Recension: Alien: Earth, säsong 1

Ridley Scott skrev filmhistoria med den smygande skräcken från rymden i klassikern Alien 1979. En film som var mer en psykologisk rysare än de mer actionfyllda uppföljarna.

Sedan dess har det kommit en hel rad filmer, av vilka vi vill lyfta fram Aliens (1986, en av tidernas bästa sci-fi-actionfilmer) och den visuellt vackra Prometheus (2012). Förra året kom Alien Romulus, om tonåringarna som måste kämpa mot det skräckinjagande monstret och som utspelar sig någon gång mellan Alien och Aliens.

Nu är Disney+, med Sir Scott som verkställande producent, klara med den första serien från Alien-franchisen: Alien: Earth. En prequel-serie till den ursprungliga filmen som utspelar sig år 2120.

 

Ännu en gång i Alien-sfären börjar vi ute i den stora, öppna och öde rymden. Där är Weyland-Yutanis lastrymdskepp på väg tillbaka till jorden. Med sig ombord har de ett antal utomjordiska livsformer som ska transporteras tillbaka till vår blå planet i forskningssyfte.

Vad skulle väl kunna gå fel? Tja, knappt två veckor före ankomsten bryter en oförklarlig brand ut i skeppet, styrsystemen slutar fungera och besättningen dör en efter en…

En vintage-hyllning

Seriens skapare Noah Hawley (Fargo) tar oss omedelbart tillbaka till Scotts film från 1979. Den slitna 70-talsinteriören är densamma, besättningens klädsel (och utseende) matchar originalfilmen, tillsammans med en rad små detaljer i rekvisitan. Allt som en välfungerande hyllning till klassikern.

Samma sak kan sägas om den ihållande, krypande obehagskänslan. Sinnesorganen sätts omedelbart i alarmläge när vi förflyttar oss i det enorma lastrymdskeppet. Den här gången har den slitna besättningen med sig en hel rad utomjordiska livsformer, allihop livsfarliga för människorna som kommer i ofrivillig närkontakt med dem.

Rymdfärden har tagit 64 utmattande år av astronauternas liv och stämningen är spänd, irriterad och misstänksam.

Besättningen har dock en order som trumfar över alla andra: Vad som än händer och vilka konsekvenser det än får måste den dyrbara lasten överleva och transporteras till jorden. Detta är en order som den säkerhetsansvarige, cyborgen Morrow (Babou Ceesay), inte tar lätt på. Han hamnar snabbt i konflikt med kaptenen.

Hybrid-androider

År 2120 (10 år före Alien) har demokratin lagts åt sidan och planeten styrs av fem gigantiska konglomerat som alla tänker på maximal vinst framför mänskligt välbefinnande och medbestämmande. Kapitalets råa makt styr och allt handlar om kampen om framtidens resurser.

På jorden har den unge, excentriske teknikmiljardären Boy Kavalier (Samuel Blenkin) utvecklat en helt ny form av androider. En robot i människokropp, så som vi har sett dem i tidigare Aliens-filmer (Bishop), men där man har 100 % klonat hjärnan, minnet, känslorna och empatin hos en riktig människa.

I spetsen för dessa superandroider finns Wendy (Sydney Chandler). Hon och resten av den första generationen har fått sina namn efter karaktärerna från Peter Pans ”förlorade pojkar”, eftersom de också har vuxit upp i laboratoriet på den öde ön ”Neverland” – och som anekdoter som knyter ihop historien hör vi Kavalier i pyjamas läsa ur Peter Pan.

Projektets svaghet är att en vuxen människa inte kan klonas till en robot, så här får vi 10–12-åringar förvandlade till blixtsnabba, starka supermänniskor i unga vuxnas androidkroppar. Det uppstår därför en liten obalans mellan unga sinnen och de kroppar de har förvandlats till.

Ändamålet helgar medlen

När ”USCSS Maginot” störtar in i en skyskrapa i Prodigy City bestämmer sig Kavalier för att säkra den dyrbara lasten.

Trots stora protester från forskarna sätter han sina unga hybridmänniskor på deras första stora prövning. Wendy har dessutom ett mycket personligt skäl att anmäla sig till uppdraget, hennes riktiga bror, CJ (Alex Lawther), har nämligen skickats till olycksplatsen.

Till skillnad från tidigare Aliens-filmer består lasten denna gång av mycket mer än bara den ikoniska Xenomorfen. Skeppet är lastat med de mest obskyra och otroliga livsformer, som alla har potential att hota mänskligheten och/eller kan användas i utvecklingen av ultimata vapen. Och tro mig, du kommer förmodligen inte att vara särskilt sugen på lammkött de närmaste månaderna …

Under täckmanteln ”forskningsintressen” och dolda etiska val uppstår en kamp om livsformerna, där alla bara är ute efter att profitera på de okända varelserna, och där ett människoliv hit eller dit är att betrakta som en tråkig men helt acceptabelt förlust.

Sci-fi-skräck

De omogna ungdomarna är osäkra både på framtiden och på vad de egentligen är. Dialogen sitter inte alltid lika bra och serieskaparna famlar lite mellan genrer – innan serien (åter)finner formen.

Efter ett par nedtonade avsnitt i mitten av säsongen, som präglas av konflikterna mellan hybriderna och deras skapare, där idéer från Blade Runner om vad som kännetecknar en riktig människa står i fokus, exploderar serien i sitt femte avsnitt.

När vi gör en tillbakablick till före kraschen når serien skräcknivåer. Manusförfattarna och specialeffektmakarna har verkligen fått leka helt fritt och kommit på till det ena mer spektakulära (och bestialiska) sättet man kan döda en människa på efter det andra. Definitivt inget för känsliga själar!

Men bortsett från skräck och splatter är Alien: Earth verkligen grymt läcker. Allt från användningen av människor inuti Xenomorfen till den dystra interiören, alla detaljer och de fulsnygga framtidsstäderna är som visuella snacks. Den visuella festen toppas av ett skönt soundtrack där musiken bidrar med fler lager till spänningen.

Stabila skådespelarprestationer

Timothy Olyphant är strålande som den iskalla, analytiska chefs-androiden Kirsch. Allt från gångstil till gester, beräknande blick och lågmäld röst sitter helt perfekt. Han vet uppenbarligen hur man spelar sina kort väl och jonglerar flera (dolda) agendor. Den perfekta mannen för smarta intriger.

Det är han och Wendy, i Sydney Chandlers vackra gestalt, som är seriens ankare och bär upp den fascinerande historien. Wendy har en egen koppling till den unga xenomorfen, och en form av märklig kommunikation utvecklas. Brodern börjar ana att hon och de andra hybriderna är i fara i teknikmiljardärens forskningslaboratorium. För vad är egentligen den cyniske Kavalier ute efter?

Den till en början irriterande överdrivna Kavalier är en karaktär som faktiskt växer på oss. Och unge Samuel Blenkin gör honom både mer komplex och oroande fascinerande.

Är då serien helt felfri? Långt därifrån. Här finns flera överdrivna, stereotypa karaktärer och hål i handlingen som ibland täcks över på ett nonchalant sätt. Och lite för ofta är det flera karaktärer som fattar obegripliga, ”korkade” beslut.

Men på ett mycket tillfredsställande sätt lyckas Alien: Earth förena skräck, spänning och popcornunderhållning med mer djupgående filosofiska tankar och framtidsvisioner för mänskligheten. Dessutom har man lyckats krydda historien med lagom doser absurd humor, som en härlig dödsraid på en snobbig bourgeoisie-fest. Fem stjärnor till en serie som sci-fi-fans nog kommer att flockas kring.

Nordisk premiär är den 13 augusti, då de två första avsnitten släpps. Recensionen är baserad på sex (av åtta) avsnitt.