Martin Logan Electromotion ESL

 itemprop
Martin Logan Electromotion ESL

Drömhögtalaren du har råd med

De är stora, komplexa och dyra. Därför är elektrostater högtalare som få kan skaffa. Lyckligtvis finns det undantag.

Gränslös spelglädje. Superneutrala. Blixtsnabb dynamik.
Finns bara i svart. Inte mycket djupbas.

Om man fastnat för elektrostathögtalare är det svårt att gå tillbaka till något annat. Det är något speciellt med det ofärgade, transparenta och luftiga ljudet som inte riktigt släpper taget om själen. Åtminstone när det gäller de mer lyckade konstruktionerna. Elektrostatprincipen är en udda, men också genial, idé. Och när allt klaffar låter den fantastiskt bra och kan leda till rena besattheten.

Själv åkte jag dit av Quads legendariska ESL-63, som jag hade i många år. Det söm- och viktlösa mellanregistret som ett par 63:or har är det fortfarande många som efterlyser i andra högtalare. Som främst ska lösa Quad-högtalarnas två mest påtagliga problemområden: djupbas och ljudtryck.

Amerikanska Martin Logan har försökt många gånger. Och ett par gånger har de lyckats. Ibland har de till och med skapat historia med fenomenala högtalare som Summit X, SL3, Monolith, CLS och CLX. Men den som startade alltihop hette Aerius och kom 1992.

Precis som de allra flesta Martin Logan-modeller (bortsett från CLS) var Aerius en hybrid som hade både ett konventionellt baselement i ett eget kabinett och ovanpå det ett elektrostatmembran som var uppspänt på en ram.

Högrest, smal och elegant musikförmedlare av rang.

Aerius var billig, förhållandevis, och inte alltför stor. Och inte eller för svår att driva för förstärkaren. Högtalaren blev en stor framgång och fanns kvar i uppgraderade versioner i många år. På senare tid har Martin Logan breddat sitt sortiment av hybridhögtalare och på många sätt och vis är smala Electromotion ESL den spirituella arvtagaren till Aerius.

Homogen hybrid
För under 30 000 kronor får man en högrest men slank högtalare. Den väger relativt låga 16 kilo och kan stå på parketten om man sätter på gummiskydd på de justerbara piggarna under baslådan.

Precis som andra Martin Logan-högtalare förenar Electromotion – eller bara ”EM”, som kännare kallar den – två olika driftsprinciper. Ett konventionellt 20-centimeters baselement i en separat basreflexkammare återger alla frekvenser i basregistret medan resten av musiken kommer från ett vertikalt elektrostat­element som är uppspänt på en böjd aluminiumram.

annons

Det framåtriktade baselementet sträcker sig från 42 till 500 Hz, där ett patenterat delningsfilter släpper igenom resten av musiken till elektrostaten – som spelar ända upp till 22 kHz. Elektrostatelementet har inget delningsfilter, och är alltså befriat från fasproblem och återger ett stort frekvensregister. Membranet mäter för övrigt 22 x 71 cm och täcker alltså en tämligen stor yta.

annons

I motsats till många andra elektrostater passar Electromotion nästan alla förstärkare. De är förhållandevis effektiva, med 91 dB i känslighet, och är inte så tungdrivna med en impedans på 6 ohm. Och inte sjunker motståndet oroväckande lågt högt upp i registret heller, förstärkaren måste klara av 1,6 ohm vid 20 kHz. Så de här högtalarna drivs utmärkt av en potent 50–100-watts förstärkare.

Öronbedövande jubel
Eftersom högtalarna inte är så omfångsrika är det knappast några problem att få plats med dem. Först ställde jag dem knappt 50 cm från bakväggen (mätt från högtalarfronten). I mitt rum orsakade den placeringen en obalans i basen, som försvann när jag mer än dubblade avståndet. Men då blev basen för tunn. Så jag hamnade på ett avstånd av 91 cm. Då blev balansen i basen perfekt. Därefter rätade jag upp dem genom att vrida på de bakre piggarna ett par varv. Slutligen vinklade jag dem inåt precis så mycket att elektrostatmembranets innersta tredjedel pekade rakt mot mig när jag satt mitt i soffan.

Först ut var Hegels lysande H70-förstärkare, som drev dem enkelt. Men jag fick inte den stuns i ljudet som jag kände fanns där men som inte riktigt fick utrymme. Därpå växlade jag mellan Musical Fidelitys vackra 35-wattare AMS35i och den 350 watt potenta McIntosh MA7000. Då satt allt som gjutet. Och mitt musikälskande hjärta gav upp ett öronbedövande jubel.

För skojs skull lekte jag med Ayres 200-watts effektförstärkare VX-R, som kostar      170 000 kronor. Gissa om det blåste av dammet från bokhyllorna! Men man måste inte lägga en hel förmögenhet på förstärkare till Electromotion-högtalarna. Hegel H100, Anthem I225 eller kanske Primare I32 skulle jag nog säga är intressanta alternativ.

annons

Det är anmärkningsvärt hur mycket information högtalarna lyckas hämta ut ur CD-skivor. Många gånger dyrare högtalare jag känner till har inte lika enorm transparens. Inte detaljrikedom heller. Fleet Foxes ”Helplessness Blues” är inte en särskilt bra inspelning. Ändå låter högtalarna övertygande friskt och målar upp en djup och tydligt fokuserad ljudbild. Där jag enkelt hör alla vokalharmonier som ligger under lead-vokalen. För att inte tala om alla smådetaljer som andra högtalare i den här prisklassen inte får fram.

Finfina nyanser och djupet i klangfärger, som från Mendelssohns violinkonsert i E-moll med Viktoria Mullova och Academy of St Martin in the Fields, klingar så viktlöst och ofärgat i rummet att musiken är en sann fröjd att lyssna på. Inspelningen är en smula torr och har inte det djup som många klassiska verk kan ha. Men här får jag tydligt fram mer än bara en känsla av inspelningsrummet storlek. Samtidigt är ljudbilden stor och stereoperspektivet stabilt, men bredden på ljudbilden är inte högtalarnas största styrka.

John McLaughlins ”The Heart of Things, Live in Paris” är det betydligt mer tryck i. Släng in skivan i spelaren och vrid upp volymen, de här högtalarna kan mer än man tror. De spelar nämligen högre, tuffare och har mycket bättre dynamisk kontrast än vad den gamla Aerius-modellen kunde skryta med på sin tid. De går visserligen inte lika djupt i basregistret, men basen är kolossalt potent och mäktig för att komma från ett så litet element. Inte ens med rejält pådrag finns det mycket som tyder på att högtalarna ska tappa greppet. När man lyssnar på låtar som ”Fallen Angel” och ”The Divide” känns det som om man sitter på första parkett. Man missar inte en enda detalj. Basen masserar magmusklerna medan håret fladdrar och öronen sträcker sig mot musiken. Det är engagemang av yppersta slag.

Slutsats
Martin Logans budgethögtalare Electromotion låter inte som en billig högtalare full av kompromisser. Den har visserligen inte våldsamt bred horisontell spridning i basen och basen går inte avgrundsdjupt – och det finns gränser för hur högt den kan spela i stora rum – men för 27 000 kronor tvekar jag inte att säga att detta är ett av de mest uppseendeväckande superköpen på länge. Så mycket spelglädje och eftertraktade hifi-egenskaper som genomskinlighet, fokus, 3D-känsla och blixtsnabb dynamik är det få högtalare i den här klassen som har.

Electromotion är inte bara ett fynd, den är kanske en av de bästa Martin Logan-högtalarna i den förhållandevis billiga prisklassen på 20 år.

Vi uppskattar verkligen att du läser Ljud & Bild.
Logga in för att läsa vidare.

Provprenumeration
1 månad for 0:-
Tillgång till alla tester och nyheter på Ljud & Bild i 1 månad
6 månader
Endast 53 kr/mån
Få tillgång till alla tester och nyheter på Ljud & Bild i 6 månader
Tillgång till vår köpguide bestående av tusentals av produkter.
12 månader
Endast 49 kr/mån
Tillgång till alla tester och nyheter på Ljud & Bild i 12 månader
Tillgång till vår köpguide bestående av tusentals av produkter.

Fakta

  • Hybrid-elektrostat
  • 71-cm elektrostatmembran
  • 8-tums baselement
  • Omfång: 42–22 000 Hz
  • Mått: 132 x 23 x 41 cm

Pris

27500 :-

Bästa priser

    Har du något att tillägga?
    Välkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ämnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlägg. Övriga frågor och synpunkter hänvisas till redaktion@ljudochbild.se.

    Vad tycker du?

      Subscribe  
    Notify of

    Alternativ till Martin Logan Electromotion ESL

    (Foto: Argon)

    Fullvuxen hifi utan sladdar

    Argons aktiva högtalare har fördubblat effekten och antalet basar – och priset. Men de är fortfarande ett bra köp.

     data-srcset

    Ny highend-referens

    Dynaudio gör det igen, Confidence 50 sätter standarden för högtalare i highend-klassen.

     data-srcset

    Högtalare av himmelsk klass

    Danska Audiovector har en förkärlek för ständiga uppgraderingar. Nu kan vi inte tänka oss annat än att deras highend-3-serie har nått sin kulmen.

     data-srcset

    Trådlös stereo för finsmakare

    De här pyttesmå högtalarna låter större än de är och är ett bra substitut för en stereoanläggning.

     data-srcset

    Råfet retrohøyttaler

    JBL:s klassiska bästsäljare är reinkarnerad som en av de festligaste högtalarna vi har hört på länge.

    Här är högtalaren för alla som vill ha mer tryck utan att offra nyanser och klangfärger.

    (Foto: Tillverkare)

    KEFs nya R11 är skrämmande bra och värd varenda krona, även om den kostar en hel del.

    (Foto: Tillverkare)

    Låt inte storleken lura dig. De här högtalarna låter häpnadsväckande.

    (Foto: Tillverkare)

    Kan någon säga till grannarna att sluta skrika? Jag försöker lyssna på musik här!

    (Foto: Tillverkare)

    Audiovector QR5 levererar rytmen utan att tveka, ger musiken luft – och slår nästan undan benen på sina egna toppmodeller.

    (Foto: Tillverkare)

    Klipschs stora högtalare spelar förvånansvärt fräscht och levande för att vara 60 år gamla.

    Scroll to Top