Recension: The Gilded Age, säsong 1

En av de mest populära (och kritikerrosade) TV-serierna i den linjära tidsåldern var kostymdramat Downton Abbey, som sändes 2010–2015. Serien handlade om den brittiska aristokratin i Yorkshire på 1910-talet, den historiska förkrigstiden och förhållandet till tjänstefolket.

Nu har HBO Max inlett ett samarbete med samma serieskapare, Julian Fellowes, och producerat ett nytt historiskt kostymdrama. Den här gången i USA, och aristokratins uppgång och fall i 1880-talets New York – under den så kallade ”Gilded age”.

 

Nyrika vs. gamla pengar

Perioden efter amerikanska inbördeskriget präglades av stora ekonomiska framsteg. Den industriella utvecklingen tog fart rejält, elektrifieringen pågick, landet expanderade västerut och stora förmögenheter skapades, inte minst inom transportsektorn.

Landets finansiella centrum var då (som nu) New York – där kolliderade den gamla eliten (som hade sina amerikanska rötter ända tillbaka till Mayflower) på allvar med de lite vulgära nyrika. I hjärtat av The Gilded Age finns just denna konflikt.

Nyrike George Russell (Morgan Spector, Homeland) har etablerat sig som järnvägbaron. På övre Manhattan bygger han en episk herrgård (populärt kallad ”Lilla Versailles”) och tar med sig sin överambitiösa fru Bertha (Carrie Coon, The Leftovers) och två barn till metropolen.

Men deras väg in i det etablerade societetslivet visar sig bli lång och besvärlig. Gamla pengar tål uppenbarligen inte lukten av nya pengar.

Gamla pengar – och fördomar

En av familjerna som verkligen kan pryda sig med ”gamla pengar” och ett imponerande släktträd är systrarna Agnes van Rhijn (Christine Baranski) och Ada Brook (Cynthia Nixon, Just Like That…).

Den intorkade, ärkekonservativa änkan och hennes kuvade och naiva lillasyster tar till sig sin brorsdotter Marian (Louisa Jacobsen) efter att deras brors död har lämnat henne utan pengar och någonstans att bo. Med i flytten är Peggy (Denée Benton), en svart författare in spe som söker lyckan i The Big Apple och som får ett tillfälligt (?) jobb som Agnes sekreterare.

Allt handlar om att ha rätt kontakter och att nätverka och använda sig av sin inkluderande grupp. Och alla försöker ställa sig in hos ”översteprästinnan”, Fru Astor.

Men om man inte har ett långt och imponerande släktträd så blir man tvungen att köpa sig in till societetseliten, antingen genom generösa donationer till välgörenhet eller affärsförbindelser.

Russell är dock en hänsynslös, rå kapitalist som inte tvekar att förlora pengar bara för att statuera exempel. De etablerade gör sitt yttersta för att hålla honom på avstånd, samt sätta käppar i hjulen och sabotera hans affärsplaner – men det är först när de förnedrar hans fru som han tänder på alla cylindrar.

Spel och koketteri

Värdigt ett klassiskt kostymdrama genomsyras serien naturligtvis av smutsiga spel, koketteri, baktaleri och öppen maktkamp.

Har man väl gjort ett misstag så är man stämplad för livet, något societetskvinnan Chamberlain (Jeanne Tripplehorn) märker när hon får den ena kalla handen, och en avmätt blick, efter den andra.

Societetsbarnen (läs: döttrarna) ska göras redo för äktenskap och får absolut inte gifta sig ”nedåt” i hierarkin! Och om en stackars ”fel” friare kommer i vägen så är det inget som inte pappas svällande checkhäfte kan fixa.

Sett med dagens ögon kan dra på smilbanden över hur ärkekonservativt och flagrant navelskådande de Höga Herrarna (och Damerna) betedde sig. Våldsamt långt från sanningen är det förmodligen inte, men i dramaturgins anda har Fellowes & Co nog skruvat upp konfliktnivån och enfaldigheten en smula.

Långtråkigt och konservativt

Ett kostymdrama är till sin natur konservativt, i den andemeningen avviker The Gilded Age definitivt inte från sina grundprinciper, den kommer inte heller att göra fansen av genren besvikna. Men nydanande – och direkt spännande – är den tyvärr inte. Det borde absolut ha tagits ett par vändor till i klipprummet.

Konflikterna är relativt förutsägbara, koketteriet är på exakt den nivån vi förväntar oss och kostymerna och kulisserna är vulgärt storslagna.

Till skillnad från fyrverkeriet Bridgerton är The Gilded Age inte ”färgblind”. Även om rasklyftan officiellt har avskaffats, och vi befinner oss i de liberala nordstaterna, är förtrycket av den svarta befolkningen ständigt närvarande. Vilket leder till flera pinsamma/fula scener, och avslöjar hur långt liberalismen egentligen sträcker sig bland de vita överherrarna.

Mest fascinerande är den spännande historiska miljön, samt frågan om nykomlingen i staden, unga Marian, har förmågan, modet och intresset att bryta invanda mönster och förstoppade levnadsregler.

Ny tittarsuccé

Skådespelarna gör överlag bra roller, med en respektlös Morgan Spector och en klädsamt kokett Louisa Jacobsen i en klass för sig. Vi hade kunnat tänka oss en mer bångstyrig skådespelare i rollen som Agnes. De två systrarna blir lite för mycket parodi à la herrarna på balkongen i Mupparna – ganska kul, men ack så ytliga.

The Gilded Age är en serie som har alla de rätta ingredienserna för att dra stor publik, men locka några nya tittare till kostymdrama-genren klarar den nog inte, den är för konservativ och aningen långdragen. 4 svaga stjärnor.

Å andra sidan, om man tittar på framgångarna som Downton Abbey hade, varför ändra på ett vinnande recept?

Recensionen är baserad på de första 5 (av 10) avsnitten. Säsongspremiären är på HBO Max den 25 januari.