TEST: MoFi Electronics MasterDeck

Oj, vad tiden flyger iväg. För fem år sedan testade vi den första skivspelaren från Mobile Fidelity, numera kallade MoFi, som entusiasterna känner igen som specialisterna på vinylmastring, så kallad Original Master Recording. En kvalitetsstämpel som audiofiler nickar igenkännande till.

Spelaren vi testade 2020 kallade MoFi för UltraDeck. Det är en mer påkostad version av den allra första spelaren de tillverkade, kallad StudioDeck. Den föddes ur behovet av en helt neutral skivspelare som de kunde använda för att kontrollera kvaliteten på provtryck av vinylskivor, enligt MoFi själva.

Eftersom MoFi är specialiserade på vinyl och inte elektronik behövde de hjälp med att skapa en skivspelare som kunde fungera som referens i masteringstudion.

De fann den expertis de behövde hos två branschveteraner. Den ene var Allen Perkins, som utvecklat high-end-skivspelarna för SOTA och Spiral Groove, och den andre var John Schaffer, som tidigare arbetat för Wadia.

De valde ett sandwich-chassi med aluminiumplatta och MDF, som vilar på fyra justerbara dämpningsfötter utvecklade av Harmonic Resolution Systems. Den 19 mm tjocka svarta skivtallriken är tillverkad av Delrin (acetalplast) och roterar i ett inverterat lager av härdat stål, brons och teflon. En 10″ tonarm med ett armrör av aluminium och en StudioTracker MM-pickup kompletterar spelaren.

Den mer påkostade MoFi Electronics UltraDeck är uppbyggd enligt samma princip, men här har vikten ökat från 8,6 kg till 10,4 kg, och en 33 mm tjock tallrik i Delrin bidrar till den ökade vikten. Spelaren kan levereras med en mer genomarbetad MoFi MasterTracker MM-pickup.

UltraDeck finns också i en version kallad MoFi x Fender American Vintage Turntable, i Fenders klassiska sunburst-design, som uppges vara fintrimmad för ännu bättre ljud.

MasterDeck

Om man vill ha ännu bättre ljud än Fender-versionen heter lösningen MasterDeck. Det är den mest påkostade skivspelaren de tillverkar, och här har designprinciperna tagits till det yttersta.

MasterDeck levereras med extern strömförsörjning och elektronisk hastighetsomkopplare mellan 33 1/3, 45 och 75 rpm, den har höjdjusterbara fötter från HRS, och en 6,5 kg tung, 44 mm tjock tallrik i Delrin och aluminium, som drivs av ett orange silikonband och roterar i ett inverterat Spiral Groove-lager.

Likströmsmotorn styrs av en optisk sensor och hastighetsavvikelser kan vid behov regleras med en potentiometer.

Den 10 tum långa tonarmen har ett armrör i kolfiber, med interna kablar från Cardas Audio, och den här versionen har ett utbytbart pickuphus. Inte av SME-typ, utan en egen design, med möjlighet att justera horisontalvinkel (azimut), spårningsvinkel (VTA) och överhäng. Armmassan är bara 11 gram, vilket möjliggör ett brett utbud av pickuper.

Spelaren levereras inte med dammlock eller pickup, men MoFi rekommenderar Studiosilver eller Ultragold, båda av typen moving coil, och byggda i Japan för MoFi.

De två pickuperna är i princip likadana, uppbyggda kring ett magnetsystem av neodym/permendurium, med spolar i PCOCC (Pure Copper by Ohno Continuous Casting). De har också ett Bor-nålrör gemensamt, men där Ultragold har en Shibata-slipning har Studiosilver en så kallad Nude MicroLinear-slipning.

Märkligt nog levererades vårt testexemplar inte med den dyraste av dem, utan hade Studiosilver monterad.

Mätningar

Rotationshastigheten på 33 1/3 rpm har en avvikelse på -0,02 %, vilket är extremt bra. Wow- och fluttervariationerna ligger också väl inom marginalerna för en remdriven spelare, med en avvikelse på 0,40 %.

Studioljud

Som de flesta skivspelare är MasterDeck helt manuell. Första gången man startar den görs en hastighetskalibrering, och sedan är det bara att köra igång. Tryck på start, en display räknar upp till vald hastighet och sedan är det bara att flytta armen och sänka ned pickupen i spåret.

Det är enkelt att göra justeringar, till exempel azimut, armens höjd eller vikt. Vikten justeras med en finstämd skruvmutter, som flyttar motvikten i mjuka rörelser.

Armen vilar i en så kallad unipivot, vilket innebär att armen roterar på ett vertikalt lager som håller armen på plats med två rubiner. Trepunktsupphängningen är enkel men stabil, men känns lite rapplig jämfört med en Rega- eller Linn-arm.

Kvalitetsintrycket är gediget. De justerbara fötterna från HRS bär upp vikten av två aluminiumplattor och en tjock MDF-sockel, som antingen är klädd i svart ask eller valnötsfanér.

Spelaren är inte lika känslig för yttre vibrationer som den något enklare UltraDeck, och ljudet från MasterDeck kan karakteriseras som en UltraDeck, fast med en mycket öppnare ljudbild.

Efter några dagar med MasterDeck slog det mig att spelarens ljud mer påminner om en studiomonitor än om en stor hornhögtalare med ett 15-tums baselement.

Transienterna är blixtsnabba och den dynamiska kontrasten är bra, om än något stramt kontrollerad. Spelaren uppvisar en extrem grad av öppenhet och transparens, och det finns en kontroll här över lägre frekvenser i synnerhet, som mer påminner om en high-end CD-spelare än en remdriven skivspelare.

Om man föredrar det stora, varma ljudet och den mjuka basen hos en Linn LP12 är en MasterDeck kanske inte svaret. Men om man vill att spelaren ska extrahera mer information från spåren och helt enkelt presentera dem så rent och oförfalskat som möjligt, är MasterDeck en fantastisk spelare.

Den klarar i allra högsta grad betydligt mer påkostade pickuper än MoFi:s egna, men då sticker förstås priset snabbt iväg.

MasterDeck testades med MasterPhono phono-steget från MoFi (separat test kommer), och med Studiosilver MC inkopplad får man en skarpt tecknad ljudbild.

Philips-inspelningen från 1964, med Bill Evans och Monica Zetterlund, låter härligt nära och levande. Come Rain or Come Shine levereras med en inlevelse som är sällsynt, och pianisten levererar klavertonerna med en klarhet som är anmärkningsvärd, med tanke på att inspelningen är över 60 år gammal.

Sången låter varm och nära, den har kanske inte samma klara fokus som på moderna inspelningar och den dynamiska kontrasten är inte lika stor som på Keith Jarretts solokonsert från Köln 11 år senare.

På det hela taget är piano fantastiskt att lyssna på från MasterDeck-spelaren. Det är inte bara Jarretts Kölnkonsert som låter fokuserad och finmaskig. Allt från Bill Evans till Jan Gunnar Hoff har ett djup och en närvaro som nästan flyttar in pianot i utrymmet mellan högtalarna. Det saknas kanske lite av den fylliga värme som en LP12 kan leverera, och en Rega Planar 10 kan upplevas som snabbare och mer fokuserad.

Basåtergivningen är förmodligen ännu stramare och djupare från en Technics SL-1000R, men då befinner vi oss i en helt annan prisklass.

Musiken flyter på så lätt och obesvärat att man aldrig blir uttråkad. En bättre pickup skulle förmodligen ha gett lite mer insikt och djup i ljudbilden. Så det råder ingen tvekan om att MasterDeck förtjänar den bästa pickupen man har råd med.

Slutsats

Allen Perkins har inget att bevisa. Få människor vet lika mycket om skivspelare som han, vilket han har visat gång på gång. MasterDeck är bara den senaste strålande produkten från den briljante Perkins, som nu bör sätta sig ner och göra en ännu bättre pickup. För om det är något som MasterDeck-spelaren verkligen behöver, för att inte säga förtjänar, så är det en pickup som matchar spelarens kvaliteter. Det finns så mycket kvalitet att hämta här att potentialen är enorm. I en liknande prisklass kan jag inte komma på många konkurrenter som kan utmana MasterDeck när det gäller ren ljudkvalitet. Se för all del till att du lyssnar på den här innan du köper något i den här (pris)klassen.