Recension: The Bear, säsong 4

Det exklusiva köket i The Bear har ända sedan seriens start fungerat som en smältdegel för mänskliga känslor: en plats där ambition, konflikter och den nästan absurda uppgiften som vardagen innebär för kockar på högsta nivå kokar över i en blandning av desperation och hopp. För många recensenter kändes den tredje säsongen som en experimentell smakmeny: rik på arom och textur, men ibland lite för osammanhängande i sin form. Men riktningen förnyas i den fjärde säsongen. Nu serverar The Bear en femrätters måltid som känns både tillfredsställande och är, för det mesta, tillbaka i toppform. Den är inte bara en upprepning av seriens höjdpunkter, utan snarare en återupptäckt av själva kärnan som gjorde serien så fängslande från början.

Första avsnittet sätter tonen med en iskall recension från Chicago Tribune, där The Bear kallas ”förvirrande”, ’pretentiös’ och ”dissonant”. För de tittare som tyckte att säsong 3 var lite självupptagen och lite för konstnärlig i sin struktur, känns detta inte bara som en knorr i handlingen, utan som en meta-liknande självinsikt från seriens skapare Christopher Storer – en självironisk nickning till publiken som tillför (återupprättar?) en medveten ödmjukhet och återför serien till dess ursprungliga berättaruppdrag. Det påminner också oss recensenter om hur vi ibland sitter med den stora makten och kan döma om ett projekt ska krönas med succé eller dömas ut som fiasko.

Redan från början märker man en ny intensifierad takt. Restaurangen besöks av Uncle och Computer (kassören) och får beskedet att den bara har två månader kvar att leva om den inte kan börja gå med vinst. Alltså hänger den ekonomiska kniven ständigt i luften som ett Damoklessvärd och skapar en välkommen nerv som driver historien framåt. Borta är (lyckligtvis) de flesta av de stjärnspäckade gästuppträdandena och episodiska sidospåren som tidigare stal fokus. De har dock på ett effektivt sätt ersatts med olika relevanta klipp från gamla filmer som betonar handlingens tema.

Jeremy Allen White förblir som Carmy en mästare i det kontrollerade kaoset av (för?) många kockar – en man är spänd som en fjäder, alltid på gränsen till sammanbrott under tyngden av ansvar, personlig sorg och sin självdestruktiva perfektionism. Whites engagerande skådespeleri håller oss kvar i den obehagliga men verkliga känslan av en människa som hela tiden försöker överleva sig själv under tiden som världen/köket omkring honom brinner.

Birollerna har dessutom förstärkts i denna säsong. Ayo Edebiri som Sydney får nu det utrymme för utveckling som hennes karaktär förtjänar. Avsnitt 4 handlar enbart om hennes karaktär och Edebiri är till och med medförfattare till avsnittet. Sydneys osäkerhet, ambitioner och sökande efter partnerskap i köket skildras med en närhet och ett djup som det inte riktigt har funnits utrymme för i tidigare säsonger – och samma sak kan sägas om flera andra biroller. De här karaktärsutvecklingarna ger ensemblen en fräsch och välfunnen mänsklig botten.

Trailer for säsong 4 av The Bear:

Serien är fortfarande modig i sin beskrivning av utmattning, personlig utveckling och den ofta smärtsamma vägen till försoning (på flera nivåer). Den skildrar utbrändhet och ambitionens gränser med en ovanlig ärlighet, i sina bästa stunder känns The Bear som ett av de mest autentiska försöken att skildra hur det är att arbeta under ständig press – där passion och självuppoffring ofta går hand i hand med sammanbrott och isolering.

Men det sagt så har säsongen också sina svagheter. En del scener dröjer för länge vid stämningar och tysta blickar utan att driva historien framåt. Tempot kan ibland sjunka under en nivå där det känns mer som utfyllnad än som inlevelse. Serien glömmer också att påminna tittarna om att karaktärerna själva har valt sin stressiga situation – för den här beskådaren var detta i alla fall slående, man tänker: Om det nu är så utmattande för dem, varför gör de inte bara något annat? Serien ger inget svar. Det sentimentala fokuset på personernas inre liv – och många avstickare med begränsad relevans för handlingen – dominerar ibland på bekostnad av en framåtskridande berättelse, vilket gör att historien hamnar i obalans. Och medan vissa berättargrepp fortfarande prickar rätt och känns förnyande så finns det också stunder när allt blir lite för välbekant, som om man ser variationer av tidigare skildrade situationer och konflikter.

Men det ändrar inte det faktum att säsong 4 känns som en välkomponerad helhet. Den visar mognad i sitt grepp om karaktärerna och lyckas avsluta både handlingsmässiga och känslomässiga trådar med en värdighet och styrka som känns både välförtjänt och upplyftande, även om inte alla scener prickar helt rätt. I slutändan påminner The Bear oss om att det alltid finns hopp – och om vi har tur, kanske till och med en sublim måltid – på andra sidan det mänskliga kaoset.

Säsong 4 av The Bear hamnar på betyget 4 stjärnor. Alla tio avsnitt finns på Disney+ nu.