TEST: Fujifilm Instax mini 41

Borta är den klumpiga och organiska designen som Fujifilm insisterade på att ha på sina Instax-kameror. Nu är designen elegant och smidig, vilket inte bara har gjort kamerorna snyggare utan också bättre att använda.

Nya Instax mini 41 fortsätter i den nya designriktningen som vi först såg med Instax Wide Evo – och det är en uppskattad riktning, om du frågar oss. Till skillnad från Wide Evo är Instax mini 41 en renodlad analog kamera utan app-styrning. För ögonblicksbilder, eller det som många fortfarande kallar för polaroid-bilder.

Bildstorleken är mindre här än på Wide Evo – som har kassetter med större bildyta – och Instax mini 41 har den enklaste användningen man kan tänka sig.

Sätt i en kassett med 10 bilder, stäng luckan och tryck på knappen. Då matas det ut ett täckblad som du slänger i återvinningskärlet och sedan är du redo att knäppa bilder.

Framför filmkassetten sitter enkel optik med 60 mm fast brännvidd, utan zoom eller andra inställningar för enkla saker som bländare och fokus.

Den enda inställningen man får är ett makroläge som ger en närbildsgräns på 30 cm. Med parallaxkorrigering i sökaren ska man kunna få samma utsnitt på bilderna som du ser i den optiska sökaren. Det stämmer inte helt, jag märkte att korrigeringen inte alltid prickade 100 % rätt. Men det är hårklyverier.

Det viktigaste för målgruppen för en kamera av den här typen är nämligen att det ska vara enkelt att skriva ut bilderna. Som man sedan kan visa upp för kompisgänget eller ge bort. Enkelt och smidigt. Och på det området levererar Instax mini 41.

Automatisk exponering

Det finns inga möjligheter att ställa in exponeringen och blixten är på hela tiden. Det finns ingen knapp för fokus- eller exponeringskontroll alls, kameran sköter all ljusmätning, exponering och blixtkontroll.

Med andra ord är detta den enklaste kameran man kan tänka sig. Men det hade varit väldigt trevligt att åtminstone kunna styra blixten. För på nära håll upptäcker man snabbt att blixten har en tendens att ge överexponerade bilder. De blir helt enkelt för ljusa. Lösningen är att lägga vänster pekfinger över blixten för att dämpa blixtljuset.

Kameran får ström av två vanliga AA-batterier, som räcker till ungefär 100 bilder.

En knapp

Så fort man har tryckt på utlösaren hör man framdragningen starta och sedan matas det ut ett ark ur kassetten. En och en halv minut senare kan man se hur bilden faktiskt blev, och de som aldrig har använt en instant-kamera förstår inte hur tillfredsställande det är att se en bild sakta framträda framför ögonen. Det är något speciellt med den känslan, att hålla en bild man tagit själv i handen, som inte kan jämföras med att visa den på en skärm.

Det finns en liten selfiespegel bredvid objektivet och eftersom utlösaren sitter på framsidan är det enkelt att ta en bra selfie.

Bildkvalitet: Instax mini 41

Bildkvaliteten är inte den bästa, men det är inte poängen heller. Bilderna blir mer än tillräckligt bra för en instant-kamera och mini 41 tar faktiskt relativt skarpa bilder och prickar mestadels rätt i exponeringen.

I starkt solljus kan bilderna se lite urlakade ut eftersom de blir överexponerade – kalla det en cool filtereffekt om du vill, men på bilder som inte är tagna på alltför långt håll kan man se att skärpan och återgivningen har sina brister. Men bilderna blir mer än tillräckligt bra för att göra det kul att fotografera med Instax mini 41. Och det är ju egentligen hela poängen.

Slutsats

Instax mini 41 är inte gjord för högsta bildkvalitet, eller för att imponera på någon med den tekniska kvaliteten överhuvudtaget. Med en kamera som denna handlar allt om hur roligt det är att fotografera, och mini 41 är en rolig kamera att använda. Den ser dessutom mycket bättre ut än tidigare generationer från Fujifilm och även om det är en ren analog instant-kamera – eller ögonblickskamera – utan app-styrning eller bildöverföring till fotoskrivare – så får man mycket bildglädje för pengarna med Fujifilm Instax mini 41.