Foto & Video Hi-fi Hemmabio Högtalare Hörlurar TV

Recension: BARDO

Existentiell narcissism

Iñárritu har släppt alla hämningar i denna djupt förvirrande och bitvis helt fantastiska existentiella konstfilm.

Publicerad 2022-12-15 - 00:01
BARDO
Tor Aavatsmark

BARDO (eller mer fullständigt: BARDO, en osann berättelse om en handfull sanningar) är mexikanske Alejandro Iñárritus högst personliga konstprojekt där Netflix har gett regissören fascinerande fria tyglar och en stor budget.

Den visuellt lekfulla och experimentella regissören har tidigare gett världen cineastiskt fantastiska upplevelser genom filmer som Älskade hundar, 21 gram, Babel, Biutiful, Birdman och The Revenant. Men han har aldrig serverat oss en mer kompromisslös och mindre kommersiell film än BARDO.

Läs också The Revenant Alejandro Iñárritus sjätte, och definitivt mest ambitiösa, spelfilm har sina brister precis som de flesta filmer. Men The Revenant är ändå så ofattbart imponerande att det saknar betydelse.

Här tar han sina konstnärliga ambitioner till en helt ny nivå, genom att fläta ihop erfarenheter från sitt eget liv med den fiktiva huvudpersonen Silverios (spelad av Daniel G. Cacho).

 

Filmen utspelas i nutida Mexiko och följer den förlorade sonen som har levt i (frivillig) exil i USA i nästan 20 år. Nu återvänder den kontroversielle dokumentärjournalisten för att ta emot ett hederspris för sitt livsverk. Det är dock med blandade känslor, varvat med en rejäl dos ångest, som Silverio återvänder för att få en smått ljummen hyllning från gamla kritiker och landsmän som till stor del föraktar honom.

Silverio är väl etablerad i den alltmer utskällda kategorin ”medelålders män” och skärskådar sitt liv. Självgodheten finns där definitivt, narcissismen likaså, när ”konstnären” betraktar sig som missförstådd, orättvist behandlad och inte erkänd för sin genialitet. Nu ska hans jämlikar, landsmän och familj få se.

Likheterna mellan Silverio och den verklige Iñárritu är många och slående. Båda är lite självupptagna medelålders män som känner sig missförstådda/undervärderade av sina landsmän och har tillbringat decennier hos den enorma, kommersiella grannen i norr, USA.

BARDO (Foto: Netflix)

Liksom Silverio själv växlar filmen från lysande, bländande vacker och engagerande, till tråkig, tidvis obegriplig och pompös. Allt berättas i en abstrakt, nästan drömlik stil där man undrar om man bevittnar en dröm eller verkligheten sedd genom Silverios ögon.

Det är uppenbart att Iñárritu vill att BARDO ska säga något om sin samtid, om Mexiko, om det inflammerade förhållandet till USA och världens tillstånd i allmänhet, men det är inte alltid lätt att förstå exakt vad han tänker på. Vilket garanterat är avsiktligt.

Han kritiserar USA:s förtryck av Mexiko, hur mexikanska invandrare i dag betraktas (och behandlas) som andra klassens medborgare (fulländat i en obetalbar scen vid immigrationskontrollen på LAX), misslyckade familjerelationer, brist på respekt för äldre, de spanska conquistadorernas brutalitet i hemlandet, identitet, kommersiell skräp-TV, faderskapets svåra roll, odödlig kärlek och lust, såväl som brustna drömmar och bleknande liv. Allt varvat med ett bisarrt dödfött barn eller två…

Daniel G. Cacho, ”BARDO” (Foto: Netflix)

Gacho har ett trött och härjat inre och yttre, vilket klär karaktären perfekt. Det är nästan en berättelse om rening som han vecklar ut för oss, varvat med lidande, självbedrägeri, brutal självrannsakan och pikar mot den politiska högern. Hans maniska förhållande till sin förstående fru (Griselda Siciliani) är fängslande och kontrasterna mellan den självsäkra mannens yttre och hans uppenbara osäkerhet är slående. Gacho gör en fantastisk prestation som den komplexe mannen i en oerhört krävande roll.

Läs också Ingen mer gratis kontodelning! Netflix har länge arbetat för att stoppa lösenordsdelning – nu vidtar streamingjätten åtgärder.

Den här gången har Iñárritu slagit sig ihop med den eminent fotografen Darius Khondji (Okja), som tar filmen till nya, vackra höjder. Oavsett om det är ute på prärien, svävande över storstaden, över en hög lik med infödda eller mitt ibland oss ​​på ett pulserande dansgolv, skapar han filmkonst som suger in oss i det intensiva dramat. Titta för guds skull inte på den här filmen på din mobiltelefon!

Bardo_1 (8) Bardo_1 (9) Bardo_1 (2) Bardo_1 (3) Bardo_1 (4) Bardo_1 (6) Bardo_1 (13) Bardo_1 (14)
<
>
BARDO (Foto: Netflix)

Om du kommer att älska eller hata BARDO är en öppen fråga, under alla omständigheter är det garanterat en film som inte lämnar dig oberörd och som du kommer att minnas långt efter eftertexterna har slutat rulla

Vi tycker att BARDO ofta är en genial, gripande och djupt stötande film, men den borde ha fått fler vändor i klipprummet innan den släpptes. Iñárritu borde ha haft modet att ”kill his babies” och tagit bort dödkött och ”onödigt” kaos. Helhetsintrycket blir lite för flyktigt, osammanhängande och pompöst för att vi ska kunna plocka fram de allra högsta betygen. Men BARDO berättar ändå något existentiellt om livet, dess trivialiteter och svåra val, och förtjänar utan tvekan 4 starka stjärnor.

BARDO, en osann berättelse om en handfull sanningar hade biopremiär (så att den komma i fråga för Oscarsgalan) på utvalda biografer redan den 18 november och har global streamingpremiär på Netflix den 16 december.

BARDO (Foto: Netflix)
Karakter
BARDO

Fakta:

  • Netflix
  • Release: 16 desember 2022
  • Regi: Alejandro G. Iñárritu
  • Med: Daniel Giménez Cacho, Griselda Siciliani, Ximena Lamadrid, Íker Sánchez Solano, Francisco Rubio, Jay O. Sanders, Luz Jiménez, Fabiola Guajardo
  • Genre: Drama
  • Land: Mexico
  • År: 2022
  • Längd: 2:39
  • Betyg: 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Ljud & Bild
Rulla till toppen