Man ska vara ytterst försiktig med att använda för många stora ord, det gäller även när man testar högtalare. Men här har vi inget val. Dynaudios Black Edition av Contour 20 är nämligen en exceptionellt välljudande och välbyggd högtalare. Och den klart bästa stativaren i sin klass. Med god marginal.
Här ska du få reda på varför.
Det vanliga att tillverkaren siktar in sig på en enskild del när de uppgraderar en högtalare. Det kan vara ett modifierat element, eller ett uppgraderat kabinett, eller kanske både och. Gärna följt av en kosmetisk förändring som gör att specialversionen skiljer sig från originalet. Om än bara lite.
Så hade det kunnat vara med Contour 20 Black Edition också. Men på Dynaudio har de tänkt annorlunda. Jodå, kabinettet med den frästa aluminiumplattan på framsidan känner vi igen från originalet. Bortsett från att det numera bara finns i ett utförande med flera lager djupsvart lack – polerat helt perfekt slätt – är allt som betyder något helt nytt, jämfört med originalet.
När vi testade den första versionen av Contour 20 blev vi så förtjusta att vi behöll den i testrummet i flera månader. Vi använde dem ofta som referens för stativhögtalare. Det berodde på en ovanligt öppen och balanserad ljudbild, som drog åt det neutrala hållet men utan att låta som studiomonitorer. Högtalarna var mer naturliga än många andra vi testade vid den tiden, och när vi till sist packade ner dem och skickade tillbaka dem till fabriken tog det lång tid innan vi hittade ett par kompakta högtalare som var tillräckligt bra för att ersätta Contour 20.
Men efter att ha testat Black Edition är vi frestade att vägra skicka tillbaka dem till Dynaudio. De är välkomna att ringa, faxa eller skicka telegram. Ja, de får till och med knacka på dörren, vi kommer nog varken att svara eller öppna. För så bra är de här högtalarna. Har du väl hört dem vill du aldrig släppa dem ifrån dig.
Delar av högsta klass
Bakom den glänsande svarta lacken döljer det sig fyra grundläggande förändringar som alla betyder mycket för hur högtalarna låter och hus de skiljer sig från originalet.
Detta är faktiskt de enda högtalarna i Contour-serien – bortsett från Contour Legacy – som levereras med Dynaudios allra bästa diskant: Esotar 3, med en 28 mm silkesdome med Hexis på baksidan. Som är ett slags intern diffusor som dämpar resonanser och rätar ut frekvensgången. Esotar 3 är ett av de bästa diskantelementen vi känner till. I vanliga fall har den varit reserverad för flaggskeppen i Confidence-serien, så det är därför lite uppseendeväckande att ännu en högtalare i Contour-serien får en diskant av högsta klass.
In med neodym
Baselementet är en ny variant av det 18 centimeter stora NeoTec (18W55), med MSP-membranet vi känner igen från Dynaudios bas- och mellanregisterelement sedan länge. Dynaudio ville höja känsligheten i basregistret och tänkte montera en starkare magnet på baksidan av elementet för att åstadkomma det. Men då upptäckte de att det skulle ta för mycket plats och att det skulle försämra basresponsen mer än de ville. Så de var tvungna att hitta en annan lösning. Valet föll på en magnet av neodym, eftersom den kan göras mindre och ändå leverera samma kraft som en stor ferritmagnet.
Andra detaljer, som en längre talspole i glasfiber, en smalare profil och en rundad korg, är avsedda att förbättra baselementets precision, dynamik och känslighet, enligt Dynaudio.
Fast risken finns att ett annat problem skapas.
Ny basport och nytt delningsfilter
Med den förstärkta basåtergivningen ökar risken för blåsljud i basporten. Dynaudio ville undvika hörbart luftflöde i porten och valde ett nytt basreflexrör med större diameter och krökta öppningar i båda ändar. På så sätt åstadkom Dynaudio, enligt dem själva, mer precis och kraftfull bas från basporten, med färre artefakter som en uppskattad bonus.
Med vad som i praktiken är helt nya element var även delningsfiltret tvunget att uppgraderas. Men Dynaudio valde i stället att bygga ett helt nytt delningsfilter från grunden. De gjorde ett andra ordningens filter som delar relativt högt, vid 3600 Hz. Där delningen mellan elementen överlappar varandra i så stor utsträckning att en hörbar dipp i området kring delningsfrekvensen undviks.
Delningsfiltret har ingen fas- eller impedanskorrigering alls, inte heller några EQ-korrigeringar, men det har dyra motstånd och kondensatorer från Mundorf i Tyskland. Allt hopsytt med invändiga kablar från Van Den Hul.
Måttlig känslighet
De kolsvarta högtalarna har en systemimpedans på 4 ohm och en känslighet på måttliga 86 dB. Precis som de flesta Dynaudio-högtalare vi har testat trivs Black Edition bäst när de kopplas till en förstärkare som har tillräckligt med muskler för att tygla vildheten som bor i dem.
Lyssning
Det fungerade utmärkt med Hegels briljanta H190V. Som har mer än tillräckligt med kraft för att både styra de svarta högtalarna och ge dem den pondus de förtjänar. Yamaha A-S3200 eller Musical Fidelity NuVista 800.2 är också en lysande matchning, båda passar helt perfekt.
Jag började med Hegel-förstärkaren och det första som slog mig när jag tryckte på Play var hur otroligt öppna och fokuserade högtalarna var. Vilket i sig inte är en ovanlig upplevelse med Dynaudio-högtalare, men Black Edition var utan tvekan mer transparenta och hade en fördel jämfört med originalet, vilket kanske är det mest utmärkande egenskapen: de levererar ovanligt kraftfull och djup bas för att vara så förhållandevis små. Jag ska inte överdriva och säga att man inte behöver någon subwoofer till dem – för det vore helt enkelt inte sant – men de levererar definitivt djupare bas med mer tyngd och dynamik än ett par vanliga Contour 20-högtalare.
En av de många sakerna jag gillade speciellt med Black Edition var hur de presenterade piano. En helt enastående kristallklar och djup klang bredde ut sig i rummet när Jan Gunnar Hoff-ensemblen spelade Polarity från albumet med samma namn. Det finns ett par korta basgångar och trumsolon på albumet som definitivt kommer till sin rätt med de svarta högtalarna.
Jag kom att tänka på Bowers & Wilkins 805 D4, som målar upp en ljudbild med lite mer värme och glöd, men som inte på något sätt lyckas leverera musiken med samma dynamiska kontrast och inte heller har samma transparens som Black Edition.
Eftersom det inte var så länge sedan jag hade Contour Legacy stående på samma plats i lyssningsrummet tyckte jag mig känna igen Legacy-modellens signatur, men samtidigt måste jag erkänna att jag tycker att Black Edition låter ännu mera öppet. Kanske framför allt i mellanregistret. Men de går naturligtvis inte lika djupt och har samma auktoritet i basen som Legacy.
Black Edition är lika bra på att få fram atmosfären och klangen i Sofienbergs kyrka i Oslo, där Polarity-inspelningen gjordes. Kyrkans stora sal framträder tydligt i inspelningen och jag saknade aldrig Legacy-högtalarens välartikulerade bas. Helt enkelt för att Black Edition är lika bra. Jag vågar dock påstå att Black Edition faktiskt har en ännu tydligare definierad återgivning av mellanregistret. Vilket jag bland annat märkte i Dire Straits Private Investigations, där Mark Knopflers gitarr var skarpare definierad än jag minns den från Legacy-testet.
Trummorna i slutet av Private Investigations har förstås inte ett lika imponerande djup som med ett par Legacy, men det finns mer djup och dynamisk kraft här än med exempelvis ett par Audiovector R1 Arreté. Det finns naturligtvis ingenting här som påminner om en stor golvhögtalare, men ljudbilden som Black Edition levererar är på många sätt en märklig kombination av färdigheter. Contour-högtalarna är ett slags schweizisk armékniv när man hör hur de hanterar både finstämd triojazz och de dansanta rytmerna från funkensemblen i Ezra Collective.
Dubbelalbumet Dance, No One’s Watching är en fest från början till slut och ett perfekt exempel på hur de relativt små högtalarna lyckas fängsla lyssnaren. Musiken rockar med en blandning av jazz och afrobeat. Texterna är inte direkt djupsinniga, men sången färgar musiken och ger den djup och värme. Blåssektionen, som är huvudelementet i de flesta låtarna, återges vackert med en fyllig klangvärme som visar att högtalarna inte på något sätt låter hårda eller kliniska.
Demofavoriten Kari Bremnes 2015-version av Spor är inspelad med slagverk och en basgitarr som verkar vara mixad ganska långt fram i ljudbilden. Vrider man upp volymen så får små högtalare problem med att leverera dynamiken i basen med tillräcklig realism. Vissa kommer till och med att duka under, helt enkelt eftersom de inte klarar av den massiva energin i basen. Men inte Black Edition. De spelar bara högre när man vrider upp volymen. Det finns inte en antydan till förvrängning eller uppbrytningar överhuvudtaget. Högtalarna bara dundrar loss med bas som man känner i magen. På samma gång är sången föredömligt neutral och fokuserad.
Slutsats
Den svarta utgåvan av Contour 20 är inte bara den mest prisvärda kompakta tvåvägshögtalaren vi har testat, den är också en av de bästa. Oavsett prislapp. Bortsett från de naturliga begränsningarna som en liten högtalare har så har Black Edition inga brister eller begränsningar som är värda att nämna. De har knappt sin make i sin prisklass och man får hosta upp en bra slant mer för att få högre ljudkvalitet från en stativhögtalare. Om Black Edition ska bli ett prejudikat för vad Dynaudios ingenjörer kan hitta på när de blir sugna på att uppgradera ett par redan bra högtalare, kan vi knappt vänta på nästa. Bättre ljud än det här får du förmodligen inte för pengarna, åtminstone inte från någon kompakt tvåvägshögtalare vi känner till.
