Recension: Dept. Q

Nästa år (till påsk?) lanserar den amerikanska streamingjätten Netflix en av sina största nordiska satsningar hittills, Jo Nesbøs Harry Hole. Vi var själva på plats under en av de sista inspelningsdagarna.

Men innan Hole ska ta världen med storm är det en annan nordisk deckarförfattare som ska få chans att glänsa. Mellan 2007 och 2023 gav den danske författaren Jussi Adler-Olsen ut sammanlagt tio kriminalromaner om den udda ”Avdelning Q”, en särskild cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen, ledd av den egensinnige utredaren Carl Mørk och hans partner Assad.

Den eflte (och förmodligen sista) romanen, Döda själar sjunger inte, släpps i juni, men redan i dag släpper Netflix en nyinspelning av filmerna, i serieformat, som utspelar sig i skotska Edinburgh. Och transformationen från Danmark till skotska förhållanden fungerar förvånansvärt väl.

Den första säsongen av Netflix-serien är baserad på boken Kvinnan i rummet. Romanen är från 2007 men serien utspelar sig i nutid – båda börjar med en allvarlig skottlossning, där Morck (Matthew Goode) och hans partner (Jamie Sives) blir brutalt skjutna på en mordplats.

Morck återhämtar sig med ett ärr på halsen och många påtvingade (!) terapisessioner, medan hans kollega blir förlamad från midjan och nedåt. Dessutom dödas en annan polis.

Tillbaka på polisstationen i Edinburghs berättar Morcks chef (Kate Dickie) för honom den ”glada nyheten” att de har fått pengar för att inrätta en helt ny cold case-avdelning. Hon vill att Morck ska leda avdelningen – från det nya ”kontoret” (garderoben) i husets mögliga källare.

Utom synhåll, och tillsammans med sin nya, ambitiösa partner Akram (Alexej Manvelov), börjar Morck utreda ett fyra år gammalt olöst försvinnande. Den framstående och kontroversiella åklagaren Merritt Lingard (Chloe Pirrei) försvann i tomma intet – ingen har sett eller hört av henne sedan dess.

Akram och Morcks assistent Rose (Leah Byrne) hittar snabbt tecken på en dålig utredning och osammanhängande/bristfälliga polisrapporter. Kan Merritt fortfarande vara vid liv?…

Intressant nog var Netflix första pitch till Jo Nesbø att Harry Hole-serien skulle spelas in i USA, med amerikanska skådespelare och miljöer. Men Nesbø lyckades övertyga streamingjätten om att Oslo var en så central del av Holes värld att de så småningom förlade serien till Norge.

Alla hundratusentals fans av Adler-Olsens kriminalromaner skulle nog också ha föredragit att Dept. Q-serien utspelade sig i den välbekanta Köpenhamnsmiljön. Vi vill dock hävda att flytten till Edinburgh, även om den inte var absolut nödvändig, fungerar exceptionellt bra. Detta kan till stor del tillskrivas seriens skapare och manusförfattare Scott Frank (The Queen’s Gambit), som har varit trogen originalmaterialet och dess unika miljö- och karaktärsskildringar.

Vi möter fortfarande en kriminalinspektör Morck som är arbetsnarkoman, asocial och egensinnig, och som gärna rör sig i lagens gråzoner. Och Goode är ett fynd i rollen som den outtröttlige sanningssökaren – som inte tål bullshit. Lätt försoffad, livstrött och ibland deprimerad, men med ett hjärta som brinner för jobbet. Sådant blir det många bra terapisessioner med en lite uppgiven psykolog (Kelly Macdonald) av.

I de regniga, smådystra bakgatorna i Skottland finns det smutsiga hemligheter och en poliskår som i bästa fall inte gör sitt jobb, i värsta fall medvetet döljer sin inkompetens. I den här korselden, med en ilsken press i släptåg, står Morck och Akram bergfasta och låter sig inte stoppas.

Ett av elementen som fungerar bäst i serien är dynamiken mellan de mycket olika människotyperna som Morck och Akram är. Den ene är hetsig, impulsiv, oortodox och ateist, medan den andre är sansad, noggrann, vänlig och stark i sin tro.

Den vassa sarkasmen och den härligt ironiska tonen mellan de tuffa männen skapar liv och känns äkta. Som ett normaliserande element finns neurotiska Rose.

Vissa av karaktärerna är för stereotypa och överdrivna och mycket av polisarbetet känns tyvärr lite väl generiskt deckaraktigt (som den ständigt närvarande konflikten med den ”hopplösa” chefen och de ”efterblivna” kollegorna). Men Frank har tagit med sig de mörkare och onormala elementen från Adler Olsens unika universum – och deckargåtan är helt klart av den klaustrofobiska sorten!

Det är möjligt att nio avsnitt är i mesta laget och att serien riskerar att bli lite repetitiv. Men så här långt (vi har sett de fem första avsnitten) är säsong 1 ett stenhårt kriminalmysterium där karaktärerna och miljön får tid att byggas upp och växa. Det här, ofta obekväma, universumet vill vi gärna se mer av. 4 starka stjärnor.

Säsong 1 av Dept. Q har premiär på Netflix den 29 maj, då släpps alla avsnitt.