annons
annons

test: ATC SCM11

ATC SCM11
ATC SCM11

Monitorn som ger gåshud

Låt dig inte luras av det bastanta utseendet och bristen på exotiska material. De här högtalarna får håren att resa sig.

Det holografiska och ljudlandskapet framkallar gåshud, timingen och dynamiken är helt grym. Det här är musik!
Något måste man offra och i det här fallet är det den djupaste basen. Utseendet kommer knappast att tilltala inredningsarkitekter.

I hifi-världen är ATC ett namn som få har hört talas om, och ännu färre har ett förhållande till. Men om du frågar en ljudtekniker så kommer han eller hon att nicka uppskattande. I studiosammanhang är nämligen ATC – Acoustic Transducer Company – välkända för sina korrekta monitorhögtalare, och då främst de av det aktiva slaget. Alltså sådana som har förstärkare inbyggda inuti högtalarna. Men ATC gör hifi-högtalare också, som den kompakta och passiva SCM11.

Dynamik och ljudtryck

ATC har en ganska så typisk bakgrund, en historia vi har hört många varianter av i hifi-branschen. VD:n Billy Woodman var en pianist som saknade att kunna höra ett piano med hela sin dynamiska skala. Högtalarna på den tiden var helt enkelt inte tillräckligt bra för att återskapa dynamiken från ett piano eller en orkester. Han sneglade då på USA, där kraftfulla PA-högtalare hade fått fotfäste i konsertsalar och biosalonger. Tyvärr lät de hemskt. Woodman var fast besluten att det måste gå att kombinera de två egenskaperna, alltså bra ljud och stor dynamisk räckvidd.

1974 grundade han ATC och påbörjade arbetet med att utveckla egna högtalarelement. Elementen tog sig snabbt in i studiobranschen, där behovet av ärligt ljud med bra dynamik var särskilt stort. Band som Pink Floyd och Supertramp var tidiga kunder – och de är inte direkt kända för att ha dåliga inspelningar.

Ingen skillnad på studio och hifi

De första kompletta ATC-högtalarna såg dagens ljus på 1980-talet och ännu i dag är alla högtalare gjorda efter samma filosofi: att återge den inspelade musik på ärligaste och bästa sätt, i all sin dynamiska prakt. Det gäller lika mycket för hifi-modellerna som för de som är avsedda för studiobruk. Ljudkaraktären fintrimmas inte åt det ena eller andra hållet.

– Vi gör ingen skillnad på de två områdena. Vi har fokuserat på tekniken, när den sitter så får man en bra produkt. Ljudfilosofin är att återskapa musiken så som den är inspelad, med full dynamik, timing och frekvenslinjäritet. Det passar både hifi och studio. För hifi kan somliga uppfatta högtalarna som lite väl ärliga, men om du ska få de bästa inspelningarna att låta helt optimalt så kan du inte kompromissa, berättar försäljningschef Ben Lilly för mig i en telefonintervju.

Kompakt men stabil

SCM11 är ingen ny högtalarmodell. Den första upplagan kom 2005. Med ett fyrkantigt, klumpigt kabinett med dubbel frontplatta som mest såg ut att vara ditlimmad efteråt. Dagens version kom 2013, med en ny och förbättrad silkesdiskant och anpassat delningsfilter. Nu är kabinettet mer avrundat, vilket gör det styvare så att den extra frontplattan är överflödig. Utseendet är alltså mer strömlinjeformat, men SCM11 ser fortfarande traditionell och bastant ut om man jämför med exempelvis Audiovector QR1, Scansonic MB-1 eller till och med ärkerivalen PMC Twenty5.21. Metallgallret till fronten är ovanligt oskönt med sina stora, grova maskor som nästan ser ut som om det kommer från en kolgrill. Om du inte absolut behöver gallret så går det bra att lägga tillbaka det i kartongen.

Som tur är sitter det fast med magneter, så du slipper fula hål på frontplattan.

Insidan räknas

Som med så mycket annat är det insidan som räknas. Där hittar man bland annat en 15 cm mellanregisterbas av CLD (Constrained Layer Damping), där två styva och lätta membranskikt täcker vardera sidan av ett dämpande skikt. Allt för att ge både bättre styvhet och dämpning, alltså en ”både och”-lösning för att musiken ska låta så bra som möjligt.

Både diskanten och basen är utvecklade och tillverkade av ATC, som också har jobbat hårt med delningsfiltret för att få en rak impedanskurva så att högtalaren blir lätt att driva för de flesta förstärkare. Fast med en känslighet på 85 dB behövs det en del effekt för att väcka liv i dem. Man får inte ha mycket mindre 100 watt om man gillar att lyssna på mer än bakgrundsmusik.

Stort piano

Men om du tror att bakgrundsmusik är något som SCM11 trivs med så får du tänka om. Låt dig inte luras av storleken, ljudet som kommer ut ur de här kompakta högtalarna har en skala som det var länge sedan jag hörde.

Ta till exempel ren pianoklang, som ju i princip var huvudorsaken till att ATC grundades, det är bara att spela After Bach med Brad Mehldau från Tidal i MQA med 96 kHz upplösning. Pianot, som spelas både jazzigt och klassiskt på samma gång, har en attack som jag sällan har hört. Högtalarna har timing så det räcker och blir över, både under- och övertonerna i varje tangentanslag kommer samtidigt. Massor av klangfärger framträder och ljudbilden svävar i luften mellan högtalarna. Och det finns ett djup, en tredimensionalitet, som är sällsynt. Det är nästan som om pianisten sitter i rummet.

För tydlighetens skull är högtalarna placerade i testrummet på de ställen som vi har mätt att det låter bäst med de flesta högtalare, vilket är cirka 110 cm till sidoväggen, mätt från mitten av diskantelement, och med fronten ca 170 cm från bakväggen. Källan är min MacBook med Roon, kopplad till den integrerade förstärkaren T+A R 1000 E via nätverk.

Orkestern övertygar

Hur blir det med en stor orkester? Ja, hur låter det? Förstacellisten Alisa Weilerstein har åtminstone inga problem när hon tillsammans med den tjeckiska filharmoniska orkestern framför Dvoraks cellokonsert i B moll. Under ledning av Jirí Belohlávek. Högtalarna håller fokus på cellon, som ligger långt fram i ljudbilden, ackompanjerad av resten av symfoniorkestern som är mer nedtonad och avlägsen. Men det är ändå lätt att höra lagren i stråk- och mässingsinstrument, och det finns ett par passager med fullt ös som andra högtalare har problem med när man vill spela högt.

Ett exempel är XTZ 99.36 Beryllium, som har en sagolik upplösning i framför allt diskantregistret. Och som låter vackert på alla sätt men som inte har det där lilla sista när det gäller dynamik. På ett sätt låter ATC lite mörkare, eftersom detaljerna i diskantregistret inte sprätter ut ur elementen på samma sätt. Men de finns där, det är bara så att de hänger ihop så perfekt med resten av registret att man inte betraktar dem som diskant. I stället är det som om man sitter i konsertsalen och hör orkestern framför sig. Så sammanhängande är det, och med en dynamik som är så naturlig och självklar att man kan vrida upp ljudet riktigt högt utan att det låter mer mättat. Musiken blir bara högre, stereoperspektivet bevaras intakt.

När jag byter förstärkare till den mycket dyrare Hegel H590, som är ganska så mycket overkill eftersom den kostar 100 000 kronor, framträder ljudbilden ännu mer, på samma gång som bakgrunden blir tystare. Hegel-förstärkaren avkodar dessutom MQA rakt igenom, och kan ha vissa fördelar där. Men den låter bättre även med vanlig CD-kvalitet. Inte minst för att den har mer än 300 watt per kanal!

Inte äkta djupbas

Har SCM11 några svagheter? Tja, det finns ingen äkta djupbas, så även om du hör kontrabasarnas klangstrukturer så förstår jag mycket väl att det finns de som föredrar större högtalare. Man kan flytta in stativhögtalarna längre mot väggen, då får man fylligare bas men tappar samtidigt en del av den fantastiska tredimensionella ljudbilden. ATC själva vill helst att man i stället ska köpa någon av deras trevägshögtalare, som ger mer av allting.

Platt pop

Bortsett från basregistret så avslöjar högtalarna obevekligt skillnaderna mellan bra och dåliga inspelningar. Många av dagens poplåtar går nästan inte att lyssna på, och det betonar verkligen ATC:erna. Både Alan Walkers Diamond Heart och Panic! At The Discos High Hopes är horribla produktioner som låter så vasst och tröttande att jag bara inte orkar lyssna på dem. Men då kommer Lil Wayne och Post Malone med What About Me och visar att listpop kan låta helt okej. ATC SCM11 svarar med ett rytmiskt och tufft ljud som gör att man fortsätter lyssna.

Slutsats

ATC SCM11 är en stativhögtalare som är en sällsynt pärla. Den klarar allt den blir utmanad med på rak arm och återger musiken med en timing som vi sällan har hört maken till, i kombination med en tredimensionalitet som bara brukar finnas i mycket högre prisklasser.

Röster och instrument låter fantastiskt. Det saknas äkta djupbas, och det finns de som har ännu mer detaljer allra längst upp i övertonerna. Men helheten får du gå långt upp i pris för att slå.

Jag kan inte komma på någon annan högtalare under 20 000 som jag hellre skulle vilja ha. Åtminstone om du kan leva med det robusta utseendet och att förstärkarbudgeten bör vara något större än högtalarbudgeten.

picture4 picture1 picture2 picture3 picture5 picture6
<
>
Mellanregisterbasen i SCM11 har en rejäl magnet och membranet är en sandwich med styva, lätta skikt på ömse sidor om ett dämpande membran. Foto: ATC

I hifi-världen är ATC ett namn som få har hört talas om, och ännu färre har ett förhållande till. Men om du frågar en ljudtekniker så kommer han eller hon att nicka uppskattande. I studiosammanhang är nämligen ATC – Acoustic Transducer Company – välkända för sina korrekta monitorhögtalare, och då främst de av det aktiva slaget. Alltså sådana som har förstärkare inbyggda inuti högtalarna. Men ATC gör hifi-högtalare också, som den kompakta och passiva SCM11.

Dynamik och ljudtryck

ATC har en ganska så typisk bakgrund, en historia vi har hört många varianter av i hifi-branschen. VD:n Billy Woodman var en pianist som saknade att kunna höra ett piano med hela sin dynamiska skala. Högtalarna på den tiden var helt enkelt inte tillräckligt bra för att återskapa dynamiken från ett piano eller en orkester. Han sneglade då på USA, där kraftfulla PA-högtalare hade fått fotfäste i konsertsalar och biosalonger. Tyvärr lät de hemskt. Woodman var fast besluten att det måste gå att kombinera de två egenskaperna, alltså bra ljud och stor dynamisk räckvidd. 1974 grundade han ATC och påbörjade arbetet med att utveckla egna högtalarelement. Elementen tog sig snabbt in i studiobranschen, där behovet av ärligt ljud med bra dynamik var särskilt stort. Band som Pink Floyd och Supertramp var tidiga kunder – och de är inte direkt kända för att ha dåliga inspelningar.

Ingen skillnad på studio och hifi

De första kompletta ATC-högtalarna såg dagens ljus på 1980-talet och ännu i dag är alla högtalare gjorda efter samma filosofi: att återge den inspelade musik på ärligaste och bästa sätt, i all sin dynamiska prakt. Det gäller lika mycket för hifi-modellerna som för de som är avsedda för studiobruk. Ljudkaraktären fintrimmas inte åt det ena eller andra hållet. – Vi gör ingen skillnad på de två områdena. Vi har fokuserat på tekniken, när den sitter så får man en bra produkt. Ljudfilosofin är att återskapa musiken så som den är inspelad, med full dynamik, timing och frekvenslinjäritet. Det passar både hifi och studio. För hifi kan somliga uppfatta högtalarna som lite väl ärliga, men om du ska få de bästa inspelningarna att låta helt optimalt så kan du inte kompromissa, berättar försäljningschef Ben Lilly för mig i en telefonintervju.

Kompakt men stabil

SCM11 är ingen ny högtalarmodell. Den första upplagan kom 2005. Med ett fyrkantigt, klumpigt kabinett med dubbel frontplatta som mest såg ut att vara ditlimmad efteråt. Dagens version kom 2013, med en ny och förbättrad silkesdiskant och anpassat delningsfilter. Nu är kabinettet mer avrundat, vilket gör det styvare så att den extra frontplattan är överflödig. Utseendet är alltså mer strömlinjeformat, men SCM11 ser fortfarande traditionell och bastant ut om man jämför med exempelvis Audiovector QR1, Scansonic MB-1 eller till och med ärkerivalen PMC Twenty5.21. Metallgallret till fronten är ovanligt oskönt med sina stora, grova maskor som nästan ser ut som om det kommer från en kolgrill. Om du inte absolut behöver gallret så går det bra att lägga tillbaka det i kartongen. Som tur är sitter det fast med magneter, så du slipper fula hål på frontplattan.

Insidan räknas

Som med så mycket annat är det insidan som räknas. Där hittar man bland annat en 15 cm mellanregisterbas av CLD (Constrained Layer Damping), där två styva och lätta membranskikt täcker vardera sidan av ett dämpande skikt. Allt för att ge både bättre styvhet och dämpning, alltså en ”både och”-lösning för att musiken ska låta så bra som möjligt. Både diskanten och basen är utvecklade och tillverkade av ATC, som också har jobbat hårt med delningsfiltret för att få en rak impedanskurva så att högtalaren blir lätt att driva för de flesta förstärkare. Fast med en känslighet på 85 dB behövs det en del effekt för att väcka liv i dem. Man får inte ha mycket mindre 100 watt om man gillar att lyssna på mer än bakgrundsmusik. Stort piano Men om du tror att bakgrundsmusik är något som SCM11 trivs med så får du tänka om. Låt dig inte luras av storleken, ljudet som kommer ut ur de här kompakta högtalarna har en skala som det var länge sedan jag hörde. Ta till exempel ren pianoklang, som ju i princip var huvudorsaken till att ATC grundades, det är bara att spela After Bach med Brad Mehldau från Tidal i MQA med 96 kHz upplösning. Pianot, som spelas både jazzigt och klassiskt på samma gång, har en attack som jag sällan har hört. Högtalarna har timing så det räcker och blir över, både under- och övertonerna i varje tangentanslag kommer samtidigt. Massor av klangfärger framträder och ljudbilden svävar i luften mellan högtalarna. Och det finns ett djup, en tredimensionalitet, som är sällsynt. Det är nästan som om pianisten sitter i rummet. För tydlighetens skull är högtalarna placerade i testrummet på de ställen som vi har mätt att det låter bäst med de flesta högtalare, vilket är cirka 110 cm till sidoväggen, mätt från mitten av diskantelement, och med fronten ca 170 cm från bakväggen. Källan är min MacBook med Roon, kopplad till den integrerade förstärkaren T+A R 1000 E via nätverk.

Orkestern övertygar

Hur blir det med en stor orkester? Ja, hur låter det? Förstacellisten Alisa Weilerstein har åtminstone inga problem när hon tillsammans med den tjeckiska filharmoniska orkestern framför Dvoraks cellokonsert i B moll. Under ledning av Jirí Belohlávek. Högtalarna håller fokus på cellon, som ligger långt fram i ljudbilden, ackompanjerad av resten av symfoniorkestern som är mer nedtonad och avlägsen. Men det är ändå lätt att höra lagren i stråk- och mässingsinstrument, och det finns ett par passager med fullt ös som andra högtalare har problem med när man vill spela högt. Ett exempel är XTZ 99.36 Beryllium, som har en sagolik upplösning i framför allt diskantregistret. Och som låter vackert på alla sätt men som inte har det där lilla sista när det gäller dynamik. På ett sätt låter ATC lite mörkare, eftersom detaljerna i diskantregistret inte sprätter ut ur elementen på samma sätt. Men de finns där, det är bara så att de hänger ihop så perfekt med resten av registret att man inte betraktar dem som diskant. I stället är det som om man sitter i konsertsalen och hör orkestern framför sig. Så sammanhängande är det, och med en dynamik som är så naturlig och självklar att man kan vrida upp ljudet riktigt högt utan att det låter mer mättat. Musiken blir bara högre, stereoperspektivet bevaras intakt. När jag byter förstärkare till den mycket dyrare Hegel H590, som är ganska så mycket overkill eftersom den kostar 100 000 kronor, framträder ljudbilden ännu mer, på samma gång som bakgrunden blir tystare. Hegel-förstärkaren avkodar dessutom MQA rakt igenom, och kan ha vissa fördelar där. Men den låter bättre även med vanlig CD-kvalitet. Inte minst för att den har mer än 300 watt per kanal!

Inte äkta djupbas

Har SCM11 några svagheter? Tja, det finns ingen äkta djupbas, så även om du hör kontrabasarnas klangstrukturer så förstår jag mycket väl att det finns de som föredrar större högtalare. Man kan flytta in stativhögtalarna längre mot väggen, då får man fylligare bas men tappar samtidigt en del av den fantastiska tredimensionella ljudbilden. ATC själva vill helst att man i stället ska köpa någon av deras trevägshögtalare, som ger mer av allting.

Platt pop

Bortsett från basregistret så avslöjar högtalarna obevekligt skillnaderna mellan bra och dåliga inspelningar. Många av dagens poplåtar går nästan inte att lyssna på, och det betonar verkligen ATC:erna. Både Alan Walkers Diamond Heart och Panic! At The Discos High Hopes är horribla produktioner som låter så vasst och tröttande att jag bara inte orkar lyssna på dem. Men då kommer Lil Wayne och Post Malone med What About Me och visar att listpop kan låta helt okej. ATC SCM11 svarar med ett rytmiskt och tufft ljud som gör att man fortsätter lyssna.

Slutsats

ATC SCM11 är en stativhögtalare som är en sällsynt pärla. Den klarar allt den blir utmanad med på rak arm och återger musiken med en timing som vi sällan har hört maken till, i kombination med en tredimensionalitet som bara brukar finnas i mycket högre prisklasser. Röster och instrument låter fantastiskt. Det saknas äkta djupbas, och det finns de som har ännu mer detaljer allra längst upp i övertonerna. Men helheten får du gå långt upp i pris för att slå. Jag kan inte komma på någon annan högtalare under 20 000 som jag hellre skulle vilja ha. Åtminstone om du kan leva med det robusta utseendet och att förstärkarbudgeten bör vara något större än högtalarbudgeten. [gallery ids="85664,85661,85662,85663,85665,85666,85667,85668,85669"]
Läs hela artikeln och över 450 nya tester i året med prenumeration på Ljud & Bild.
är du redan prenumerant? Logga inn.
Provaprenumeration
0:-
Fri tillgång till ljudochbild.se
Bronsprenumeration
349:-/halvår
1/2 år (6 nr) Digitalutgåva varje månad Fri tillgång till ljudochbild.se
Silverprenumeration
580:-/år
1 år (11 nr) Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Guldprenumeration
999:-/år
1 år (11 nr) Ny digital film varje månad Välkomstgåva Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva varje månad
Prenumerationen kommer automatiskt att förnyas till vanligt pris: Månad 49:-

Med prenumeration på Ljud och Bild får du:

Fri tillgång till ljudochbild.se Digitalutgåva (iPad/Android) varje månad Rejäl rabattt Välj själv hur länge du vill prenumerera - och med eller utan film Fin välkomstpremie
Bästa pris på ATC SCM11
Pricerunner.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.
  • Typ: 2-vägs stativhögtalare
  • Diskant: 25 mm (1 tum) silkesdome
  • Mellanregisterbas: 150 mm (6 tum) CLD sandwich
  • Frekvensomfång: 56–22 000 Hz (–6 dB)
  • Känslighet/impedans: 85 dB/8 ohm
  • Mått: 38,1 x 23,2 x 23,6 cm
  • Vikt: 10,9 kg
  • Färg: Svart, vit, svart ask, körsbär
  • Webb: arva.se
ATC SCM11 produktside
Pris: 16500:-


Har du något att lägga till??

Värlkommen till Ljud & Bilds diskussionsforum. Vi vill gärna veta vad du tycker. Håll dig till ärmnet och var saklig så slipper vi ta bort eller moderera inlärgg. övriga frågor och synpunkter härnvisas till redaktion@ljudochbild.se.

Alltid uppdaterad!

Fri tillgång till Ljud & Bild i en månad

0:-