil. Campbell leder ett kontor som styrs av en blandning av rädsla och lockelse av oändlig rikedom, där hans lydiga ”lärjungar” accepterar allt från sin ”gud”. En härlig dekadens, helt utan självinsikt eller självrespekt.

Den sista delen av filmen går lite över i karikerade roller och konstruerat beteende, där alfahannen är på väg att få sin nådastöt, men bortsett från detta är Fair Play en effektiv, bergsäker psykologisk thriller från en regissör som vi förväntar oss mycket av i framtiden.

Ett läckert foto suger in oss i begäret och de skruvade, förtappade karaktärerna. 5 svaga stjärnor.

Fair Play har streamingpremiär den 6 oktober.