Search
Generic filters

Recension : Western Stars

Protagonisten kraschar in i livets hårda verklighet

Ännu en gång leder rockaren Bruce Springsteen in sin karriär på ett sidospår – och ett sådant sidospår!

Karakter
Musik
Western Stars

Med Springsteens 19:e studioalbum, som släpptes i juni, ger han oss ett av sina allra bästa album på många år – och den 46-åriga karriärens vackraste soundtrack. Nu är den unika filmen Western Stars här.

Kalifornisk pop
När unge Bruce Springsteen växte upp i det lilla huset i Freehold, New Jersey, i ett hem utan litteratur och nämnvärd kulturell närvaro, var det hans mor som förde in musik och glädje i det ofta tungsinta Springsteen-hemmet.

Från transistorradion på köksbänken strömmade det svulstiga popsnören från crooners som Burt Bacharach, Glen Campell, Jimmy Webb, The Beach Boys, Frank Sinatra och Roy Orbison. Det är från detta sound som Springsteen har hämtat musikalisk inspiration till ljudbilden på Western Stars – ett album som Springsteen själv har kallat sitt smyckeskrin.

”It’s connected to my solo records writing-wise, more Tunnel of Love and Devils & Dust, but it’s not like them at all, just different characters living their lives.”

Det eviga ökenlandskapet
Med Western Stars tar The Boss med lyssnarna/tittarna på en resa till det förlovade landet, med ”evigt” solsken och obegränsade möjligheter – till arbete, frihet och ett lyckligt (?) liv.

Amerikanerna har alltid ”gone West” för att söka lyckan och en ny framtid. Det här är pionjärernas och mytologins landsända, en del av landet som musikern från New Jersey redan som ung tyckte var lockande och så småningom sökte sin tillflykt till.

Eller som Springsteen så träffande beskriver i sin Broadway-föreställning när han introducerar The Promised Land:

”The country was beautiful, and I felt a great elation at the wheel as we crossed the western desert at dawn. The deep blue, purple shadow canyons, pale yellow morning sky, all of its color drawn out, leaving just the black silhouetted mountains in your rear view mirror. And then with the eastern sun rising at our backs, the deep reds and the browns of the plains and the hills came to life slowly in front of us. Our palms turned salty white on the wheel from the aridity. (…) Just sky, sky, sky, and more sky. Lowering on the two lanes of black top, and disappearing into nothing. My favorite thing. (…) All felt like home to me. And I fell into a lasting love affair with the desert.”

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

Springsteen har ofta sökt sig till det här landskapet, musikaliskt, inte minst i de dystra The Ghost of Tom Joad (1995) som handlar om immigranterna som strömmar in från Mexiko till landet med oändliga framtidsutsikter – men som alla (långt innan Trump hotade med att bygga en mur) råkar ut för att deras drömmar, och liv, krossas.

Även albumet Devils & Dust (2005) och klassiker som Badlands, The Promised Land och This Hard Land tar oss med till det eviga landskapet i väst, där naturen själv blir en viktig karaktär i människans kamp för tillvaron. Springsteen försöker fördjupa den komplicerade konflikten mellan människans inneboende vandringslust och den trygga (klaustrofobiska?) familjetillvaron.

I Western Stars reser hans karaktärer ut i öknen, ut i det varma solskenet – på jakt efter någon form av förlösning och frälsning, på flykt undan hjärtesorg, ett ofullständigt liv, brustna illusioner och djupa depressioner.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

Vid vägens ände
1975 skrev den unga rockaren om protagonisten som bara hade en enda dröm: att komma bort från den dödsdömda lilla hemstaden, ge sig ut på landsvägarna och bara köra bort mot evigheten (Born to Run), men mannen som sökte lyckan i Thunder Road har kommit till en återvändsgränd i Western Stars – och han hittar definitivt ingen kruka med guld vid slutet av regnbågen. Tvärtom, vad han hittar är hårt arbete, depression, sorg, flickvänner och kvinnor som lämnar honom och spruckna illusioner.

Nu färdas protagonisten för evigt längs den dammiga och gropiga landsvägen på jakt efter någon form av gudabenådad förlösning. I stora drag är det låtar utan särskilt mycket hopp om just det på albumet och i filmen, men ibland anas det en glimt av hopp – som i Tucson Train, om mannen som flyr från depression, ett äktenskap med eviga konflikter och ett otillfredsställande arbete.

Han flyr till ökenlandskapet i Arizona, skaffar sig ett fysiskt arbete (”Hard work’ll clear your mind and body”) medan han väntar på att hans ex ska rulla in på stationen med 17:15-tåget. Låten slutar med de hoppfulla orden ”Here she comes …”, men om hon någonsin dyker upp vet man inte.

Våldsam musikbild
Producenten av Western Stars är, ännu en gång, Ron Aniello, som Springsteen har jobbat med många gånger under de senaste åren. Här ger han låtarna en våldsam, nästan operaliknande musikalisk ljudbild, med massor av stråk- och blåsinstrument och en spännande countrykänsla. Ett musikaliskt uttryck som klär texterna som hand i handske och väcker flera årtionden gamla minnen om Phil Spectors ”Wall of Sound”-arrangemang.

Rocken har stuvats undan, det är singer-songwriter och country som är i fokus när The Boss vägleder oss ut i hans karga ökenlandskap. Croonern Springsteen kommer till sin fulla rätt, med silkeslen stämma och ackompanjerad av pedal steel guitar, akustisk gitarr, mjuka trummor och vackra stråkar – men där den starka rösten ändå är i centrum.

Ljudbilden är fängslande, mäktig och nästan sakral när Springsteen sjunger som ömmast. Det är vackert, smooth, och illustrerar väl det vidöppna, karga landskapet som personerna i låtarna befinner sig i. Lyckligtvis glider texterna aldrig över i klichéer, även om vissa av dem kommer farligt nära.

Det fantastiska titelspåret, albumets bästa låt, berättar historien om en svunnen tid, iscensatt av en misslyckad B-skådespelare som blev känd för att ha blivit skjuten av John Wayne i en film från Hollywoods guldålder. Nu är han mest ihågkommen för kreditkortsreklam och drömmer att ”the western stars are shining bright again” – en karaktär som verkar som hämtad direkt från Quentin Tarantinos Once Upon a Time … in Hollywood.

Engångsföreställning
Redan innan albumet kom ut hade Bruce Springsteen bestämts sig för att inte turnera med Western Stars. Det är första gången sedan avskalade Nebraska (1982) som han inte tar med ett album ut på vägarna.

Ändå ville han att musiken skulle få en större publik, så han tog ett litet snack med sin mångårige samarbetspartner, regissören Thom Zimny, och kom fram till att de skulle spela in en liveversion. Så småningom utvecklade sig live-dokumentären till något annat, något mer.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

Som location valdes den hundra år gamla ladan på hans ranch i Colts Neck, NJ, som plats för inspelningen. Men Springsteen ville mer än att ”bara” spela låtarna. Som The Boss själv har sagt, betraktar han Western Stars-filmen som den avslutande delen i sin trilogi – en trilogi som började med biografin, fortsatte med de personliga Broadway-showerna och kulminerar med filmen.

Ut i vildmarken i det karga westernlandskapet åkte de, till Joshua Tree National Park, där Springsteen får sätta ord och bilder på sina känslomässiga texter, sitt eget liv, samliv, misslyckande, den skräckinjagande och allomfattande ålderdomen, rädsla, demoner och hopp.

Allt kryddas med privata videor från ett långt och innehållsrikt liv, där inte minst förhållandet till hans fru är i fokus. Sentimentalt? Javisst, fast å andra sidan absolut inte. Här ser han tillbaka på ett komplext liv fyllt av uppenbar kärlek och engagemang, men på samma gång är det ingen tvekan om att medaljen har en baksida med kärleken.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

”We all have our broken pieces. Emotionally, spiritually, in this life nobody gets away unhurt. We’re always trying to find somebody who’s broken pieces fit with our broken pieces, and something whole emerges.”

Fotot (Joe DeSalvo) är enastående, sobert och bländande vackert i det unika landskapet – ett landskap för evighet och stora tankar. I den intima, katedralliknande ladan fångar Zimny ​​honom oerhört personligt och närgånget. När han zoomar in på det fårade ansiktet är det nästan om att bli inbjuden till Chefens vardagsrum för att höra honom sjunga för just dig!

Zimny ​​bemästrar sitt yrke och vet hur man lägger band på Springsteen, han låter honom inte komma med oändliga monologer, utan ömma, eftertänksamma och kvicka anekdoter om livet mellan låtarna. Monologer som fördjupar låtarna och binder ihop dem, men som också bjuder in tittarna att ställa frågor. Regin har de delat på den här gången.

I liveinspelningen blir de personliga låtarna ännu mer opolerade och råa, de känns nästan mer äkta och personliga och får nytt liv. Gästerna är bara ett par vänner och nära bekanta.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

I flera av låtarna delar Springsteen också mikrofon med sin fru och bandmedlem, Patti Scialfa Springsteen, plus en 30 man stor stråkorkester. Speciellt i Stones (om alla lögner man har berättat genom hela livet) är det nästan som en personlig bikt från honom till sin livspartner och själsfrände.

Förlorade, ensamma män
Om den musikaliska stilen är ganska o-Springsteensk så är temat det definitivt inte. Det är bilar, den öppna landsvägen, människor från den lägsta samhällsklassen som haft olika mycket framgång i kärlekslotteriet – men den här gången har de flesta av dem givit upp.

”This is my 19th album, and I’m still writing about cars!”

Det här är män som har blivit svikna eller själva har övergett sina (en gång) kära, som i Stones: ”I woke up this morning with stones in my mouth, You said those were only the lies you’ve told me, Those are only the lies you’ve told me”. Eller i There Goes My Miracle, där personen först anklagar sin fru: ”There goes my miracle, Walking away, walking away, Look what you’ve done”, innan självinsikten kommer: ”Look what we’ve done”.

Många av texterna slutar på precis samma sätt som de börjar, för att visa att karaktärerna är stillastående eller rör sig i cirklar, det finns ingen bättring eller ett lyckligt slut, de är ”fångade” i vildmarkens elände: ”I woke up this morning, just glad my boots were on.”

Alla har upplevt kärlekens baksida, med brustna hjärtan och bitter sorg. Metaforerna återvänder alltid till solen, eftersom den ständigt tycks gå ner för våra sårade vardagliga människor, som i There Goes My Miracle, Sundown (”I drift from bar to bar, here in lonely town, Just wishing you were here with me, come sundown”), och inte minst i en av hans mest personliga låtar någonsin, Hello Sunshine.

Hello Sunshine, won’t you stay…
Springsteen hävdar själv att han (oftast) inte skriver direkt självbiografiska låtar, men att det naturligtvis finns element av hans eget liv i låtarna och karaktärerna.

Efter att ha läst hans ovanligt utlämnande självbiografi (Born to Run), där han rättframt ut berättar om perioder med djupa depressioner, och med tanke på att merparten av låtarna skrevs för 7-9 år sedan, under en av musikerns mörkaste perioder, går det inte att undvika att tänka på privatpersonen Bruce Frederick Joseph Springsteen när han i Hello Sunshine känslosamt sjunger:

”Had enough of heartbreak and pain, I had a little sweet spot for the rain, For the rain and skies of gray, Hello sunshine, won’t you stay. You know I always liked my walking shoes, But you can get a little too fond of the blues, You walk too far, you walk away, Hello sunshine, won’t you stay.”

En man som har upplevt sin beskärda del av grå dagar, som nu anar en liten glimt av solsken i tillvaron och nästan ber på sina bara knän att solskenet ska stanna. Ensamheten och den öde landsvägen har alltid varit som en magnet för honom, men när han närmar sig ålderns höst och självinsikten växer så inser han att man faktiskt inte kan fly från sig själv.

Kameran zoomar in på Springsteen, uttrycket i hans ögon, rynkorna som stramas åt och ömheten i hans röst berättar för oss att detta är något han vet om personligen.

Självbiografisk
Som trailern säger bjuder Springsteen in dig till musiken, hans musikaliska värld, hans privata lada – men också till hans högst privata sinne.

Boss är ovanligt självkritisk, utlämnande och uppvisar självinsikt i filmen.

”The older you get the heavier that baggage becomes that you haven’t sorted through, so you run – I’ve done a lot of that kind of running.”

I Western Stars gör han den mentala vårstädningen helt öppet. Här river han ner den mytologiska amerikanska rockikonen, den konstruerade karaktären ”Bruce Springsteen” från piedestalen, gör honom mänsklig, med alla karaktärbrister (”If I loved you, I tried to hurt you”) och fel, och erkänner att han bara är en helt vanlig människa – som har levt ett ovanligt liv.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

Ändå är paradoxen att i Western Stars spelar personen Bruce Springsteen en karaktär, den ensamma Marlboro Man-liknande cowboyen på jakt efter kärlek, förlösning och meningen med livet. Var karaktären/ikonen/nationalskatten Bruce Springsteen slutar och privatpersonen Bruce Springsteen börjar är mer oklart, men att den här filmen, tillsammans med självbiografin och hans Broadway-show är hans mest personliga projekt, är det ingen tvekan om.

Vi får nästan se destruktionen av karaktären Bruce Springsteen, steg för steg, allt ackompanjerat av hans vackraste musikspår och djuplodande, högst personliga texter. Texter som berättar för oss om honom, och människor i allmänhet, men som inte minst, när de är som bäst, kan berätta något om oss själva – vilket ger filmen mening och genklang långt bortom den stora kärnan av Springsteen-fans.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

Albumets tema
I en tid när människor strömmar musiken och det är singlar som dominerar är det befriande att vissa musiker fortfarande strävar efter att presentera en helhetlig, sammanhängande berättelse, genom 10–15 låtar.

Med undantag för lättglömda High Hopes har Springsteen alltid värderat albumets förträfflighet, med en genomgripande historia och en naturlig, dramaturgi, högt.

Med det sagt så har han förmodligen inte varit lika tematisk sedan The Ghost of Tom Joad (1995) och Tunnel of Love (1987), båda dessa album drar Western Stars växlar på.

Berättelsen börjar med att den hoppfulle står och liftar längs dammiga vägen (”I’m a rolling stone, just rolling on, catch me now, tomorrow I’ll be gone”), han kommer fram och stöter på livets hårda verklighet i ”drömmarnas land”, och i slutändan sitter han desillusionerad och deprimerad, berövad på drömmen och ber om att den lilla glimten av solsken inte ska lämna honom när han checkar in på det dystra Moonlight Hotel – samtidigt som han dränker sina sorger i en flaska Jack Daniels.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

Hitch Hikin’ kunde ha varit hämtad direkt ur Woody Guthries sångbok, här finns också spår av den unge Bob Dylan. På vackra Waiting on a Miracle är det som att höra självaste Roy Orbison när Springsteen nästan sjunga i falsett, och Somewhere North of Nashville för tankarna till Merle Haggard.

Vackra, och ömma, Drive Fast (The Stuntman) är den naturliga uppföljaren till The Wrestler, som Springsteen skrev till Mickey Rourke-filmen The Wrestler (2008).

Lättsamma Sleepy Joe’s Café är det karga ökenlandskapets motpart till New Jerseys Mary’s Place. Hit kommer de trötta lastbilschaufförerna och motorcyklisterna och släpper ut lite ånga över en öl en fredags​​kväll när de lägger arbetsveckan bakom sig. Typiskt Springsteen-tema, men inte någon musikalisk höjdpunkt.

Låtarna som får störst musikaliskt lyft från album till film är Stones, Chasin’ Wild Horses, Sleepy Joe’s Café och sakrala Hello Sunshine.

Avslutningsvis får i filmen höra en coverlåt, självaste Rhinestone Cowboys i en lekfull version av Campbell-klassikern – sedan är cirkeln sluten.

Western Stars_2 Western Stars_3 Western Stars_4 bruce-springsteen-western-stars-movie-image bruce-springsteen-western-stars-movie-image bruce-springsteen-western-stars-movie-image Western Stars_9 Western Stars_10 bruce-springsteen-western-stars-movie-image Western Stars_12 Western Stars_17 Western Stars_18 Western Stars_19 Western Stars_20 Western Stars_24 Western Stars_26 Western Stars_27 Western Stars_29 Western Stars_30 Western Stars_31 Western Stars_25
<
>
Bruce Springsteen - Western Stars (Foto: Warner Bros)

The Boss personliga och utlämnande triumf
Du har aldrig sett en musikdokumentär som Western Stars. När Springsteen kopplar ihop låtarna med sitt personliga liv och sina upplevelser uppstår magi. Lägg sedan till ett tjusigt musikaliskt framförande så får du ett pièce de résistance!

”I’ve spent 35 years trying to learn how to let go of the destructive parts of my character. And I still have days when I struggle with it.”

Rockare i Springsteens ålder (han fyllde 70 (!) i september) reser i bästa fall runt och spelar gamla hits, men rockaren från New Jersey och ”Amerikas själ” har gång på gång lyckats förnya sig själv och sin musikaliska image.

Bruce Springsteen – Western Stars (Foto: Warner Bros)

Med Western Stars ger han oss ett av sina allra bästa album, definitivt hans bästa sedan Tunnel of Love – och en av årets mest anmärkningsvärda filmer. När historierna vecklar ut sig på filmduken ger de en glimt av ljus i mörkret och en insikt i kampen mot hans inre demoner. Bara det är ingen dålig prestation från en åldrande trubadur.

Tonight the western stars are shining bright again – musikern Springsteen står som en fyrbåk vid deras sida. 6 stjärnor.

 

Ljud & Bild vid filmpremiären av ”Westerns Stars”, i Oslo. (Foto: Ljud & Bild)

 

Fakta

  • Bio/ Blu-ray
  • Release: 29 november 2019
  • Regi: Thom Zimny, Bruce Springsteen
  • Med: Bruce Springsteen, Patti Scialfa Springsteen
  • Genre: Musikk
  • Land: USA
  • År: 2019
  • Längd: 1:23
  • Betyg: 6

IMDB Rating

Summary:
Kommentera

Lämna ett svar

    Läs också

    Bakgrundshistorien om den legendariska, iskalla syster Ratched är en perfekt inramning för en ovanligt lyckad TV-serie.
    Med sin första originalserie andas Disney nytt – och klassiskt – liv i Star Wars-sagan.
    I ett ganska så genomsnittligt drama om att återhämta sig efter en familjetragedi, vilket lett till alkoholism, levererar Affleck äkta vara.
    September betyder kallare dagar och mörkare kvällar. Allt är upplagt för långa, sköna dagar framför TV:n.
    Hilary Swank styr sin internationella besättning med kurs mot Mars – men både färden och familjen där hemma råkar ut för ”grus i maskineriet”.
    Christopher Nolans senaste film är en härlig, bitvis absurd, blandning av James Bond, sci-fi och domedagsprofetia.
    Amerikanerna försöker återskapa magin från Braveheart – och kraschar.
    Stenhård socialrealism mixas med intressanta karaktärer och en rörig, halvdan handling i Netflix senaste storfilm.

    Aktuella erbjudanden

    Annons
    Prisjakt.se är en kommersiell partner till ljudochbild.se. De levererar uppdaterade priser, prisjämförelser och produktinformation.