Recension: We Were Liars, säsong 1

Hittills har 2025 varit ett bra år för alla fans av serier som har det uppfuckade livet de ultrarika lever som tema.

Först ut var den dystra The Perfect Couple, där Nicole Kidman och Liev Schreiber gav oss en glansig kiosklitteraturinblick i det verklighetsfrämmande rikemanslivet bland eliten i Nantucket.

Tidigare i sommar kom den utmärkta Reservatet, där serieskaparen Ingeborg Topsøe tog en titt på den danska överklassen och deras tvivelaktiga förhållande till sina au pairer.

Nu är filmatiseringen av E. Lockharts succéroman We Were Liars (2014) här. Och i ett tekniskt fulländat serieformat gör vi en djupdykning in i de inre gemaken hos dynasti-familjen Sinclair – och dess grumliga förflutna.

 

Familjeöverhuvudet är den självutnämnde patriarken och mediemogulen Harris Sinclair (David Morse, Den gröna milen).

Varje sommar håller han hov för sina tre bortskämda döttrar och deras barn. I främsta ledet möter vi syskonen Cadence (Emily A. Lind), Mirren (Esther McGregor) och den vilde Johnny (Joseph Zada). Alla är Harris barnbarn och av dem är Cadence den förstfödda. Den fjärde i det sammansvetsade ”Liars”-gänget är outsidern Gat (Shubham Maheshwari).

Vi möter gänget som 16-åringar när de njuter av sin 16:e bekymmerslösa sommar i morföräldrarnas strandpalats i poshe Martha’s Vineyard. Men den idylliska sommaren slutar dramatiskt när Cadence råkar ut för en olycka(?). Halvnaken, misshandlad och med brännskador hittas hon nästan drunknad på stranden – och Cadence har en fullständig blackout och minns inte alls vad som har hänt.

Visst kan det problematiseras i att det är lätt att håna och kritisera ett liv långt från verkligheten, där man förfogar över alla pengar i hela världen och växer upp privilegierad och helt utan begränsningar – men stereotypt och karikerat eller inte, en sådan värld kan bli riktigt bra underhållning. Se till exempel på Succession.

Serieskaparna Carina A. MacKenzie och Julie Plec har varit trogna romanen och lyckas balansera drama, lekfull humor och dold spänning. De excentriska familjemedlemmarnas hemligheter, begär och mänskliga svagheter avslöjas lager för lager – tills de (flesta) står nakna kvar.

Harris och hans tjusiga fru Tipper har uppfostrat tre döttrar som alla i stor utsträckning lever rent ekonomiskt på Pappas nåder.

Penny (Caitlin FitzGerald, Masters of Sex) lider av duktiga-flickan-syndromet och är bara upptagen med att upprätthålla en perfekt fasad. Tyvärr har hennes äktenskap havererat, vilket inte ses med blida ögon av patriarken. Bess (Candice King) har ett till synes lyckligt äktenskap, men hennes man är egentligen en bedragare inom finansvärlden – och ”dålig karaktär” är inte något som accepteras av The Sinclairs. Hon söker tröst hos Salty-Dan som jobbar i hamnen.

Carrie (Mamie Gummer) är däremot lite av familjens svarta får. Hon är före detta narkoman och efter många år på rehab träffade hon indiern(!) Ed (Rahul Kohli) med barnet Gat i släptåg. När Ed efter många års samboende ber Harris om hans dotters hand, får han ett ganska kallt bemötande.

Utåt framstår hela den ”kungliga” familjen som perfekt – och skulle det uppstå eventuella problem, så vet man hur man ska hantera dem och sopa dem under mattan. Man träffas regelbundet till överdådiga fester, allt från fars dag och påsk till ”Den stora citronjakten”. Alltid står den uppenbara självdyrkan av den enastående familjen i centrum.

Det är årliga fotosessioner, intervjuer med pressen och en rad oskrivna regler som man förväntar sig att en Sinclair ska känna till och leva efter. Den som har svårast för denna strikta regim är en allt vuxnare och mer självständig Cadence. Sedan sommaren de var 8 år har fyrklövern hängt ihop, efter ”händelsen”, som ingen vill nämna, får vi ständiga hopp mellan ”Sommar 16” och ”Sommar 18”. Vad var det egentligen som hände med Cadence och hur gick det till?

När Cadence frågar familjen vad som hände sommaren hon fyllde 16 möts hon av undvikande blickar och öronbedövande tystnad. Hon bestämmer sig för att lösa mysteriet – men är sanningen något som familjen kan leva med?

We Were Liars har blivit en läcker, fascinerande, välspelad och lekfull thriller. Den unga fyrklövern levererar starka rolltolkningar av det brokiga gänget och de cyniska systrarna gnistrar (med FitzGerald i främsta ledet) av sarkasm och oförskönade intriger. På toppen av pyramiden sitter den oantastlige patriarken som utåt framstår som världens snällaste morfar – men Morse visar att han har ett betydligt bredare modus operandi.

Manuset är elegant och lite fräckt när det ständigt leker med referenser till en sagovärlds förtrollande vackra och lyckliga kungarike, under tiden som fasaden spricker och all smuts sipprar ut.

Tyvärr blir handlingen ibland lite för sensationsartad och har enkla stereotyper, och den storslagna finalen blir ett litet antiklimax. Inte för att avslöjandet inte är tillräckligt finurligt och chockerande, utan för att vägen till målet inte riktigt backar upp resultatet. Det finns också ett antal sidohistorier som lämnas hängande i luften.

Serien är en fin kombination av lättsmält sommarflört ackompanjerad av en rejäl dos mystik och spänning. Allt toppas av enastående skådespelare och ett tekniskt utförande av högsta klass. 4 starka stjärnor.

Hela säsongen finns nu på Prime Video.