Hifi-skolan, del 9 – Hemmabion

Du har precis spenderat en halv förmögenhet på en platt-TV som är så stor att den borde ha ett eget postnummer. Bilden är bländande och du kan räkna porerna i ansiktet på nyhetsuppläsaren. Men ljudet påminner om en transistorradio i en skokartong.

Det är inte dig det är fel på. Det är ren och skär fysik. Inuti en TV, som nu för tiden bara är ett par centimeter tjock, finns det helt enkelt ingen plats för högtalarelement som kan flytta några nämnvärda mängder luft. Resultatet är ett ljud i stark kontrast till den visuella prakten. Hjälp behövs.

Soundbarhögtalaren

Den enklaste, mest inredningsvänliga och i många fall billigaste lösningen är att skaffa en soundbar. En avlång högtalare som placeras diskret under TV:n, kopplas in med en enkel HDMI-kabel, och voilà: Ljudet är redan som av en helt annan värld. Detta är den snabba, enkla och inredningsvänliga vägen till ett markant bättre ljud.

Men en soundbar är inte alltid en soundbar. I den billiga änden av skalan hittar vi enkla stereolösningar, som främst ger en bredare och fylligare återgivning än TV:ns inbyggda ljud. Men inte mer än så.

Om man klättrar uppåt i kvalitet (och pris) öppnar sig en värld av möjligheter. Många soundbarhögtalare är i dag paketlösningar som har en separat, trådlös subwoofer som tar hand om de djupaste bastonerna som en tunn soundbar omöjligen kan återge. Bara detta lyfter upplevelsen från att helt enkelt vara ”bättre TV-ljud” till något som börjar likna biokänsla.

De mest ambitiösa soundbarhögtalarna försöker efterlikna de stora surroundanläggningarna. De kan ha en hel arsenal av inbyggda högtalarelement som pekar åt olika håll för att skapa en illusion av surroundljud. En del har till och med uppåtriktade högtalare som genom att studsa ljudet mot taket kan simulera de höjdkanaler som kännetecknar Dolby Atmos och andra moderna 3D-ljudformat. Alltihop drivs av separata förstärkare till varje element och med digitalt trolleri för att ge en illusion av rumsligt ljud.

I de mest ambitiösa ljudsystemen kan soundbarhögtalaren byggas ut med trådlösa bakhögtalare som hoppar över illusionen och i stället levererar tvättäkta omslutande surroundljud. Resultatet kan bli förvånansvärt övertygande. Utan att man behöver trassla in hela vardagsrummet med kablar.

Surroundförstärkaren

Om du vill ha den fullständiga, kompromisslösa biokänslan går det dock inte att undvika en surroundförstärkare. Eller surroundreceiver, som är samma sak fast med inbyggd radio. Den är hjärtat och hjärnan i en riktig hemmabioanläggning. Det är till förstärkaren som alla dina ljudkällor – spelkonsol, Blu-ray-spelare och streamingbox – kopplas och det är den som avkodar de komplexa, digitala ljudspåren och distribuerar ljudet till de olika högtalarna i rummet.

Hur många watt?

Till skillnad från en stereoanläggning måste en surroundförstärkare driva många högtalare på samma gång. Även om effektsiffrorna ser imponerande ut på papperet (till exempel ”7 x 120 watt”) är det viktigt att komma ihåg att strömförsörjningen är en delad resurs. Ju fler kanaler som används samtidigt i en intensiv actionscen, desto hårdare pressas den.

Och tillverkare av surroundförstärkare brukar ofta ha en mer elastisk verklighetsuppfattning när det gäller effekt. Det innebär att effekten ofta specificeras med bara en kanal driven, vid en lägre högtalarimpedans och med mer förvrängning än vad tillverkarna skulle använda för traditionella hifi-förstärkare. Det ger en snyggare siffra – på papperet. Men inte mer effekt i högtalarna.

En bra tumregel är att sikta på en förstärkare eller receiver som kan lämna minst 80–100 reella watt per kanal, mätt med två kanaler i drift. Det ser till att det finns kraftresurser och dynamik även när det går hett till i filmen. Den här lite ärligare effektmätningen brukar finnas lite längre ner i listan över specifikationer.

För de mer krävande entusiasterna har många bättre förstärkare Pre Out-utgångar. De gör det möjligt att koppla in en separat, och ofta starkare, effektförstärkare. En populär uppgradering är att använda en potent stereoförstärkare för att driva de krävande fronthögtalarna, medan surroundförstärkaren tar hand om center- och surroundkanalerna. Det ger både bättre ljudkvalitet med musik och mer kraftresurser för filmer.

Det gör det också möjligt för stereoanläggningen – som har en rejäl förstärkare och stora högtalare – att samexistera med hemmabioanläggningen och ta hand om frontkanalerna när man tittar på film.

Från kanaler till ljudobjekt

Surroundljud handlar naturligtvis om att vara omgiven av ljud. Men det finns många standarder och system: 5.1, 7.1, 9.2.2, Dolby Atmos, DTS:X. Låt oss avmystifiera de viktigaste av dem.

5.1 och 7.1 – Det klassiska surroundljudet: De här är de så kallade kanalbaserade formaten. Ett 5.1-system består av fem kanaler och en subwooferkanal (.1): tre fram (vänster, center, höger) och två bak (surround vänster, surround höger).

Ett 7.1-system utökar detta med två extra kanaler, ofta placerade som bakre surround och de vanliga bakkanalerna placerade ungefär i linje med lyssningsplatsen. Det ska ge en ännu mer flytande och omslutande känsla, där man placeras mitt i en platt, horisontell cirkel av ljud.

Dolby Atmos & DTS:X

De här är de nyare, så kallade objektbaserade formaten för tredimensionellt ljud. Till skillnad från de gamla surroundformaten är ljudet inte längre låst till en specifik kanal.

I stället kan en ljuddesigner placera ett ljud som ett fritt objekt i ett tredimensionellt rum. Förstärkaren räknar sedan ut i realtid hur den bäst återger objektets plats med hjälp av de högtalare som finns till förfogande.

Kärnan i dessa format är tillägget av höjdkanaler. Detta anges av den sista siffran i ljudstandarden. Ett 7.1.2-system har alltså två höjdkanaler. Genom att montera högtalare i taket – eller använda speciella Atmos-högtalare som studsar ljudet mot taket – kan ljudet placeras rakt ovanför lyssnaren. En helikopter i en actionfilm låter inte längre bara som om den flyger förbi – den flyger faktiskt ovanför huvudet.

TV eller filmduk?

En hemmabio är ingenting utan en bild som matchar det fantastiska ljudet. Det klassiska valet står mellan en TV och en projektor.

TV:n

För de flesta är en stor TV det självklara valet. En gång i tiden var 55 tum stort men i dag har normen blivit 65 och 77 tum i många vardagsrum. TV:ns stora fördel är dess ljusstyrka och kontrast, som gör att den passar i ett vanligt, väl upplyst vardagsrum.

Projektorn

Om bioupplevelsen ska vara 100 procent autentisk klarar man sig inte utan en projektor. Då pratar vi om bildstorlekar på 100 eller 120 tum eller ännu större. Den stora bilden skapar en inlevelse som ingen TV kan matcha. Åtminstone inte en TV i en överkomlig storlek! Den traditionella projektorn monteras vanligtvis i taket och kräver ett mörklagt rum. På så sätt går hemmabio från att vara ett TV-rum till en riktig biosalong. Nästa steg är riktiga biostolar – och en foajé med popcornmaskin och filmaffischer.

Film på nära håll

En nyare och populär kategori är UST-projektorer (Ultra-Short-Throw). De ställs på en bänk alldeles intill framväggen men kan ändå projicera en jättestor bild. Då slipper man krånglet med långa kabeldragningar och projektorn blir ett inredningsvänligt alternativ till en TV i ett vanligt vardagsrum.

Högtalare i alla hörn och vrår

Nu när vi har koll på bilden och ljudformaten ska vi installera alltihop. Och då måste vi lugna ner oss och inse att en helt optimal uppställning sällan är möjlig i praktiken. Råden nedan är snarare riktlinjer.

I verkligheten är ju ett sju kvadratmeter stort rum i en lägenhet helt annorlunda än ett stort hörnvardagsrum i en 70-talsvilla. Kompromisser går inte att undvika. Detta gäller även i förhållande till omgivningen. Om du bor i ett flerfamiljshus har grannarna förmodligen sin egen uppfattning om hur stor subwoofer du egentligen behöver.

Med det sagt finns det ett par grundläggande regler som gäller oavsett rummets storlek. Både typen av högtalare och deras placering är avgörande för resultatet.

• Fronthögtalare (höger och vänster): Anläggningens viktigaste högtalare. De definierar den övergripande ljudkvaliteten och återger ljudspåret i filmen. Du bör investera den största delen av högtalarbudgeten här. Fronthögtalarna ska matcha centerhögtalarens klangkaraktär – helst bör de vara från samma tillverkare och serie.
• Centerhögtalaren är kung över dialogen. 90 procent av alla röster kommer härifrån, så tydlighet är helt avgörande. En bra centerhögtalare är ofta en liggande konstruktion med två bas-/mellanregisterelement runt en diskant för att kunna hantera det dynamiska och krävande dialogspåret. Centerhögtalaren behöver inte vara enorm, eftersom den inte ska återge den tyngsta basen (den uppgiften kan du överlåta åt subwoofern och fronthögtalarna). Men snåla inte med kvaliteten!
• Surround- och höjdhögtalare är avgörande för den omslutande effekten. De behöver inte kunna återge samma djupa bas som fronthögtalarna, eftersom de främst återger stämningsljud och riktningsbestämda effekter. Mindre, diskreta vägghögtalare eller stativhögtalare är ofta ett lysande val.

Subwoofern är arbetshästen

Och så har vi subwoofern, som i hemmabion inte bara är en kul grej för basälskande män, den är helt nödvändig. Det är den som återger den dedikerade LFE-kanalen (Low-Frequency Effects), där explosioner, jordbävningar och stampande T-Rexar gömmer sig.

En subwoofers huvudsakliga uppgift är att återge de djupaste tonerna rent och djupt. Den ska kunna sätta luften i vardagsrummet i rörelse och skapa den fysiska känslan som skiljer film från vanlig TV. En bra subwoofer når ner till det subsoniska området (under 20 Hz), där ljudet inte längre hörs utan känns i hela kroppen.

Storleken spelar visst roll

För att spela djup bas måste stora mängder luft flyttas. Det kräver antingen ett högtalarelement en mycket stor membranyta (till exempel 12 eller 15 tum) eller ett mindre element med extremt lång slaglängd som drivs av en kraftfull inbyggd förstärkare. Djup och kraftfull bas kräver antingen mycket kabinettvolym eller våldsam effekt. Helst både och.

Placering, placering, placering

Även om det är svårt att avgöra varifrån djupa bastoner kommer så är placeringen avgörande. Vardagsrummets akustik skapar stående vågor, vilket innebär att basen blir överväldigande på en del ställen och helt frånvarande på andra.

Ett bra knep är ”subwoofer crawl”: Ställ subwoofern i soffan och kryp sedan runt på golvet. Där basen låter jämnast och mest precis är det bästa stället att placera den. Men den bästa lösningen är ofta inte en, utan två (eller fler) subwoofers. Syftet är inte dubbelt så mycket bas, utan bättre bas. Två subwoofers placerade på strategiska ställen kan jämna ut stående vågor i rummet och ge en betydligt mer enhetlig basåtergivning i hela lyssningsområdet.

Rummet och rumskorrektion

Den viktigaste, och mest förbisedda, komponenten i alla ljudsystem är själva rummet. Som vi lärde oss i femte delen av Hifi-skolan har rummets akustik en enorm inverkan på ljudet. Hårda, kala ytor skapar ekon och en hård klang, medan stående vågor kan skapa enorma variationer i basåtergivningen. Det första steget är alltid enkel akustisk behandling. En tjock matta på golvet, gardiner för fönstren och en bokhylla full med böcker kan göra underverk.

När grunderna är på plats – men först då – kan vi använda teknik för att ta hand om resten: rumskorrektion. Det är praktiskt taget omöjligt att hitta en riktig surroundförstärkare utan rumskorrektion. Och den ska användas.

Med hjälp av en medföljande mätmikrofon kan förstärkaren analysera akustiken i rummet. Systemet mäter inte bara frekvensgången för varje högtalare utan även deras avstånd till lyssningsplatsen samt deras relativa ljudstyrka. Sedan justeras den digitala fördröjningen, nivån och EQ:n för varje enskild kanal så att resultatet blir en sammanhängande och välbalanserad ljudbild.

Tänk på det som en avancerad fintrimning som optimerar anläggningen efter just ditt rum – men kom ihåg att den inte kan trolla. Rumskorrektion är särskilt effektiv för att tämja de dånande stående vågorna i basregistret. Djupa utsläckningar (dippar i frekvenskurvan) på grund av utfasning är däremot i stort sett omöjliga att reparera. Och rumskorrektion kan inte ta bort en lång efterklang i ett odämpat rum som ekar som en katedral.

Är det värt krånglet?

Därmed har vi kommit till slutet för denna del av Hifi-skolan. Att få ordentligt ljud i hemmabion kan kosta lika mycket som TV:n som den är uppbyggd kring. Men det är otvetydigt värt besväret. Att gå från TV:ns inbyggda och burkiga ljud till ett välkalibrerat surroundsystem är en uppenbarelse. Det är en uppgradering som förvandlar passivt filmtittande till aktiva, uppslukande upplevelser. Och en investering som förvandlar en grå och regnig tisdagskväll till ett biobesök – fast med bättre platser och billigare popcorn.

Mycket nöje.