Recension: Shardlake, säsong 1

Sean Bean är nog, trots sina många filmroller, mest känd för sin fascinerande (huvudlösa) huvudroll i den episka fantasyserien Game of Thrones.

Trots sitt relativt korta framträdande gjorde han ett outplånligt intryck som den orublige Ned Stark. Nu återvänder Bean i serieformatet, den här gången i Disney+ historiska mordgåta Shardlake.

Men gör han egentligen det, eller har vi blivit lurade av Disneys massiva och smarta marknadsföring? Visserligen står Bean högst upp på affischerna och får gott om plats i trailern, men i själva serien är hans närvaro begränsad till ett par minuter.

Originalserien är baserad på en romanserie av britten C.J. Sansom och har ambitionen att bjuda publiken på en klassisk mordgåta i historisk miljö under sen medeltid/tidig renässans.

 

På de brittiska öarna sitter kungen som inte drar sig för att hugga huvudet av sina fruar (ja, plural!), kung Henrik VIII (1491–1547). Vi kommer in i berättelsen strax efter att den muntre Henrik har sett till att separera huvudet från kroppen på sin andra hustru, Anne Boleyn, i nådens år 1536.

En mörk och regnig natt begås ett bestialiskt mord i ett avlägset beläget kloster på den vindpinade brittiska kusten Scarnsea. Offret är Lord Singleton, en personlig kommissionär till kungen som lyder till kungens högra hand, den egensinnige Lord Thomas Cromwell (Sean Bean).

Det blir krigsstämning vid hovet när Cromwell får reda på mordet av sin tjänstvillige tjänare Jack Barak (Anthony Boyle, Masters of the Air). Cromwell förkunnar att rättvisa kommer att skipas och huvuden att rulla. Fallet blir extra pikant eftersom mordet skedde i ett kloster och under tiden som kungens stab är i full gång med sin reformering och modernisering av staten, vilket inkluderar en massiv nedläggning av kloster och överföring av makt (och medel) från kyrkan till staten.

Mannen som kallas in för att lösa mordgåtan är ingen mindre än Matthew Shardlake (Arthur Hughes), en framstående advokat och hederlig utredare som hämmas lite av ett handikapp. Han framställs som en dåtida version av en smart Sherlock Holmes – men ”påfågeln” Barak är verkligen inte hans Watson.

Ju mer Shardlake gräver i det otrevliga fallet desto mer anar han konturerna av en större konspiration, med förgreningar högt upp. Det finns många som tjänar på att göra sig av med besvärliga personer (mordvågen accelererar i en takt som inte skådats sedan dagens svenska förorter), med maktkampen mellan kronan och kyrkan som en röd tråd och till och med med förgreningar till avrättningen av Boleyn och hennes (påstådda) älskare.

Cromwell låter det aldrig råda några tvivel om sin dubbla agenda: lös mordgåtan och stäng klostret – vilket inte precis lägger grunden för ett fruktbart samarbete mellan Shardlake och de misstänksamma, ängsliga munkarna under utredningen.

Hela serien utstrålar mystik, konspiration, prästerlig makt och medeltida våld – uppenbarligen starkt inspirerat av klassikern Rosens namn (1986, med Sean Connery i huvudrollen). Men tyvärr, hur mycket Shardlake än försöker så når den aldrig upp till Umberto Ecos mästerverk.

Hughes gör ett stabilt jobb som en kompromisslös man på jakt efter sanningen, men Boyle har fått den något otacksamma rollen som femte hjulet under vagnen. Inte ens ett sidospår där han faller för den vackra Alice (Ruby A. Serkis) motiverar att hans karaktär får ta så stor plats. Då hade vi mycket hellre sett mycket mer av Beans Cromwell, för med honom i närheten gnistrar det! Det hade dock filmbolaget antagligen inte budget till, vilket också är uppenbart i hela produktionen.

Här borde finnas mer än tillräckligt med bra material för en riktigt spännande kriminalhistoria, inte minst när berättelsen toppas med en spännande historisk inramning, men regissören Justin Chadwick (The Other Boleyn Girl) och manusförfattaren Stephen Butchard lyckas tyvärr aldrig få det att hetta till.

Själva utredningen är för enkel och aningen slentrianmässig, det ständiga käbblet mellan den förnuftiga Shardlake och den extravaganta karriärklättraren Barak känns konstruerat, och det ofta irriterande musikspåret måste ideligen insistera på att NU är det läskigt! – gärna ackompanjerat av ett flammande blixtnedslag.

Klippningen och berättarstilen ger oss associationer till lättsamma kriminalfilmer som riktar sig till ungdomar. Men vi tvivlar på att ens de kommer att vara särskilt intresserade av sodomi bland medeltida munkar?

I stället för det originella, lite odefinierbara mysteriet som omger Rosens namn får vi en helt generisk, klassisk brittisk deckare, som (om det inte vore för svärd och munkar) lika gärna kunde ha utspelat sig en dyster liten nutida stad på engelska landsbygden, där vi får se en gammal tant, eller en försoffad man med hatt och mustasch, lösa ett tillsynes olösligt mord.

En sådan kriminalhistoria som det går tretton på dussinet av och som vi blir översvämmade av. Inte direkt dålig, men i grund och botten en stor gäspning och helt medelmåttig. Vilket vi också belönar Shardlake med:  3 helt medelmåttiga stjärnor.

Shardlake går att streama på Disney+ från den 1 maj, när hela säsongen släpps. Recensionen är baserad på alla fyra avsnitten.

PS! Säsongen är baserad på Sansoms första Shardlake-roman – han har skrivit sju stycken …