TEST: Audio-Technica AT-ART9XA

En bättre pickup är den bästa uppgraderingen man kan ge sin skivspelare. Den regeln gäller alla skivspelare, även de billigaste. Som kan få ett hörbart lyft i ljudkvaliteten.

I många fall räcker det med att byta till en ny nål, men det gäller bara pickuper som har avtagbara nålar, inte Moving Coil-pickuper som den här.

Audio-Technica AT-ART9XA tillhör ART-serien (Audio-Technica Reference Transducer), som är de mest påkostade i sortimentet. Här har det inte snålat på något, och vår erfarenhet av ART-serien är att de är seriösa instrument som har förmågan att leverera extremt öppet och neutralt ljud.

Just den här modellen bygger på lärdomarna från AT-ART1000, som kostar nästan fyra gånger så mycket. ART9-serien ersätter den kritikerrosade ART7- och den äldre ART9-serien och finns i två versioner: ART9XI och ART9XA. Den förstnämnde är svart och silvergrå, men den här är svart och guldfärgad.

Det finns en annan och inte alls oväsentlig skillnad mellan de två. ART9XI har två rörliga spolar med PCOCC-koppartråd och en special line contact-slipning på en 0,28 mm nålarm av bor. Den har en utspänning på mycket användbara 0,5 mV, vilket innebär att den är enkel att ansluta till de flesta phonosteg.

ART9XA kostar lika mycket men är faktiskt lite mer påkostad. Precis som XI-versionen har den en neodymmagnet och två rörliga spolar med PCOCC-koppartrådar i V-form, men lindade runt en icke-magnetisk kärna, och har en skarpare Shibata-slipning än XI-versionen.

Nackdelen är en utspänning på låga 0,2 mV och en slipning som är mer krävande att justera korrekt i tonarmen.

Installation och justering

Båda väger 8,5 gram och ska ha runt 1,8 grams i nåltryck och minst 100 ohms last – och det är liten skillnad i följsamhet (compliance).

Pickupen är gjuten i aluminium och hoplimmad med styv plast, och fästs med skruvar i förgängade hål. Om man använder Audio-Technicas eget pickuphus AT-LH11H på 11 gram – finns även i 13 gram (AT-LH13H), 15 gram (AT-LH15H) och 18 gram (AT-LH18H) – monteras pickupen i de två främsta av de fyra förborrade hålen. Detta gör det mycket enklare att få rätt överhäng på de flesta tonarmar.

Det ingår skruvar i flera längder, packningar för skruvarna, en liten borste och en skruvmejsel. Dessutom behöver man en exakt pickupvikt och en gradskiva för optimal justering av nåltryck och spårning. Det är utrustning för ett par hundralappar och väl värd pengarna.

Pickupen är nämligen svår att justera korrekt.

Kristallklar öppenhet och fantastisk dynamik

Efter en längre session med förstoringsglas, gradskiva och justering av spårningsvinkeln satt allt som gjutet. Tystnaden när nålen träffade spåret var ovanlig. Normalt sett klickar det lite i högtalarna när de får kontakt, men här hördes det knappt en hörbar knäppning innan musiken började.

Då upptäckte jag att den låga utgångsspänningen innebar att jag var tvungen att höja volymen på förstärkaren Yamaha A-S3200. Vår referens i prisklassen, mycket på grund av ett utmärkt phonosteg.

Det första som slår mig är hur silkeslent och neutralt allting låter. Ljudet har inte värmen hos en Pro-Ject Pick it MC9, eller det fylliga ljudet hos en Phasemation PS-200.

Den levererar snarare en ljudbild som lätt kan kallas klar och öppen. Milt sagt.

När den är kopplad till Yamaha-förstärkaren låter alltihop helt enkelt befriande behagligt. Chet Bakers trumpet på albumet Chet är djup och klangrik. Tonerna har en fin klangbotten och Pepper Adams barytonsaxofon har en härlig tyngd i de låga tonerna, vilket säger en hel del om hur stort instrumentet är och hur mycket ljud som kan komma ut ur det.

Ett stilbyte till Jan Gunnar Hoff trio visar hur mycket pickupen klarar av att gräva fram ur skivspåren. Den kristallklara 2L-inspelningen låter så transparent som det är möjligt att begära, och inspelningens atmosfär hörs tydligt i den djupa ljudbilden.

Ännu ett byte, den här gången till Primare R35, ett av de bästa separata phonostegen vi har testat, gör det möjligt att justera belastning och gain till mer optimala värden för pickupen.

Med R35 öppnar sig ljudbilden ännu mer. Den är djupare och musiken återges med större dynamisk kontrast. Vilket visar att pickupen är blixtsnabb och precis. Det är rena fyrverkeriet i rummet med Hoff trios Euphoria. Det slår gnistor om trummorna och basen är bergfast hela vägen, samtidigt som pianotonerna flyger förbi öronen. Med lite tydligare markerad djupbas skulle man nästan kunna tro att man lyssnade på Ortofon Windfeld Ti – som kostar fyra gånger så mycket.

Basen i Sades Turn My Back on You är saftigare och djupare med Ortofon-pickupen, men inte mycket. ART9XA är lika kontrollerad och detaljåtergivningen är inte sämre än med den dyrare pickupen. Om något skulle man faktiskt kunna säga att ART9XA är lite luftigare och mer utsträckt allra högst upp i tonregistret, för den lyfter övertonerna i stråkar, sång och mässingsblås och ger tonerna mer luft.

Samspelet med Olivia Dean på sång och den funkiga brittiska jazzkvartetten Ezra Collective, inspelat i Abbey Road Studio, låter fräscht och nära. Sångrösten är nyanserad och blåset flödar helt felfritt i rummet. Men det är den dynamiska kontrasten som ger musiken allt liv. Trummorna får en framträdande plats i ljudbilden och basen återges med en precision som verkligen får det att svänga.

Slutsats

Audio-Technica AT-ART9XA är en highend-pickup till premium-pris i ART-serien, som är känd för sitt öppna och neutrala ljud. Den bygger på ART1000 och har Shibata-slipning, neodymmagnet och PCOCC-kopparlindning. Pickupen är ansträngande att justera, men när det väl är gjort levererar den ett kristallklart ljud, bra dynamik och precis basåtergivning. Den låga utnivån kan vara en utmaning, särskilt för phonosteg utan gain-justering, men när allt klaffar får man extremt hög ljudkvalitet för pengarna.