Recension: Troll 2

Netflix och regissör Roar Uthaug försöker upprepa succén med den mest sedda icke-engelskspråkiga filmen Troll – men resultatet blir en blek och oinspirerad kopia av det lekfulla och charmiga originalet.

Bara tio månader efter premiären av den norska monster-katastroffilmen 2022 meddelade streamingjätten att de hade gett grönt ljus för en uppföljare – till en film som nådde en rekordstor global publik.

Regissören Roar Uthaug fick sitt genombrott med den unikt norska skräckfilmen Kallt byte (2006). Sedan, 2015, kom monsterhiten, katastroffilmen Vågen, som fick även den högsta ledningen i Hollywood att haja till.

I Troll lekte han med gamla norska folksägner och mytologi som bakgrund. Vi följde den företagsamma paleontologen Nora (Ine M. Wilmann), den noggranna stabschefen på statsministerns kansli, Andreas, den charmiga machokaptenen Kris och Noras eremitiska far, folkloristen Tobias Tidemann, på tvättäkta trolljakt.

 

Uthaug & Co måste ha gjort något rätt, för Netflix-abonnenter över hela världen tog den norska långfilmen till sig! Så fort filmen hade premiär började den klättra på listorna i land efter land.

Troll fortsatte att slå de flesta rekord. Sammanlagt nådde filmen imponerande 76 miljoner timmars visningstid den första veckan och toppade Netflix-listorna i 87 av 89 länder. Efter knappt två veckors visning var Troll den mest sedda icke-engelskspråkiga filmen på Netflix någonsin! Den peakade på smått otroliga 103 miljoner timmars streaming.

En uppföljare var naturligtvis oundviklig, och faktiskt en film vi såg fram emot. Men att Uthaug och manusförfattaren Espen Aukan skulle få så fullständigt slut på originella idéer och engagerande handling överraskade oss verkligen.

Vad de serverar i uppföljaren är en skamlös rip-off på amerikanska actionblockbusters som Independence Day, National Treasure, Jurassic Park och Indiana Jones, som utspelas bland norsk natur och folklore, men utan en enda ny idé eller ett rollgalleri som vi orkar engagera oss i. Och allt kryddat med fånigare (och överdrivet töntiga) oneliners än någonsin.

Eller som Nora säger en bit in i filmen: ”Har ni inte lärt er någonting av förra gången?” Nej, det har karaktärerna inte – och tyvärr har inte personerna bakom kameran gjort det heller.

På tidslinjen utspelas handlingen ett par år efter ett stort sagotroll skapade rabalder och förödelse när det vaknade ur sin långa sömn i Jotunheim, marscherade mot huvudstaden och lämnade kaos, död och krigstillstånd efter sig.

Nu är Nora föräldralös och har tagit efter sin far och lever ett eremitliv i en liten stuga i bergen. Här fördjupar hon sig i folklore, troll och vidskepelser. Plötsligt knackar det förflutna på dörren – och när Andreas kommer in i stugan vet vi att det är dags för trolljakt igen!

I all hast beger vi oss till den nedlagda tungvattenfabriken i Rjukan, där vi får veta att det var troll som de allierade styrkorna var ute efter under andra världskriget, och minsann står det inte ett jättetroll parkerat tryggt (?) inne i en bergasal. Det sover, men inte länge till…

Med ett fly förbannat, bittert och hämndlystet troll på fri fot är goda råd dyra. Trolluschlingen marscherar mot den historiska kyrkosförsamlingen Nidaros och förser sig med rikliga mängder bortskämda grabbar under ett pitstop i Hemsedal, ackompanjerat av Freddy Kalas barnsliga landsplåga ”Pinne for landet”. Detta verkar dock inte orsaka någon märkbar panik på det norska regeringskansliet i Oslo.

Vid ett tillfälle inser statsministern att: ”Vi måste acceptera att Trondheim är förlorat.” Men militärerna han skickar för att stoppa trollplågan är två redneck-liknande, skjutglada piloter i två ynkliga helikoptrar. Kom inte och säg att Norge inte tar sin nationella säkerhet på allvar!

Och så fortsätter det i en ojämn och ologisk takt. I kölvattnet av de två omaka trollen följer Nora, Kris och Andreas, tillsammans med nykomlingen Marion, spelad av Sara Khorami med flackande blick. Det är oklart varför hon har skrivits in i fyrklövern, eftersom hennes ytliga karaktär inte tillför historien någonting.

Vad vi verkligen undrar är: Vart tog den avväpnande humorn och de charmiga karaktärerna vägen? Här verkar det som om allt fokus har hamnat på att fullända de datoranimerade effekterna (som ser imponerande ut) och de actionfyllda stridsscenerna. Och ja, i det avseendet levererar Troll 2 varorna som lättsam popcornunderhållning, men som filmupplevelse misslyckas den. Till och med den vanligtvis så begåvade Wilmann ser ut som om hon har en tråkig dag på jobbet.

Dramaturgin haltar och den påhittade kungasagan, sammanflätad med kyrkohistoria och forntida vidskepelse, fängslar inte. Det hela känns en smula halvhjärtat och ofokuserat.

En av ljusglimtarna är faktiskt fräcka Anne Krigsvoll i rollen som excentrisk historiker. Hon tar oss med på en fascinerande religionsresa under jorden i nationalhelgedomen Nidarosdomen. Just i den scenen svänger det lite om Troll 2 och det spektakulära, snötäckta bergslandskapet är också en vacker, dramatisk bakgrund till alltihop. Men sammantaget har uppföljaren inte tillräckligt med kvaliteter för att skrapa ihop mer än 3 mediokra trollstjärnor.

Troll 2 har global Netflix-premiär den 1 december, lagom till streaminghögtiden kring jul. Vi tvivlar dock på att uppföljaren kommer att bli en lika stor biosuccé – det har pyst ut alldeles för mycket luft ur ballongen för det.