Recension: Loki, säsong 2

Den ökände, lätt komplexe halvguden Loke har alltid varit den mest intressanta karaktären i Marvels universum. Att rollen gestaltas av den fenomenale karaktärsskådespelaren Tom Hiddleston är verkligen inget minus – och i den andra säsongen av Lokis egen serie får han verkligen glänsa.

Det har gått mer än 12 år sedan vi först såg Hiddleston som Thors halvbror i Kenneth Branaghs plastiga Marvel-vision. Sedan dess har karaktären gjort sitt bästa för att göra livet surt för sin mer seriösa bror, familjen och Avengers-gänget. Loki är en lömsk, listig och opportunistisk gud som man definitivt inte bör vända ryggen åt och som man aldrig vet var man har – eller vems sida han står på.

I Marvels universum har han varit den oförutsägbara bråkmakaren, som i grund och botten bara har brytt sig om sig själv, och sökt makt och inflytande på andras bekostnad. I Loki visar karaktären en helt annan sida och humorn är betydligt smartare än vad vi är vana vid från Marvel-filmerna.

Ett genomgående drag i de actionfyllda Marvel-filmerna är att de ofta är pompösa och självupptagna, och att merparten av budgeten går åt till enorma actionsekvenser. Ett undantag, där man försökte sig på självutplånande ironi, var förra årets helt förfärliga Thor: Love and Thunder. Loki-serien går lyckligtvis åt ett helt annat håll.

 

Handlingen utspelar sig efter katastrofen som inträffade i Avengers: Endgame, där Loki i kaoset flydde in i en warpzon med Tesseract-kuben. Han fångas omedelbart av soldater (så kallade ”Minutemen”) från TVA (”Time Variance Authority”) – en organisation som ser till att ”avvikare” inte bryter den fastställda tidslinjen.

Där förhörs han av den sofistikerade och oerhört engagerade byråkraten Mobius (Owen Wilson), en man som följer reglerna blint. När den andra säsongen börjar riskerar hela systemet att kollapsa i en fruktansvärd ragnarök, till synes ledd av den enigmatiske grundaren He Who Remains (Jonathan Majors). Och svaret på gåtan ligger begravt i det förflutna.

Handlingen utspelar sig främst i TVA:s rejäla lokaler, där tiden uppenbarligen har stått stilla sedan 1950-talet. Tekniken är gammalmodig, liksom interiören – och detsamma kan sägas om den plikttrogna mentaliteten hos de som arbetar där, som lydigt dansar efter Miss Minuts (Tara Strong) digitala pipa.

Men den andra säsongen har flera nya karaktärer, framför allt teknikavdelningens supernörd O.B. (Ke Huy Quan). Om du tyckte att Tillbaka till framtidens ”Flux Capacitor” var en kreativ, innovativ teknisk pryl så vänta tills du får se vad O.B. kan trolla fram! En mycket underhållande karaktär (inte helt olik den snabbkäftade Short Rounds som han spelade i Indiana Jones and the Temple of Doom), som är en skön match för Loki och Mobius i strävan att rädda världen – för det är väl i grund och botten vad alla Marvel-filmer/serier handlar om, eller hur?

Naturligtvis ska världen även den här gången räddas från total undergång, men det berättas på ett smartare, roligare och mer originellt sätt än vad vi har vant oss vid från det generiska Marvel-universumet.

Loki själv håller på att slitas itu när hans kropp fångas i oändliga tidshopp som kastar honom tillbaka till 1700-talet, 1800-talet och början av 1900-talet utan att han har någon aning om vad som håller på att hända. Utan att avslöja för mycket kan vi säga så mycket som att han är omgiven av fiender, både på utsidan och på insidan av TVA. Det är många som försöker skaffa sig en egen fördel i maktkampen om sanning, tid och position. In från kanten dyker rebellen Brad Wolfe (Rafael Casal) upp, som definitivt agerar utifrån egenintresse, under tiden som tidslinjens grenar vittrar sönder framför våra ögon …

De olika karaktärernas skilda motiv avslöjas så småningom, och om Loki kan lita på Sylvie, Ravonna och Hunter B-15 är länge en öppen fråga. Och framför allt, kan han lita på vad han faktiskt ser?

Huvudintrigen, om TVA-systemet och dess värld som hotas av en allt allomfattande kollaps, är varken särskilt originell eller intressant, detta är en karaktärsdriven serie och på den nivån levererar Hiddleston och Wilson verkligen.

Kemin mellan dem är perfekt, härligt lekfull, lite barnsligt och sarkastisk, när de stöder sig på ett välskrivet manus av Eric Martin och Michael Waldron. Och även om serien är ett sidospår från Marvel-filmerna så knyts de elegant ihop när Loki reflekterar över sina förkastliga handlingar i det förflutna. Är han verkligen den onda guden, eller snarare guden för ofarligt bus?

Samtidigt får också Mobius-karaktären mer kött på benen, den här vändan får han en chans att filosofera om fri vilja och att leva sorglöst (?) i ett gigantiskt maskineri som styrs av högre, dolda makter. Kanske bekymmerslöst, men också i allra högsta grad ett liv i hopplös förnekelse, medan han dövar livssmärtan genom att proppa i sig key lime pie.

Loki är spexaren i Marvels universum, men på insidan har serien mycket mer att erbjuda än vad dess fåniga yttre antyder. Scenografin är lika lekfull som den rappa dialogen och det slår gnistor om duon Hiddleston och Wilson. Vi får helt enkelt leva med det faktum att handlingen är långt ifrån originell och/eller särskilt fascinerande. 4 starka stjärnor till en överraskande underhållande serie.

Säsong 2 av Loki har premiär på Disney+ den 6 oktober. Recensionen är baserad på de första 4 (av 6) avsnitten.