Inte bara stor och stark

I mitten av 1970-talet var transistorförstärkaren fortfarande en relativt ung teknik. Mätt i försäljningssiffror hade rörförstärkaren redan tvingats lämna ifrån sig förstaplatsen på 1960-talet. Och transistorkonstruktionerna utlovade kraft och precision. Men de mest fanatiska hifi-entusiasterna var inte övertygade när det gällde ljudet.

Tidiga transistorförstärkare lät ofta hårt och kliniskt – det som audiofiler lite nedsättande kallade för ”transistorljudet”.

Det var den här utmaningen som Harman Kardons ingenjörer tog sig an 1975 med Citation 16. Förstärkaren konstruerades med ett enda tydligt mål: kombinera transistorteknikens kraft med rörförstärkarnas musikalitet. Och det lyckades den i stora drag med.

Citation-serien tillverkades av Harman Kardon under en period av mer än 30 år och omfattade ungefär 30 modeller. Med ”Citation Sound” myntade Harman Kardon ett begrepp synonymt med referenskvalitet bland musikälskare över hela världen. Man kan betrakta det som den tidens highend, där kvaliteten var viktigare än prislappen. De första modellerna i serien var rörförstärkare, men på 1970-talet hade transistorn tagit över.

”På många sätt kan man jämföra kampen mellan transistorer och rör 1975 med dagens kamp mellan klass D och klass AB. Den nya tekniken utlovar hög effekt och rent ljud, medan den gamla utlovar värme och musikalitet.

 

Kampen mot transistorljudet

Det största problemet med tidiga transistorförstärkare var så kallad transient-intermodulationsförvrängning (TIM), ett fenomen som upptäcktes och demonstrerades av den finske elektronikingenjören Matti Otala. TIM-förvrängningen uppstod när förstärkaren inte kunde hänga med de hastiga förändringarna i musiksignalen och en viktig bidragande faktor till det karaktäristiska ”transistorljudet” som många tyckte att man blev trött i öronen av.

Slew rate är ett uttryck för en förstärkares reaktionshastighet, och Citation 16 hade en slew rate på mer än 30 volt per mikrosekund. Detta innebar att den kunde följa även de snabbaste transienterna i musiken.

Arbetet med att bekämpa ”transistorljudet” fortsatte i senare Citation-modeller. Citation 20-förstärkaren från 1980, designad av Matti Otala själv, blev utsedd till världens mest välljudande förstärkare.

Två monoförstärkare i samma låda

Med en uteffekt på 2 x 150 watt i 8 ohm låg Citation 16 i den kraftfullare änden, utan att sätta rekord på något sätt. Men Citation 16 var byggd som en stridsvagn. Med två separata nätdelar var den i princip två monoförstärkare i ett gemensamt kabinett. Stora transformatorer och kondensatorbanker garanterade att förstärkaren inte fick slut på ström, inte ens under krävande belastningar. Och med en vikt på nästan 25 kg var de stora bärhandtagen absolut nödvändiga.

Den distinkta V-formade LED-displayen på framsidan var inte bara utsmyckning, utan visade uteffekten snabbare och mer exakt än traditionella VU-mätare.

Livet med en klassiker

I dag, när klass D-förstärkarna dominerar marknaden och hundratals watt är vardagsmat, kan Harman Kardon Citation 16 verka som en relik från en svunnen tid. Men för de som vet skillnaden mellan kraft och kvalitet är den fortfarande ett bevis på vad som var möjligt att göra när hifi var en livsstil snarare än en konsumtionsvara.

Femtio år efter sin debut är Harman Kardon Citation 16 (och den uppdaterade Citation 16A) fortfarande bland de mest eftertraktade vintage-förstärkarna. Beroende på skick och tur ligger priset för en fungerande förstärkare på runt 10 000 kronor. Och sedan tillkommer förmodligen en satsning på att renovera den gamla elektroniken. Om kondensatorerna i strömförsörjningen är original är det hög tid att byta ut dem.

 

Ett bestående arv

Harman Kardon Citation 16 hade inte den råa effekten hos Crown DC-300 eller McIntoshs blå VU-mätare och distinkta design. Men den hade något annat: en balans mellan teknisk fulländning och musikalitet som få förstärkare har lyckats åstadkomma.

Och när Pink Floyds Money fyller vardagsrummet med det distinkta Citation-ljudet – rent, kraftfullt och musikaliskt – förstår man varför den här förstärkaren fortfarande har sina trogna anhängare. Den bevisade att transistorförstärkare inte behövde låta som transistorförstärkare. De kunde låta som musik.