Recension: Black Rabbit

Både britten Jude Law (A.I.) och New York-bon Jason Bateman (Ozark) har långa, framgångsrika och varierade skådespelarkarriärer bakom sig. Nu när de slår sina påsar ihop i dramathrillerserien Black Rabbit har Netflix verkligen träffat mitt i prick!

Seriens skapare och manusförfattare är Zach Baylin (The Order), som i denna originella miniserie tar oss med bakom kulisserna på en av New Yorks hippaste restaurangbarer, vid foten av den ikoniska Brooklyn Bridge, som startades av de två omaka bröderna Jake (Law) och Vince (Bateman).

Vi tas med till en nattlivsvärld långt ifrån det kaotiska köket vi möter i The Bear. Därmed inte sagt att miljön på ”Black Rabbit är problemfri, långt därifrån – men på en helt annan nivå än i gourmetköket i Chicago …

 

Dysfunktionella bröder

När Baylin kickar igång sin förträffliga cocktail av brott, synd, bedrägeri och (dysfunktionella) familjerelationer utsätts det flotta etablissemanget, som sjuder av kändisar och rika människor, för ett brutalt rån. Mitt i rånet förflyttas vi två år tillbaka i tiden, till en tid när det uppenbarligen rådde fred och harmoni mellan entreprenörsbröderna Friedkin.

Det var bohemen Vince som kom på idén att de före detta rockbröderna skulle starta ett företag tillsammans och det var han som hittade den unika lokalen. En till en början tveksam Jake lät sig övertalas av sin äldre bror. ”Black Rabbit” blev snabbt en succé och pengarna strömmade in, men Vinces svaga sidor kunde inte hålla sig borta: sprit, kokain, pengar och gambling.

Allt slutade som det var dömt att göra, med ett brutalt uppbrott mellan de oskiljaktiga bröderna, en skadad anställd, sårad stolthet och en ny ägare (Wes, Sope Dirisu).

Två år senare får Jake plötsligt ett telefonsamtal från sin bror, som ber om pengar till en flygbiljett hem till New York. Han måste lämna Reno så fort som möjligt. Återigen låter sig Jake, med viss tvekan, övertalas av sin manipulativa äldre bror. Ouch!

Problemen tornar upp sig

Med en spelskuld på en och en halv miljon till den ryska maffian (ledd av den kompromisslöse, dövstumme Mancuso, en skrämmande bra Troy Kotsur), inga framtidsplaner och en förkärlek för fortsatt missbruk, kommer Vince in som en torped i Jakes organiserade liv.

Jake själv lever dock långt över sina tillgångar. Utåt sett är han en stor framgång, men med sin svindyra lägenhet, åldrande Jaguar och son i privatskola måste han ”spä på” sin inkomst genom att fuska med bokföringen. Ändå drömmer han om expansion och nya, högtflygande restauranginvesteringar.

Men hans partner, kocken Roxie (Amaka Okafor) och inredningsarkitekten Estelle (Cleopatra Coleman), som han har ett farligt öga till, kräver att Jake tar bort Vince ur ekvationen. Beslutet ger Jake sömnlösa nätter och extra whiskykonsumtion – men blod är, som bekant, tjockare än vatten.

När Mancusos enfaldiga hantlangare, sonen Junior (Forrest Weber) och sidekicken Babbitt (Chris Coy), börjar skära av kroppsdelar från hans storebror, börjar det verkligen hetta till i Friedkin-hemmet – och stora summor kontanter måste skaffas fram på rekordtid. Och saker och ting blir inte mindre komplicerade av det faktum att en före detta bartender, Anna, visar sig ha blivit våldtagen av en av restaurangens bästa (och rikaste) kunder.

För varje steg de tar sjunker bröderna ner i träsket, men man måste ge dem en eloge för att de inte saknar kreativitet och uppfinningsrikedom!

 

Fascinerande universum

Baylin har skapat ett fascinerande gangstervärld, där en till synes välskött och respektabel restaurangverksamhet kolliderar med New Yorks undre värld och iskalla cynism, toppat med personliga familjetrauman från det förflutna.

Det slår gnistor om samspelet mellan Law och Bateman, och de olika karaktärerna (och skådespelarstilarna) kompletterar varandra på ett exemplariskt sätt. I slutändan är det just detta som Black Rabbit handlar om: familjerelationer och det faktum att blod och ett gemensamt (brokigt) förflutet trots allt är tjockare än vatten.

Jake vet att Vince är ett problem, men som Roxie så träffande uttrycker saken är båda bröderna beroende – Vince av droger/alkohol och gambling, och Jake av sin bror (utan att vilja erkänna det).

Law är utmärkt i rollen som den ständigt plågade mannen, man kan se ångesten i hans alltmer smärtfyllda ansiktsuttryck, men det är faktiskt Bateman som imponerar mest. Han har också fått den mest komplexa rollen, hans skådespelartalang blomstrar som nonchalant bohem, slusk och charmör – alltid med en snabb replik på lager.

Serien har ett färgstarkt och intressant karaktärsgalleri, och Bailey lyckas på ett elegant sätt gradvis avslöja mer och mer av karaktärernas brokiga förflutna, deras motiv och vilka av dem som har dolda band till varandra. Smart, spännande och välskrivet.

Peter Konczals läckra och kreativa kameraarbete ger oss känslan av att vara en fluga på väggen i denna dystra, hopplösa gangstervärld.

Vissa av karaktärerna är dock överdrivet karikerade, och Baylin går ibland lite för långt med smarta vändningar för att lösa en del väl konstlade handlingstrådar.

Trots sin dysterhet saknar serien inte alls befriande (svart) humor. Dramaturgin är helgjuten och drar oss in i brödernas universum och deras turbulenta förflutna. Tills vi når den punkt där vi inte vet vem vi ska heja på. Fem superstarka stjärnor till denna dramathriller.

Black Rabbit har global Netflix-premiär den 18 september. Då släpps samtliga åtta avsnitt av miniserien. Recension är baserad på alla avsnitt.