Recension: Fallout, säsong 1

Kommer du ihåg Hunters, där Al Pacino & Co gjorde absurd komedi av (överlevande) judars nazistiska kamp? Serien utspelade sig i nutid, med tillbakablickar till efterkrigstiden.

Det är ett liknande grepp Jonathan Nolan och Lisa Joy (Westworld) försöker sig på med denna post-atomiska apokalyps, baserad på spelet Fallout.

TV-spelet släpptes på marknaden redan 1997 och Hollywoodmoguler har i många år kretsat kring idén om en film eller serie baserad på rollspelet. Tydligen har huvudmannen bakom Fallout, Todd Howard, haft möten med filmbolag sedan 2008!

Lyckligtvis valde Howard, och Prime Video, att satsa på skaparna av sci-fi-serien Westworld för att omvandla spelet till serie. Och efter att ha tillbringat drygt åtta timmar i denna fascinerande, dystopiska värld kan vi dra slutsatsen att de för det mesta har lyckats bra.

 

Serien kan inte undgå jämförelsen med en annan spel-till-serie serie, The Last of Us, som också utspelar sig i en postapokalyptisk värld, där zombies har tagit över det som finns kvar av samhället, och två huvudpersoner ger sig ut på en resa in i det farliga, osäkra. Många likheter här med Fallout, men serierna är också väldigt olika.

Vi förflyttas omedelbart till en idyllisk stämning i mitten av 1950-talet, i en pastellfärgad, sorglös miljö i kullarna som omger LA. En förmögen familj firar barnfödelsedag och har av den anledningen anlitat en välkänd skådespelare från Drömmarnas stad för att underhålla barn och gäster i sin cowboydräkt.

I Bruce Springsteens episka låt ”Western Stars” möter vi den fallna cowboyskådespelaren som nu livnär sig på TV-reklam och PR-uppdrag. Möt Cooper Howard (Walton Goggins), en inkarnation av The Boss karaktär. Han kör runt i sin coola sportbil, dyker upp (något motvilligt) på fruns societetsfester och dyker upp i studion då och då för att leverera några oneliners i en simpel reklamfilm.

Sedan inträffar apokalypsen, plötsligt!, i form av ett regn av atombomber över USA och resten av världen. Därefter hoppar vi cirka 230 år fram i tiden, och möter ett (tydligen) lika idylliskt samhälle, där familjen MacLean dansar sig igenom solnedgången i det pittoreska majsfältet i något som är misstänkt likt Nebraska. Det är bara det att, som Jim Carrey i The Truman Show, lever hela samhället inuti en artificiellt skapad värld, långt under jordens yta.

Pappa, Hank MacLean (Kyle MacLachlan, Twin Peaks), har bjudit in gäster för att fira sin dotters (arrangerade) bröllop, och alla ler, dricker och dansar – tills bröllopsnatten kommer…

Det visar sig att brudgummen inte alls är den han utger sig för att vara, utan en inkräktare från den förorenade ytan, som är ute efter att råna och dräpa. Och den godtrogna Lucy MacLean (Ella Purnell) måste nu kämpa för sitt liv.

När dammet har lagt sig och likräkningen är över, bestämmer sig naiva Lucy för att ta sig upp till ytan för att rädda sin far. Hank tillfångatogs av rebellgruppen som kallar sig ”New California Republic”, ledd av den gåtfulla Moldaver (Sarita Choudhury, Homeland). Rebellerna håller hov i självaste Griffith Observatory, i Hollywood Hills – med en dyster utsikt över ett totalt sönderbombat LA.

På väg dit måste hon kämpa sig fram, döda, lemlästa, skjuta och i slutändan halshugga en mytisk man som bär på en värdefull resurs. Och visst träffar hon vår cowboyvän från 1955, men denna gång i ett helt annat fysiskt och mentalt tillstånd.

Zombiecowboyen, som nu går under namnet ”The Ghoul”, bevakar bara sina egna intressen, och har noll respekt för liv och/eller livet. Som han så lakoniskt, träffande säger till Lucy när hon frågar vem han egentligen är:

Oh, I’m you sweetie. You just give it a little time.

Lucy har växt upp i ”Valv 33” hela sitt liv, skyddad från all världens ondska och dödliga strålning. I det idylliska samhället går de runt med kilotunga ”smartklockor” för strålmätning, spårning och kommunikation. Och invånarna känner frid och ingen fara.

Vi dras in i den smutsiga, orättvisa kampen mellan de underjordiska, utvalda, valvboende, långt från ytans anarki, och de laglösa jordbor som gör vad som helst för att överleva i den ogästvänliga, radioaktiva miljön på ytan; där kackerlackorna har blivit stora som hundar. Där gäller bara en regel: Kill, or be killed!

Så småningom kommer det fram att de gigantiska, kärnkraftssäkra valven byggdes långt innan apokalypsen inträffade – och då måste huvudpersonerna ställa sig den eviga frågan: Vart leder pengaspåret? Och vad i hela världen var det egentligen som hände i Shady Sands?

De tre första avsnitten är det Nolan själv som regisserat, och de har bra driv och dramaturgisk utveckling, även om de är i överkant explicit våldsamma. Har du en känslig mage kan det bli väl mycket blod, avhuggna huvuden och sönderslitna lemmar att smälta.

Lucy och The Ghoul har inte heller det känslomässiga bandet, och djupet, som Joel och Ellie skildrade så exemplariskt i The Last of Us. Vi introduceras också till underdog-soldaten Maximus (Aaron Moten), som till en början förblir en något diffus karaktär. Max har tagit värvning i den paramilitära gruppen ”Brödraskapet”, där soldater klär sig i gigantiska robotdräkter och slaktar ohyra som har bra tillväxtförhållanden efter apokalypsen.

Hela mittdelen av serien saknar lite momentum, blir för vinglig och har flera sidohistorier som bara drar ut på tiden. Till en början kämpar vi också för att svälja den extrema förvandling Lucy plötsligt går igenom, från en beskyddad, helt och hållet naiv tillvaro, till bad ass actionhjältinna.

Än en gång  misstänker vi att för mycket fokus och vikt har lagts på det tekniska, och därmed gått ut över karaktärsutvecklingen och det emotionella djupet. Dessutom finns det också ett stort antal direkt skämmiga specialeffekter.

Men så, i den sista tredjedelen, utvidgas handlingen, karaktärerna får mer att leka med (inte minst Max och The Ghoul), och med allt fler tillbakablickar från tiden före apokalypsen får historien en betydligt större resonans och spänningskurva. Lager för lager gräver vi djupare, och får reda på vem som låg bakom katastrofen.

Det hela kryddas sedan med bisarra bikaraktärer, och den nya, oslagbara (?), duon blir Lucy och Max. Men kan de egentligen lita på någon, och på varandra?

Även om vi har hoppat en bit mer än 200 år in i framtiden är det som om allt stannade upp när atombomberna slog i backen. Detta ger serieskaparna stora möjligheter att leka med retrostilen, med ett tillhörande nostalgiskt musikspår. Förtjusande, oskyldiga låtar som ofta står i skarp kontrast till den våldsamma och brutala handlingen. Men herregud vad bra det fungerar.

Men det som verkligen gör att serien, trots sina uppenbara svagheter, säkrar ett toppbetyg är den ljuvligt satiriska, fräcka humorn. Som ofta levereras med en stel blick, som om det vore det naturligaste att säga; som när en av underjordsborna, med en kåt milf i knät, utbrister ”Now that’s a wet woman!” – sekunder senare går vattnet!

Eller när Lucy helt ur luften frågar om Max vill ha sex med henne, vilket han avvisar för att han är rädd att lemmen ska bli äckligt styv och ”explodera”. Samt de enfaldiga assistenterna på ”kliniken” där Lucy ska få sina organ ”skördade” – eklatant roligt, och träffande levererat.

Sammantaget finns det solida skådespelarkvaliteter i Fallout. Många med åratal på nacken, men flera relativt oskrivna blad.

Inte minst tar vi hatten av för Ella Purnell, som gör en formidabel skådespelarinsats i att få den unga kvinnan med sina stora, naiva dockögon till att verkligen kick ass. En komplex karaktär, där Purnell visar en solid känsla för komisk timing. Goggins är också skrämmande bra på att leverera sina lakoniska, sarkastiska repliker, samtidigt som han obevekligt skjuter mot allt som rör sig.

Fallout har blivit en framgångsrik blandning av western och sci-fi, samt en rejäl dos zombieskräck. Vi får lite Twelve Monkeys, lite Mad Max och Walking Dead, samt en skvätt The Island…

Serien kommer förmodligen inte att tilltala en lika bred publik som The Last of Us, då mycket av våldet är för explicit, som en medveten gest till gamingfansen. Men den lekfulla, fräcka humorn växer på oss, liksom de frispråkiga karaktärerna. En sorts zombieapokalypsvärldens motsvarighet till superhjältevärldens Guardians of the Galaxy. Vi belönar ytterligare en speladaption med toppbetyg: 5 (svaga) stjärnor.

Fallout får global Prime Video-premiär den 11 april, då alla avsnitt kommer att släppas. Och inte nog med det, Prime Video har redan gett grönt ljus för säsong 2. Recensionen är baserad på alla åtta avsnitten.