Recension: The Bear, säsong 1

Det har gått knappt tre år sedan Disney+ lanserades i USA och lite mer än två år sedan streamingtjänsten kom till Norden. Med sina 222 miljoner prenumeranter globalt passerade Disneys streamingnätverk nyligen Netflix som världens största.

Under den korta tid som har gått sedan premiären har Musse Pigg & Co med eftertryck konstaterat att tjänsten inte bara är ett streamingalternativ för barn och barnfamiljer. Med den nya serien The Bear levererar de ännu en serie av högsta kvalitet för en vuxen publik.

Vi får följa med till det smått dystra sandwich-haket The Original Beef of Chicagoland, i ett av Chicagos klart mer slitna områden. Här drev under många år den skicklige kocken och ”kreativa” bokföraren Michael (Jon Bernthal) den mytomspunna streetfood-restaurangen som sägs servera bäst – och mest ”greasy” – sandwichar i USA.

Om restaurangen inte redan hade tillräckligt med ekonomiska problem så eskalerar krisen till oanade höjder när Michael bestämmer sig för att rikta en pistol mot tinningen – och trycka av. Det innebär att scenen är satt för den förlorade sonens återkomst.

Helt oförhappandes hamnar plötsligt ”arvet” och familjeplikten att driva vidare livsverket hos hans ovetande bror, Carmy (Jeremy Allen White). Men Carmy kommer från en helt annan matlagningsskola än den mer ostädade brodern. Han har gått i lära på de finaste franska gourmetrestaurangerna i New York och jobbade till och med på Noma i Köpenhamn. Skummad hummersoppa, foie gras och fermenterade grönsaker rimmar illa hos det fasta klientelet, och personalen, på The Beef.

I skuggorna lurar den rike farbrorn Jimmy (Oliver Platt), som mer än gärna vill ta över verksamheten – en man som Michael har satt sig i bottenlös skuld till.

Att Michaels bästa vän, den piller-smaskande Richie (Ebon Moss-Bachrach), är mer konservativ än påven underlättar inte heller. Ingenting får ändras och/eller förnyas är hans livsmantra. Och om man måste deala lite knark för att lösa ett ekonomiskt problem, så whatever.

Richies sätt att driva en restaurang krockar fundamentalt med Carmys lednings- och matfilosofi. När Carmy sedan hittar en allierad i den ambitiöse nykomlingen Sydney (Ayo Edebiri) exploderar saker, bokstavligen, i det lilla och klaustrofobiskt hektiska köket!

Serien har en autentisk, rustik känsla och påminner emellanåt om en hetsig dokumentär. Dynamiken mellan det brokiga gänget anställda och Carmy och Richie, är påtaglig. Som alla som någon gång har jobbat på ett företag vet stöter nya tankar och idéer på motstånd från inrotade personer – vilket The Bear får fram på ett exemplariskt sätt, utan tillgjordheter eller konstlade grepp.

Och man blir riktigt hungrig av att titta på The Bear. Väldoftande bräserad oxbringa, greasy smörgåsar (med alla tillbehör) och läckra syrliga desserter får det att vattnas om munnen på oss.

Jeremy A. White är ett riktigt fynd som den desillusionerade, försmådde och ibland djupt förtvivlade Carmen Berzatto. Att ingen stor regissörer har anlitat honom tidigare är helt obegripligt, framför allt som han i nästan tio år har övertygat i rollen som Lip Gallagher i komedidramat Shameless. Han har en unik närvaro som får fram alla små nyanser i Carmys komplexa personlighet och konfliktfyllda liv. Monologen han håller på ett möte för missbrukare är på egen hand värd en Emmy!

Inte nog med att Carmy måste hantera ett svårt motstånd mot nytänkande och, ytterst välbehövlig, innovation på arbetsplatsen. Familjen går inte precis ihop – och begreppet fritid och avkoppling är ord som inte har någon plats i Carmys sinne. Ovanpå alltihop kämpar han för att komma över broderns plötsliga bortgång och brist på umgänge åren innan han tog sitt liv. Skuldkänslorna håller på att förtära honom.

Hans ”partner in crime”, den aspirerande souskocken Sydney, ackompanjerar Carmys i det stormiga liv och blir en sorts stabil klippa för honom. Edebiri (som egentligen är standup-komiker) briljerar som rookien som inte låter sig bindas. I henne får han också det välbehövliga erkännande han instinktivt söker.

Christopher Storer har skrivit ett otroligt genuint och finkänsligt manus där vi kommer nära inpå, och ibland in under skinnet på, verkliga människors ofta komplicerade liv. Människor med väldigt olika synsätt och förväntningar på livet och vardagen, som betraktar världen ur sin synvinkel. Det psykologiska ”spelet” mellan gänget är fascinerande och medryckande, och fungerar som röd tråd som binder ihop det känsliga narrativet.

De halvtimmeslånga avsnitten passar formatet och den delvis intensiva berättarstilen. Den hektiska stämningen i köket eldas på av en häftigt rock-musikspår och omfattande användning av korsklippning och närbilder – av både människor och mat. Effektivt och slående.

The Bear har blivit en riktig feelgood-serie, utan att verka det minsta sockersöt och pretentiös. En del av de personliga konflikterna är visserligen konstlat uppskruvade ett par snäpp enbart för dramaturgins skull.

Det ständigt höga, regelbundet utmattande tempot och ”ljudnivån” kunde också ha dämpats en smula av Storer, även om det skapar en medveten känsla av stress, brådska och elände. Vissa av parallellhandlingarna blir lite förutsägbara, men inte värre än att ”måltiden” ibland känns lite översaltad.

The Bear är en serie som sticker ut i mängden och som vi mer än gärna bokar bord till igen! Ett innerligt mellanmänskligt drama som vägrar släppa taget. 5 solida stjärnor till en mångfasetterad gourmetmåltid.