Nikon D800

Referensklass

Extrem upplösning är ett tveeggat svärd. Men Nikon lyckas över all förväntan. På många sätt är D800 den bästa kameran vi har testat.

I likhet med många andra trodde jag att Nikon hade rökt torkad ansjovis när de presenterade sin D800 med vidunderliga 36 megapixlars bildsensor. Alla som har sett bildfiler från kameror med extrem upplösning på höga ISO-värden vet att det är bäddat för katastrof. Bruset får ögonen att börja blöda och det är omöjligt att göra papperskopior utan synliga orenheter och förlust av färger, dynamik och tonalitet.

För varje ny generation bildsensorer går det att höja upplösningen ännu mer, och har man dessutom smart bildbehandling så går det att hålla bildstörningarna i schack. Sony Alpha A77 med sina 24 megapixlar är ett exempel på att det faktiskt kan gå bra med extrem upplösning och hög ljuskänslighet. Men ändå, 36 megapixlar?

D800 är avsedd för krävande yrkesfotografer. Väderskyddet med täta packningar och o-ringar innebär till exempel att kameran passar lika bra till landskapsfoto som till reklamjobb i studio eller ”on location”. 36 megapixlar innebär att D800 kan ersätta många studiofotografers mellanformatkameror. Särskilt fotografer som kan tänka sig en mer behändig kamera som går enkelt att ta med sig, utan att behöva offra den höga upplösningen i mellanformatkameran, som ofta har 30 megapixlar eller ännu mer.

Extrem upplösning och blixtsnabb autofokus i ett välgjort och väl beprövat kamerahus med förträfflig ergonomi innebär att D800 är ett flexibelt redskap. 1080-HD-video med mikrofoningång och okomprimerad HDMI-utgång betyder att kameran också passar bra att filma video i hög kvalitet upp till 24 Mbit/s. I princip det enda D800 inte passar till är sport och action eftersom hastigheten är 4 bilder i sekunden. Då är D4 ett bättre alternativ med uppemot 11 bilder/s. D800 klarar att komma upp i 6 bilder/s om batterigreppet är inkopplat, fast då sjunker upplösningen (DX).

Teknik i korthet
Bildsensorn i Nikon D800 är större än APS-C-formatet i Sony A77 och har måtten 24 x 36 mm, alltså samma som klassiskt 135-filmformat. Pixeltätheten är nästan samma som i Nikon D7000 som har 16,7 megapixlar och kanske är den bästa spegelreflexen vi har testat hittills. Dessutom kan D800 ta bilder i DX-format, som ger än mindre bildyta än APS-C men ändå rymmer respektabla 15 megapixlar. Eller 25 megapixlars upplösning med 1,2x beskärning av bildformatet.

D800 är den naturliga ersättaren till D700, som har 12 megapixlar på en fullformatsensor 24 x 36 mm och som vi testade för tre år sedan. Trots ytliga likheter är D800 dock en helt ny kamera, inifrån och ut.

Slutaren är testad för att tåla 200 000 exponeringar innan den måste in på service. Ljusmätningen med scenigenkänning använder sig av 91 000 mätpunkter och autofokusen har 51-punktssensorer. Varav 15 är så kallade korssensorer (horisontella och vertikala) med en känslighet ned till –2 exponeringssteg.

Ljuskänsligheten kan utökas till maximalt ISO 25600 (från 6400), en bit under rivalen Canon EOS 5D mkIII:s ISO 102400, men ändå tillräckligt mycket för de allra flesta. I den andra änden går det att komma så långt ned som ISO 50.

Användning
Precis som D700 har D800 inbyggd blixt men bortsett från en betydligt bättre LCD-skärm på 3,2 tum och 920 000 punkters upplösning syns inga större skillnader. Vilket betyder en förträfflig ergonomi med stora, tydligt utmärkta knappar och rattar. Nikon har ersatt brytaren som väljer fokusområde (som flyttat till framsidan av kameran) med live-view-omkopplare och lagt till en start/stopp-knapp för video på ovansidan. Exponeringsavvikelse (bracketing) har hamnat på en större funktionsratt vid sidan av prismahuset.

Det gummerade greppet är lite smalare än på 5D mk III och har lite mindre plats för tummen på baksidan. Greppet på Canon-kameran är faktiskt ännu bättre, det är större och har ett markerat tumgrepp på baksidan. Många fotografer föredrar dock Nikons ergonomi och kombinationen av funktionsrattar och knappar, som i hög grad ger direkt tillgång till inställningar, medan man hos Canon ofta måste hålla in en knapp och välja inställning genom att vrida på en ratt. Det är mest en fråga om personlig smak, själv har jag inga problem med någon av metoderna, fast jag föredrar Canon-kamerans bättre greppvänlighet.

Bildkvalitet
Med så extrem upplösning kan man både förvänta sig och faktiskt få en oöverträffad detaljåtergivning. D800 sätter ett solklart rekord för systemkameror med 135-fullformatsensor. Men det finns faktiskt en ännu grymmare variant som heter D800E och kostar 28 000 kronor. I den har Nikon tagit bort lågpassfiltret framför bildsensorn som används för att dämpa moaréeffekten som kan uppstå i Bayer-mönstrade bildsensorer, vilket de flesta kameratillverkare använder sig av.

Nikon tänker sig att D800E kan användas till forskning, medicin eller i miljöer där exceptionell detaljskärpa är en fördel. Personligen tror jag nog att D800E kan användas av alla andra också. Mina erfarenheter av Leica M9, som inte heller har något lågpassfilter, är odelat positiva, och jag skulle inte bekymra mig över filterfrånvaron alls. Moaréeffekten är så sällsynt att jag inte skulle tveka en sekund utan köpt D800E utan att blinka om jag var ute efter ett proffsverktyg med hög upplösning.

Men det betyder inte alls att D800 – med lågpassfilter – är en sämre kamera. Skillnaden är nämligen inte så stor om man ska tro de jämförandetester som finns av D800 och D800E. Båda ger fotografen en perfekt förutsättning för beskärning, och en upplösning som man har varit tvungen att betala dyrt för i en mellanformatkamera – som dessutom är större, tyngre och har större och tyngre objektiv.

Egentligen är många pixlar tätt sammanpackade på en liten yta ett säkert recept på katastrofala mängder brus. Men inte i D800. Det är ingen idé att leta med ljus och lykta efter brus under ISO 3200. Det är nämligen försumbart. Upp till ISO 6400 har kameran full kontroll på både luminans- och kromabrus. Från ISO 6400 till 25600 dyker det upp synliga störningar, i synnerhet färgbrus, och de är markant fler än från Nikon D4 och Canon EOS 5D mkIII (även med påslagen brusreducering), men vid 6400 och 12800 är bildfilerna – särskilt råfiler – fullt brukbara efter lite efterbehandling. Detaljeringen är slående bra även på hög ljuskänslighet.

Med Active D-Lighting aktiverad är bilddynamiken den bästa jag har sett, och bättre än EOS 5D mkIII med tämligen god marginal. Färgåtergivningen ska jag inte säga så mycket om, den beror nämligen helt på fotografens inställningar och efterbehandling, men D800 har en kolossal potential. Hudtoner blir precis så som man vill ha dem, det finns nämligen otroligt mycket att gå på under efterbehandlingen av råfiler från D800.

Slutsats
På många sätt och vis är D800 den bästa kameran vi har testat. Med snabbare autofokus, högre bildhastighet och ett större grepp hade jag varit böjd att kalla den för helt fulländad. Det är inte långt ifrån. Upplösningen och detaljskärpan är klassledande, bilddynamiken imponerande och bruset på hög ISO sensationellt bra. Lägg därtill klassisk Nikon-skötsel, inbyggd blixt, väldigt hög HD-videokvalitet och en enorm funktionsnivå, så är det givet att Nikon har en vinnare i sin D800.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.