Recension: Saltburn

Den brittiska skådespelerskan Emerald Fennell är mest känd för sina insatser som skådespelerska, bland annat i The Danish Girl och som Camilla Parker Bowles i tredje och fjärde säsongen av The Crown.

Nu är Fennell färdig med sin andra långfilm som regissör, det psykologiska thriller(humor)dramat Saltburn, efter ett egenförfattat manus.

Saltburn är helt och hållet gjord av Fennell, som förutom att regissera och skriva även står som medproducent tillsammans med Margot Robbie (Babylon). I en film där hon tar sig an inget mindre än vår ”sadomasochistiska förhållande till aristokratin”.

 

Vi befinner oss på elituniversitetet Oxford, kring 2005, där vi möter en lite blyg och kamratlös ung man av folket, Oliver Quick (Barry Keoghan). Oliver har brutit igenom barriären och trots sin ”enkla” bakgrund kommit in på Oxford på ett stipendium. Men det betyder inte att han automatiskt blir en del av de rikas och framgångsrikas gäng.

Genom tillfälligheter – ett punkterat cykeldäck och en försmak för öl – uppstår en oväntad vänskap med den populäre aristokraten Felix Catton (Jacob Elordi, Euphoria). De två omaka studenterna kommer väl överens och Felix bjuder in Oliver att tillbringa några sommarveckor på familjens fashionabla lantställe ”Saltburn”.

Naturligtvis förflyttas vi till ett storslaget gods från en svunnen tid. Det har sett bättre dagar, men familjen Catton fortfarande försöker upprätthålla sin livsstil – om än på ett något excentriskt och utstuderat sätt.

Den lätt dysfunktionella adelsfamiljen familjen består av pater familias Richard E. Grant, en blandning av aristokrat och riktningslös hippie med kraglös skjorta och buskigt hår, Felix excentriska mamma Rosamund Pike (Gone Girl), som kläcker ur sig förvirrade och osammanhängande visdomar (som varför hon plötsligt slutade vara lesbisk), samt goth-systern Venetia (Alison Oliver) som hatar allt och alla.

Fennell har skrivit ett komplext manus och försöker sig på något så originellt som att kombinera humor, psykologisk dekadens och thrillerelement. Vem lurar egentligen vem? På det hela taget lyckas hon, men ibland trampar hon snett och tippar över i det karikerade och tillgjorda.

Med tydlig inspiration från filmer som Cruel Intentions och The Talented Mr Ripley får vi se hur Oliver smickrar in sig i den udda familjen och så småningom vinner allas förtroende. Han älskar deras livsstil, rikedomen, de vilda festerna och den överdådiga, bekymmersfria tillvaron. Samtidigt finns det en nästan djurisk sexuell åtrå bakom alltihop, både mot personerna (särskilt Felix) och livsstilen.

Den smått anonyme Barry Keoghan briljerade i en av förra årets bästa filmer, The Banshees of Inisherin. I Saltburn får han återigen demonstrera sina unika skådespelartalanger och leka med den fräcka karaktären.

Men även det lite äldre gardet trivs med de excentriska karaktärerna och både Grant och Pike förvånar – i positiv bemärkelse. Särskilt Pike har fått några av de saftigaste och mest chockerande replikerna som hon nonchalant river av med största självklarhet.

Det är mycket möjligt att Fennell försöker berätta något djupare för oss med Saltburn, om den orättvisa fördelningen av rikedom, elitens privilegier, elakhet, fördomar, rasism och feminism – men allt drunknar i hennes förkärlek för att chockera och ge historien abrupta, oväntade vändningar.

Att se Oliver lapa i sig Felix smutsiga badvatten (inklusive sperma!) är förvisso originellt och uppseendeväckande, men hur mycket det tillför berättelsen kan man ju alltid diskutera.

Saltburn har blivit en liten filmkaramell, läcker och lockande på utsidan och med en fyllning som innehåller oväntade överraskningar. Tyvärr sitter inte allt lika bra och Fennel vill lite för mycket. Dessutom kunde filmen med fördel ha klippts ner drygt 20 minuter.

Men denna lilla epistel om avund, rå lust, svek och dekadens är verkligen värd en titt. Saltburn bjuder på enastående skådespelare, en intrikat (om än något rörig) handling, underbart foto och ett häftigt soundtrack. 4 gedigna stjärnor.

Streamingpremiären på Prime Video är lagom till jul (lämpligt nog årets största frosserihelg), närmare bestämt fredagen den 22 december. Bara att se fram emot – och förbered dig på en psykologisk resa!