NyhetGuide till analoga filmkameror

Guide till analoga filmkameror

Att fotografera analogt har blivit enormt populärt. Här är kamerorna vi rekommenderar.
forfatter

De analoga kamerorna har funnits bland oss ​​mycket längre än de digitala, och är därför enklare att få tag i. Du hittar dem webbplatser som säljer begagnad utrustning, i vissa fotobutiker och kanske på vinden eller bortglömda i en byrålåda.

Många av dem är en perfekt utgångspunkt för någon som vill prova på analog fotografering med film, och de flesta av dem är inte särskilt dyra heller.

Men det betyder inte att du bara kan köpa första bästa kameran du hittar. I gamla kameror är fallgroparna många, i värsta fall ger man upp hobbyn man ens har börjat, om utrustningen krånglar.

Att marknaden översvämmas av begagnade kameror är en liten utmaning på flera sätt. Den ena är var man ska handla, den andra vilken kamera man ska välja.

Här ska vi svara på båda dessa frågor.

Allra billigast är att köpa begagnade kameror privat, men då ska man också ha någon form av bekräftelse på att utrustningen är i gott skick. Det allra bästa är förstås att testa kameran först.

Det här vad du bör leta efter

Även om kameran kan se sliten ut, med bleknad och bortskavd lack, kan den fungera fint. Kolla servicehistoriken om kameran har någon sådan. Finns det ett relativt nytt kvitto på senast utförd service så är man säker.

Kontrollera alla funktioner, öppna luckan på baksidan, se att packningarna är intakta och att sökaren inte är igensatt. Kontrollera bländarringen och fokus. Man ska kunna se ljusmätaren fungera när man vrider bländarringen och slutartidshjulet

Prova filmmatningen, helst med film om det går, och tillbakaspolningen. Kontrollera att räkneverket rör sig när du matar fram filmen. Öppna luckan (utan film), ställ kameran på B och kontrollera att slutaren (gardin eller lameller) förblir helt öppen när utlösaren trycks ned.

Om kameran har motormatning, antingen inbyggd eller med en separat motor, kontrollerar du att allt går smidigt när du håller ned avtryckaren och tar bildserier.

Här är kamerorna vi rekommenderar

Men innan du kommer så långt måste du hitta en lämplig kamera. Vi hoppar medvetet över enkla kompaktkameror och koncentrerar oss enbart på systemkameror som spegelreflexer med manuell fokus. Med ett par undantag.

Det finns naturligtvis kompaktkameror med fastmonterade objektiv som kan ge lika bra bilder som en spegelreflex. Minoltas Hi-Matic-serie från slutet av 70-talet och 80-talet, Olympus XA (svår att hitta) och succén Olympus Mju (och Mju:II), för att bara nämna några. Men för enkelhets går vi bara igenom systemkamerorna den här gången.

Budgetklassen

Om du har några hundralappar över eller kan tänja på budgeten liten bit in på den fyrsiffriga nivån så finns det många kameror att välja mellan. Några av dem som både är lätta att hitta begagnade och samtidigt väldigt bra kameror, är bland annat Minolta XG-1, Canon AE-1, Pentax ME, Olympus OM-10 – och Nikon EM, på bilden nedan.

Nikon EM är en enkel men billig och bra kamera att börja med.

Nikon-kameran och de övriga är superenkla att använda. Sikta, fokusera och ställ in önskat bländarvärde, knäpp! Perfekt för nybörjaren. Det fina med Nikon EM är att den kan använda det enorma utbudet av Nikon-objektiv med manuell fokus, inte bara de Series E-objektiv som gjordes speciellt till kameran.

Fun fact:
Nikon EM designades av Giugiaro i Italien, som också har designat ett antal sportbilar.

Samma kamera i flera versioner:
Minolta XG-1 finns i flera versioner, men XG-1 är den europeiska och lättast att hitta. En senare upplaga som hette XG-M såldes också under en period. Canon AE-1 introducerades senare som AE-1 Program och hade helautomatik, utöver bländarautomatik. Pentax ME Super är en version med manuell exponeringskontroll.

 

Premiumklassen

Två saker kännetecknar de lite dyrare kamerorna från 70-, 80- och 90-talen: fler funktioner och större möjligheter. Bland annat tillbehör som motormatning. Det är samma märken som upprepar sig i den här klassen. Priserna börjar på låga fyrsiffriga och går upp till ett par tusenlappar för ett exemplar i mycket bra skick.

 

Minolta X700 utsågs till årets kamera 1981, bland annat tack vare MPS-programautomatiken.

För att ta dem i samma ordning som ovan: Minolta X-700 med helautomatik och manuell kontroll blev årets kamera 1981. Det finns tillbehör som motormatning, blixtar och bakstycken som gjordes speciellt till X-700. Canon AE-1 Program, som också nämns ovan, är ett annat bra alternativ. Detsamma gäller Pentax ME Super, Olympus OM-2 och Nikon FE och FM.

Den senare är en helt manuell kamera med elektronisk ljusmätare, byggd som en stridsvagn, och med en mekanisk slutare som fungerar även om batteriet är dött.

Fun fact:
Olympus första spegelreflex hette M-1, men Leica, som tillverkade kameror med M-namn (M3, M3 etc), protesterade, så Olympus bytte till OM-1. OM-beteckningen används även i dag.

 

Nikon FM, FM2 och FM3/T är några av Nikons mest legendariska kameror. Helt mekaniska och byggda som en stridsvagn.

Samma kamera i flera versioner:
Minolta X-700 släpptes i en version utan programautomatik hette X-500. Pentax ME F var en version som kunde ha autofokus med en speciell AF 35–70 mm f2,8-zoom. Olympus OM-2SP var en modifierad OM-2 (N) med punktmätning vid manuell exponering, programautomatik och slutaren från OM-4, med 1/2000 s som kortaste slutartid.

 

Olympus OM-2 finns i svart och silver samt i en version med programautomatik som heter OM-2 Spot Program

Highend-klassen

Bara så det är sagt, det är inte särskilt troligt att du kommer att få bättre bildkvalitet med en dyrare kamera. Men de kan upplevas som mer tillfredsställande att fotografera med, och några av dem har lite fler funktioner som somliga kommer att uppskatta, medan andra inte behöver alls. I den här klassen får man räkna med att det kostar allt från 2 000 till 10 000 kronor eller ännu mer, beroende på märke, modell och skick. Några av de bästa kamerorna i denna klass är de här:

Canon A-1 och F-1n är två väldigt olika kameror. Den första är en avancerad kamera med programautomatik och flera funktioner, den senare är Canons professionella kamera som är ännu mer robust byggd och har slutarautomatik.

Canon F-1n, Canons svar på Nikon F2 och F3.

Nikon FA och FA2 är Nikons närmaste konkurrenter till A-1, med programautomatik, och var Nikons i särklass mest avancerade kameror i mitten av 80-talet. Nikon F3 och F3 hp var Nikons proffsmodell i den här klassen, nästan utan någon automatik utom slutarautomatik. Och som alla professionella Nikon-modeller är den byggd för att hålla ett tag.

Det finns inte så många alternativ i den här klassen från andra tillverkare, men Leicas R-serie och Contax RTS III, Contax S2 och Pentax LX finns alla på begagnatmarknaden. Leica brukar dock kosta mycket mer än Nikon.

Fun fact:
Canon gjorde F-1n High Speed ​​för ett urval av sportfotografer till de Olympiska Spelen i Los Angeles 1984. På den tiden var det den snabbaste spegelreflexen, med 14 bilder/s i maxhastighet. Ganska så imponerande för en analog, mekanisk kamera.

Samma kamera i flera versioner:
Nikons proffskameror kom så småningom i många versioner, bland annat byggdes 19 kameror åt NASA med 250 bilders bakstycke. Några av dem svävar fortfarande i omloppsbana runt jorden.

Leica R5, R4 og R4s og R-E, är enkla att hitta och inte så dyre. Men R-objektiven kan kosta en slant.

De bästa objektiven att börja med

Eftersom vi pratar om kameror med 35 mm-filmformat blir det ingen beskärning när man sätter på ett objektiv. 50 mm är 50 mm på en analog spegelreflexkamera.

50 mm-optik är också enklast att hitta. Alla kameratillverkare har ett kompakt 50 mm med ljusstyrka i intervallet f1,2 till f2,8. Det vanligaste är 50 mm f1,8 (1,7 om det är en Minolta Rokkor) eller f2,0.

Contax G1, faktiskt med autofokus, och kanske det bästa 45mm-objektivet någonsin.

Detta är också det mest användbara objektivet som kostar lite och täcker ett brett användningsområde. Den vanligaste brännvidden vid vidvinkel brukade vara 28 mm, men det finns objektiv i många varianter. 35 mm, 135 mm, 200 mm är också lätta att hitta från de flesta kameratillverkare, och det finns 35–70 mm-zoomar, 70–200 mm och kraftfullare teleobjektiv.

Tredjepartstillverkare som Vivitar, Soligor, Tokina och Tamron är också värda att överväga. De kostar ofta lite pengar och zoomobjektiven är ofta väldigt billiga eftersom de flesta har måttlig ljusstyrka och kvalitet.

Ett bra startkit kan bestå av ett kamerahus, ett 28 mm f2,8-objektiv, ett 50 mm f1,8 samt ett kort tele som ett 135 mm. Men som sagt är 50 mm ett bra ställe att börja på.

Beskrivning av alla knapparna p[ en Nikon FA.
mir.com.my

Läs alla artiklar i 1 månad för 49 kr

Få tillgång till alla plus-artiklar samt hela testarkivet.
Ingen bindningstid
Vill du beställa tidningen? Klicka här Redan prenumerant?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

 

forfatter

Lasse Svendsen

Chefredaktör. Lasse har jobbat på Ljud & Bild sedan 1999. Han har också skrivit om fotografi i tidningen Fotografi och om hifi i tidningen Audio Video samt har jobbat som biljournalist på tidningen Drive. Allt började 1980 med en Garrard-skivspelare, en Tandberg-förstärkare och ett par Jamo-högtalare. Han har också lång erfarenhet av hifi-industrin och skriver i dag mycket om hifi, foto, datorer och ljud men även om bilar.