Recension: Marshals: A Yellowstone Story, säsong 1

Det har nu gått sexton månader sedan seriens skapare Taylor Sheridan, på ett patetiskt sätt, tog livet av John Dutton (Kevin Costner) i Yellowstone, säsong 5, del II.

Vi betraktade därför den delen av Dutton-klanen som död och begraven.

Men redan i förfjol meddelade Sheridan och Paramount Studios att Yellowstone-universumet skulle leva vidare i en ny spinoff-serie med Johns eldiga och oregerliga dotter Beth Dutton (Kelly Reilly), samt allt-i-allo och svärson Rip Wheeler (Cole Hauser) i huvudrollerna. Men innan The Dutton Ranch har premiär på SkyShowtime senare i år erbjuder Sheridan & Co. ännu en Yellowstone-serie.

Marshals: A Yellowstone Story annonserades länge som en prequel-serie till själva moderserien, med Kevin Costners karaktärs son, Kacey Dutton (Luke Grimes), i huvudrollen. Men på något märkligt sätt slutade det med att den utspelas i nutid.

I dag (2 mars) är det streaming-premiär – men tyvärr finns det ingen anledning att plocka fram cowboyhatten, öva på linedance eller fylla kylskåpet med Bud Light, för den här kvasi-Yellowstone-serien har blivit en bedrövlig historia!

 

Farväl till det enkla cowboylivet

När vi lämnade John, Beth och Kayce Dutton återlämnades Yellowstone-ranchen till ursprungsbefolkningen (av Thomas Rainwater och Broken Rock Indian Reservation).

I samma veva drog sig Kayce (Grimes) och hans förtjusande fru Monica (Kelsey Asbille) och sonen Tate, tillbaka till en liten plätt mark i utkanten av den enorma ranchen, där de kunde leva i fred och harmoni och fortsätta sin traditionella cowboylivsstil.

Men när vi möter Kayce igen har tragedin drabbat den lilla familjen och han kämpar nu med livet som ensamstående pappa till en rebellisk tonåring. Dessutom är han osäker på om Tate verkligen vill fortsätta sin fars enkla livsstil och hårda arbete på ranchen. Så när han träffar en gammal krigskamrat, Pete Calvin (Logan Marshall-Green), ser han chansen att börja om på nytt.

Råbarkade Calvin är US Marshal i Montana och ber Kayce om hjälp med att hitta ett par förrymda brottslingar som gömmer sig på Yellowstone-ranchen. Det ena leder till det andra och innan Kayce vet ordet av bär han helt plötsligt en US Marshal-stjärna.

Han går med i Calvins tuffa, öldrickande och skjutglada team och får i uppdrag att upprätthålla lag och ordning i Montana. Men hans förflutna hinner snabbt ikapp honom.

Generisk massproducerad skräp-TV

Den här premissen hade kunnat utgöra grunden för en rafflande, actionpackad serie med intressanta karaktärer och konflikter, med en elegant tråd som kopplade den till det fascinerande neo-westernuniversum som skapats av Sheridan.

Men den enda kopplingen till Sheridans kreativitet och talang är att han här figurerar som exekutiv producent för en serie som är ”baserad på karaktärer skapade av Taylor Sheridan”. Vad Paramount i stället bjuder på är ett blodfattigt, helt generiskt actionmanus skrivet av Tom Mularz, samt en riktningslös och oinspirerad regi av Christopher Chulack (SEAL Team).

Hela serien osar av lågbudget-snabbjobb och förstörs av billig produktionsdesign, hastig klippning, tomma karaktärer, gapande hål i handlingen och ett genomgående generiskt, tandlöst AI-genererat actionkoncept à la NCIS och andra tretton-på-dussionet-serier från moderbolaget CBS.

Stereotypa karaktärer

Det ska sägas att inte alla av Sheridans många seriekaraktärer är lika djupa, reflekterande och unika. Men nästan alla, från Yellowstone, 1883, 1923 och Landman har något fascinerande, en inneboende drivkraft och igenkännbar vitalitet. Detta, i kombination med Sheridans vassa penna och talang för underhållande konflikter, har gett honom en enorm streamingpublik.

När det gäller Marshals: A Yellowstone Story vet vi dock knappt var vi ska börja kritisera serien. Det finns verkligen en del att säga …

Kayce och hans teamkompisar – Calvin, Skinner (Arielle Kebbel), Cruz (Ash Santos) och Kittle (Tatanka Means) – löser komplexa brottsfall på 40 snabba minuter, under tiden som ledtrådarna bekvämt trillar i knät på dem och de hoppar från scen till scen med maskingevären dragna och magasinen fyllda till brädden. Skurkarna faller förstås som flugor och på kvällen firas dagens ”fångst” med öl på den lokala baren medan de delar sin sorg över att ha för lite tid med sina respektive familjer.

Allt är så trist, ordinärt, osannolik och förutsägbart berättat att vi är förfärade över att så Paramount skamlöst försöker knyta serien till Yellowstone. Karaktärerna är stereotypa mallar som vräker ur sig töntiga staccato-kommentarer som:

I know that sometimes good men have to do bad things.

Logan Marshall-Green beter sig som en omogen tonåring med ADHD, med kepsen bak och fram och meningslösa peptalks. Hans karaktär påstås lida av PTSD, vilket han lugnar ner genom att knapra piller.

När Yellowstone prickade rätt var det med en våghalsig blandning av cowboy-mytologi, familjeintriger och blodigt maktspel. Trots Sheridans neo-western var – trots lätt karikerade karaktärer och uppblåsta konflikter – större, mörkare och mer kompromisslös än det mesta som gick på linjär TV. Dutton-familjens lockelse har alltid varit deras nästan gangsterliknande övertygelse om att de står över lagen. Därför känns nästan som förkastlig gravplundring att den första spinoff-serien slutar som en helt vanlig CBS-serie.

Vi kan varken relatera till eller tro på de ytliga karaktärerna, som alla har bara en enda egenskap. De är bara brickor i ett spel där målet är att Kayce ska uppnå sin föga subtila förlösning – att förvandlas från våldsam Dutton till lagens väktare.

Slå gnistor om våt och möglig ved

I Yellowstone var Kayce kanske den minst ”färgstarka” av syskonen, och därmed den mest vanliga och jordnära, som höll sig på avstånd från de heta familjekonflikterna. Nu förväntas vi tro på att han i en handvändning går från att vara en sansad cowboy, om än full av självförakt och ilska, till en tuff actionpolis – och kastar bort allt han har byggt upp under hela sitt liv.

I ett klumpigt försök att ge serien lite mer tyngd och relevans tas amerikanska ursprungsbefolkningen och den amerikanska statens och samhällets orättvisor mot dem i bilden. Och visst, både Gil Birmingham och Mo Brings Plenty är duktiga skådespelare, men inte ens de kan få det att slå gnistor om fuktig och möglig ved.

Efter ett klumpigt mordförsök på Rainwater (Birmingham) och efterföljande protester kastas Kayce in i jobbet på allvar. Uppdraget blir både en yttre konflikt och inre terapi, med hans problemfyllda familjehistoria som bakgrund. Men ett par ”djupa” samtal mellan Rainwater och Kayce kan inte rädda serien från haveri – de blir bara vaga hänvisningar till ett mörker som serieskaparna bara skrapar på ytan av.

Inte heller de många små hänvisningarna till Yellowstone-serien, som mysteriet kring broderns död och ”tågstationen”, skapar seriemagi. De känns mer som kommersiell ”produktplacering”.

Marshals hade kunnat ha utforska den spännande friktionen mellan Kayces hänsynslösa familjearv och hans plikter som ansvarsfull US Marshal. I stället får vi tomma fraser om inre demoner, varvade med symboliskt tung vargmytologi och töntiga, bombastiska oneliners.

Serien känns som generisk massproducerad TV: Effektiv, slätstruken, tråkig och fullständigt förutsägbar – och helt utan risker, djup och substans. Två usla stjärnor till detta hån mot Yellowstone-arvet.

Marshals: A Yellowstone Story har premiär på SkyShowtime i dag, då släpps det första avsnittet. Recensionen bygger på de tre första (av 13) avsnitten.

PS! Serien är en del av andra tidigare annonserade nya Yellowstone-titlar från Sheridan, inklusive The Madison, med Michelle Pfeiffer och Kurt Russell i huvudrollerna. Den serien, som har premiär 27 mars, har vi mycket större förhoppningar på.