Recension: After the Hunt

Få skådespelerskor har gjort ett lika stort avtryck på vita duken som Julia Fiona Roberts.

58-åringen från ”The Peach State” fick sitt stora internationella genombrott i Pretty Woman (1990) och har sedan dess medverkat i storfilmer som Erin Brockovich, Notting Hill, My Best Friend’s Wedding, Steel Magnolias, Ocean’s Eleven och Pelikanfallet. Hon har nominerats till fyra Oscar och vunnit det eftertraktade filmpriset för sin huvudroll i Erin Brockovich.

Nu är hon tillbaka i den psykologiska dramathrillern After the Hunt.

Filmen är regisserad av Luca Guadagnino (Call Me by Your Name) efter ett manus av Nora Garrett och handlar om kränkningshysterin, anklagelser om köns-/rasdiskriminering och den cancel-kultur som har präglat amerikanska universitet i kölvattnet av #MeToo (innan Trump kom till makten).

 

Vi möter den erfarna och sansade universitetsprofessorn Alma (Roberts) som undervisar i filosofi och etik vid elit-universitet Yale. Hon ligger bra till för en potentiell befordran och konkurrerar om tjänsten med sin yngre kollega Hank (Andrew Garfield, Under the Banner of Heaven). En kollega hon har ett gott öga till …

Men det verkliga dramat börjar efter en sammankomst med studenter hemma hos Alma och hennes indignerade make, Frederik (Michael Stuhlbarg). Då lämnar hennes favoritstudent Maggie (Ayo Edebiri, The Bear) festen tillsammans med Hank – och dyker upp nästa dag vid Almas dörr, gråtande, och hävdar att hon har blivit utsatt för ett övergrepp. Men Almas reaktion blir inte alls vad hon förväntat sig. Hon möts av en ganska kall och skeptisk professor som vill veta vad det var som egentligen hände under kvällen.

Något förvånad, besviken och bitter stormar Maggie ut – varpå hon bestämmer sig för att anmäla Hank och förstöra hans karriär.

Hank förnekar alla former av övergrepp och båda parter kämpar om att få Alma på sin sida. Alla kräver att hon ska ta ställning, med den underförstådda förväntningen att hon ska stödja ”offret”. Alma står inför ett etiskt förvirrande dilemma, som kompliceras ytterligare av dolda händelser från hennes eget förflutna.

Det är en i grund och botten spännande, om än inte särskilt originell, historia som Guadagnino vecklar ut. Tyvärr har han gjort den både tråkig och onödigt långsam, fylld med pompösa dialoger och konstlade karaktärer.

Samtalen mellan den akademiska eliten är fulla av klyschor om Kant, Descartes, Konfucius och annan namedropping, vilket känns både konstlat och onödigt alienerande. Hela Almas tillvaro är konstlad eftersom hon verkar pretentiöst livstrött, tillbakadragen och distanserad. Med det sagt gör Roberts en oerhört stark rolltolkning av den komplexa kvinnan – tyvärr får hon ingen hjälp av manuset, snarare tvärtom.

Den enda personen som känns genuint verklig, och som vi i publiken känner viss sympati för, är Almas ignorerade make. Stuhlbarg är lysande som den lätt sarkastiske psykologen som är den ende som ser rakt igenom Alma.

Edebiri gör sitt bästa med en relativt osympatisk karaktär som framstår som bortskämd och fördomsfull, men vad Guadagnino egentligen vill säga med personen Maggie förblir något av en gåta. Som svart kvinna, lesbisk och nu offer, uppfyller hon alla kriterier. I början antyds också att vita, heterosexuella män alltid behandlas förmånligt i akademiska kretsar, helt enkelt för att de utnämns av ”sina egna”. Så kan det mycket väl vara, men det är inte den historien som Guadagnino är intresserad av att berätta.

Om inte italienaren Guadagnino insisterat på att göra en konstlad ”konstfilm” av projektet så hade After the Hunt kunnat bli en fängslande historia – det är i alla fall inget fel på skådespelarna. Tre stjärnor delas till denna irriterande mängd bortkastad talang i en film som redan innan den haft premiär känns lite i otakt med samtiden.

Streamingpremiär på Prime Video är i dag, den 20 november.